J.D. Vances uttalanden i München visar att skiftet om Ukraina handlar om något annat: att krossa Europas emancipatoriska arv.
Den andra raden i Ukrainas nationalsång, ”ödet/lyckan ler fortfarande mot oss, landsmän”, stämmer tyvärr inte längre. Än värre är att tillbakagången gäller hela kontinenten: ödet ler inte längre mot oss, européer.
Situationen är nu så allvarlig att samma gamla poänger måste upprepas, men kanske får de mer gehör nu när krisen öppet har brutit ut. Det står allt klarare att Trumps nya administration har kastat tiden ur led, både i USA och världen. Men varför är det just Europa som måste rätta till den?
Anledningen är inte bara att Europa verkar vara den stora förloraren i Trumps nya globala politik.
Vissa av oss minns fortfarande inledningen av Det kommunistiska manifestet: ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.”
Skulle vi inte kunna använda samma ord för att beskriva hur ”Europa” uppfattas i dag? Ett spöke går runt världen – eurocentrismens spöke. Alla Europas gamla makter och den nya världsordningens aktörer har förenat sig i en helig allians för att driva bort detta spöke: Farage och Putin, Alternativ för Tyskland och Orbán, invandringsvänliga antirasister och försvarare av traditionella europeiska värden, latinamerikanska vänsteraktivister och arabiska konservativa, bosättar-sionister på Västbanken och kinesiska ”patriotiska” kommunister…
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det finns en djup likhet mellan Trumps attacker på triaden klimatkamp/politisk korrekthet/hbtq, och konflikten mellan Ryssland och Europa. Man bör ställa en enkel fråga: vilken civilisation i dag förkroppsligar den treenighet som Trump attackerar? Svaret är endast en: den europeiska civilisationen, som upplysningens senaste version.
I en intervju den 15 juli 2018, strax efter ett stormigt möte med EU-ledare, nämnde Trump Europeiska unionen som den främsta ”fienden” till USA, före både Ryssland och Kina. Hans mål är att splittra Europas enhet, och hans ansträngningar får allt större stöd i flera europeiska länder: Ungern, Tyskland, Österrike, Storbritannien…
Under säkerhetskonferensen i München var USA:s vicepresident J.D. Vances första åtgärd att inleda en brutal ideologisk attack mot Europa. Han anklagade dess ledare för att inskränka yttrandefriheten, stå handfallna inför illegal migration och ignorera väljarnas ”sanna övertygelser”. Han ifrågasatte öppet om de värderingar dagens Europa står för ens är värda att försvaras av USA.
”Europa” är idag en arena för ideologisk och politisk kamp, där olika idéer om vad Europa är står i konflikt: den konservativa visionen om Europa som en samling kristna suveräna stater, den teknokratiska visionen av Europa som en ekonomisk enhet, och så vidare. Men vilket Europa är det egentligen som stör Trump och de europeiska populisterna?
Det är idén om ett transnationellt enat Europa, ett Europa som – om än vagt – inser att vi, för att hantera vår tids utmaningar, måste gå bortom nationalstatens begränsningar. Det är också ett Europa som desperat försöker förbli troget det gamla upplysningsidealet om solidaritet med de svaga. Ett Europa som är medvetet om att mänskligheten i dag är en och odelbar, att vi alla bor på samma jord, och att andras lidande också är vårt problem.
Det för oss till det skandalösa spektakel som kallas säkerhetskonferensen i München. Historikern Timothy Garton Ash ställde en avgörande fråga: ”Kommer denna fred att bli som Chamberlains ’fred i vår tid’?”
J.D. Vances utfall mot Europa gör det tydligt att det verkliga målet för skiftet inte är Ukraina, utan Europa självt, dess emancipatoriska arv.
Mitt svar är att det kan bli ännu värre, eftersom vi nu lever i en ny tid av Brics-multipolaritet. De två ”fredsprocesser” som Trumps administration engagerar sig i – Gaza och Ukraina – är exemplariska fall av hur den framväxande Brics-världen fungerar: ja, den är multipolär, men på ett sätt där ett fåtal starka stater definierar sina egna intressesfärer och begränsar sina mindre grannars suveränitet.
Därför uteslöt Trump Europa ur fredsförhandlingarna med Putin: även när de två är oense i många frågor, talar de redan samma språk. Inte konstigt att Trump också föreslog att Ryssland skulle återupptas i G7, som ett tecken på en allmän normalisering av Ryssland.
Europa borde dock inte bara sträva efter att bli en av stormakterna i Brics – det borde bli en undantagsplats, som erbjuder stöd till de nya Brics-supermakternas offer.
Så vad kan Europa göra? Yanis Varoufakis beskriver vår situation som ”Europas sista chans att återta självständigheten från USA.”
Det finns mycket som kan göras.
När det gäller Gaza skulle Europa enkelt kunna gå längre än att bara fördöma Trumps övertagande och organisera en massiv humanitär insats: skicka mat, medicinsk utrustning och tält från havet och Egypten. Om USA och Israel blockerar hjälpen skulle sanningen bli omöjlig att ignorera, och Trump skulle tvingas argumentera att konkret hjälp till palestinier i Gaza ”får dem att lida mer.”
När det gäller Ukraina räcker det med att lyssna till Volodymyr Zelenskyjs förslag den 15 februari 2025 i München:
”Låt oss vara ärliga. Vi kan inte längre utesluta möjligheten att USA säger nej till Europa i en fråga som hotar Europa. Många ledare har talat om ett Europa som behöver sin egen armé – en europeisk armé.”
Ukraina står nu inför ett svårt val mellan USA och Europa. Hittills har det kunnat förlita sig på båda, men nu har sprickan öppnats helt. Budskapet från den amerikanska regeringen är tydligt: förhandlingarna sker mellan USA och Ryssland, och Ukraina ska ansluta sig senare – med andra ord, dess roll blir att skriva under det stormakterna beslutat, med hotet att om det vågar säga nej, kommer det att lämnas åt sitt öde. Eller åt ett Europa som utestängs, trots att kriget utspelar sig här.
J.D. Vances utfall mot Europa gör det tydligt att det verkliga målet för skiftet inte är Ukraina, utan Europa självt, dess emancipatoriska arv. Frågan som kvarstår är: kommer Putin att ta förhandlingarna på allvar, eller är de bara ett led i en fortsatt rysk expansion? Svaret behöver inte sökas den ryska folksjälens djup, utan beror i hög grad på hur andra reagerar på rysk politik.
Så vad mer kan Europa göra för att hävda sig som en självständig makt?
För det första måste Europa tydligt (åter)definiera sig självt – och redan här uppstår problem med stater och populistiska krafter som är emot ett enat Europa såväl som dess emancipatoriska arv.
För det andra är en del av denna omdefiniering militär autonomi. John Bolton förutspår att Trump kommer att dra USA ur Nato – låt oss hoppas att detta händer och att Nato blir den väpnade styrkan för ett enat Europa.
För det tredje måste Europa omvärdera sin ekonomiska politik i riktning mot större samordning och – för att använda det förbjudna ordet – planering, en storskalig och obligatorisk sådan, inte bara vag ”samordning”. Det finns inget annat sätt att hantera hoten mot vår överlevnad.
Europa måste omvärdera sin ekonomiska politik i riktning mot större samordning och planering, en storskalig och obligatorisk sådan, inte bara vag ”samordning”.
Låter detta utopiskt? Absolut inte – tänk bara på några av de mest framgångsrika ekonomierna i världen där ekonomin är noggrant reglerad och styrd av statliga apparater, från Schweiz och Singapore till Sydkorea.
Med andra ord, den hållning Europa borde anta i dag är den av principfast pragmatism. Groucho Marx sade: ”Det här är mina principer, och om du inte gillar dem har jag andra.”
Den skiljer sig från oprincipiell pragmatism, som när de mäktiga ändrar sina principer för att behålla makten. I fredsförhandlingarna om Ukraina framställer sig Trump som en pragmatisk realist som föreslår att alla sidor väljer det mindre onda – men som ingen mindre än Grateful Dead-sångaren Jerry Garcia sade: ”Att ständigt välja det mindre av två onda är fortfarande att välja ondskan.” Men även från dogmatisk principfasthet, där man håller fast vid sina principer även om det leder till kollaps.
Principfast pragmatism handlar inte om att hitta balans mellan ytterligheterna, utan om något mer precist: när en situation förändras radikalt måste vi ändra många av våra specifika positioner, just för att förbli trogna våra grundläggande principer.
När det gäller Europa handlar den principiella aspekten om ovillkorlig trohet till upplysningens arv, och den pragmatiska om många oförutsägbara och svåra beslut. Europa betraktas inte längre som USA:s främsta allierade, så en möjlighet som bör övervägas är en strategisk allians med Kina mot den nya stora axeln mellan USA, Ryssland och Indien – även om Kina står närmare Ryssland i Ukrainakriget skickar landet tydliga signaler om att det inte fullt ut stödjer den aggressiva ryska politiken.
Europa bör se sin pågående kris som en möjlighet att återhävda sig självt och bygga upp en ny styrka. Macron gjorde rätt i att samla europeiska ledare till ett akut toppmöte i Paris, men problemet är hur långt denna grupp är beredd att gå. Blir det bara ännu en deklaration som fungerar som en ursäkt för att inte göra något?
De senaste decennierna har Europa varit fullt av sådana deklarationer. Min slutsats är därför inte försiktigt optimistisk, utan pessimistisk – med ett hopp om att mirakel kan ske. Striden är nästan förlorad, men ännu inte helt förlorad.
Vi hör hela tiden att Europa halkar efter USA och Kina inom digitalisering och AI. Men ibland är det bra att vara sen: på så sätt låter vi andra göra de oundvikliga misstagen och kan gå in i processen på ett mer adekvat sätt. Här bör vi minnas Nietzsches maxim: ”Det som inte dödar mig gör mig starkare.”
