Ett tag samlade jag på historier om kassa boendesituationer. Jag var nyinflyttad student i Göteborg, vilket bidrog till ett aldrig sinande flöde av sådana berättelser.
En kompis var inneboende hos en kvinna som förbjöd henne att ha manliga gäster, och till råga på allt brukade lägga in någon sorts voodoo-dockor på hennes rum. En annan flyttade in i ett rum som visade sig sakna dörr – det fanns alltså bara ett skynke som skilde henne från hyresvärden, en för henne komplett främling.
Jag minns när det på fullaste allvar sågs som en riktigt bra deal att hyra ett rivningskontrakt i radonhus, så att man kunde samla köpoäng i några år.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Min egen första lägenhet i den här stan var ett svartkontrakt med svartmögel. Den hade ett kokskåp med två spisplattor och en miniugn, som mitt ex råkade tända eld på genom att glömma ett par tortillas på 200 grader.
Nästa boende var bara marginellt bättre: en studentkorridor där köksfläktarna verkade blåsa luft in i köket i stället för ut. För att inte ständigt lukta köttbullar fick folk dra på sig särskilda kökskläder.
Efter åratal av att sälja ut allmännyttan, samt hyresvärdar som genomför tveksamma ”renoveringar” för att motivera ännu en hyreshöjning, är det ingen överraskning att vi hamnat här.
Att leva i misär under ett år som tjugoårig student kan man hantera. Det spelar inte så stor roll – man är ändå upptagen av att experimentera med hur många dagar i veckan man kan dricka öl och ändå klara av studierna. Det kan rentav bli en anekdot att berätta med ett leende över en middag i ett trivsamt kök många år senare.
Men det är inte bara studenter som drabbas av bostadshaveriet. De höga hyrorna innebär att alla möjliga människor, barnfamiljer inräknade, hänvisas till lägenheter med usel standard. Nu kommer dessutom signaler om att en smärtgräns har nåtts.
Att föräldrarna inte har råd med hyran är i dag den vanligaste orsaken till att barn vräks. Dessutom ökar vräkningarna av barn för fjärde året i rad, och i Göteborg fördubblades de under 2024. Det finns ett stort mörkertal, eftersom fyra gånger fler än de som faktiskt vräks lämnar lägenheten innan det gått så långt, enligt en ny rapport från Arena Idé.
Efter åratal av att sälja ut allmännyttan, samt hyresvärdar som genomför tveksamma ”renoveringar” för att motivera ännu en hyreshöjning, är det ingen överraskning att vi hamnat här. Krisen har under senare år spätts på av inflation och hyresvärdar som år efter år tillåts höja hyran med drygt fem procent, fast än inflationen nu sjunker. Lägg därtill löner som inte alls ökat i takt med inflationen och matpriser som blir allt högre. Allt medan vi badar i tramsiga nyhetsartiklar om hur man kan motverka ekonomisk skam (men snälla) och superspartips för årets fattigaste månad.
Frågan är vad de vräkta familjerna förväntas göra. Ska barn bo på gatan? Ska vi återgå till det tidiga 1900-talets Fattigsverige och fösa ihop flera barnfamiljer i ett risigt kyffe, låta ungarna ligga staplade på varandra i en utdragbar kökssoffa och hosta i tuberkulos?
Som tur är finns det de som vägrar att ge upp.
Hyresgästföreningen vill se lagstiftning för att skydda barn från vräkning, medan vänsterorganisationen Allt åt Alla driver en kampanj i storstäderna där de föreslår att de kommunala hyresvärdarna ska frysa hyran helt och hållet.
Politikerna är däremot mindre ambitiösa. Författarna till Arena Idés rapport varnar för att en fungerande bostadspolitik i dag upplevs som orealistisk. Politikerna har helt enkelt gett upp om att driva en politik där en vanlig familj kan hyra en vanlig lägenhet.
Ett möjligt resultat av det är att de på sikt väljer att införa så kallad social housing, alltså särskilda bostäder för folk med dålig ekonomi, i utvalda områden. Konceptet är vanligt i andra länder i Europa. Det skulle vara motsatsen till att motverka den ekonomiska segregationen. I Göteborg skiljer sig redan livslängden nio år mellan kvinnor som lever i miljonprogramsförorten Bergsjön och Eriksberg med sina maffiga lägenhetshus med hamnutsikt.
Jag tänker tillbaka på min bekanta, hon som bodde med bara ett skynke som skilde henne från hyresvärden. Kanske kan det fungera som en påminnelse om vad vi har att förlora – och vad vi måste kämpa för.
