”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.” Så skrev nationalskalden Verner von Heidenstam 1888 på sitt säreget infantila språk, kort innan han blev grönavågare på Övralid.
Själv har jag tänkt mycket på dessa rader det senaste decenniet. Kanske var mitt eget val att lämna Stockholm för hemorten Skaraborg så simpelt att det styrdes av ett primitivt ”pirr” när jag såg en sten. Samtidigt tror jag att det där pirret är ett invecklat ting, fullt av metafysiska spetsfundigheter och teologiska griller.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!