I Retur Överkalix (Fri tanke, 2025) reser den världsberömda klassforskaren Stefan Svallfors till sin gamla uppväxtbygd för att undersöka just det där pirret. Kanske kan man kalla det för hemlängtan, kanske heimat – eller något annat? Svallfors är less på universitet och storstaden, han har börjat känna en märklig rotlöshet. Var ska hans aska skickas när han dör? Till Umeå? Stockholm? Harvard? Nej, troligen får de högskolepoängstinna resterna efter denne varsomhelstare märkas ”Retur Överkalix”.

Stilen för undersökningen skulle kunna beskrivas som sjungande sociologi: en poetisk metod för att närma sig det främlingskap som samhället skapar. På så sätt ansluter han sig till en internationell trend med författare som Jessica Au, Annie Ernaux, Édouard Louis och José Henrique Bortoluci. Resultatet är en text som varken ryms inom forskningen eller fiktionen, alternativt: som är båda samtidigt.

En vanlig känsla bland oss som som lämnat landsbygd och flyttat till storstaden är att vi blivit bergsbestigare. Eftersom det är vi som har brutit upp så handlar utvecklingsberättelsen om nya toppar, medan de som blivit kvar står stilla på samma punkt. Detta är ett arrogant synsätt, och en inte så liten del av landsbygdsföraktet i samhället kommer nog från oss. Det är också en puckad föreställning: nog fan går det att leva ett fullgott liv på vischan – även som kulturknutte – med bokcirklar, spelningar och teaterkvällar. Sverige har fortfarande en av världens mest avancerade välfärdsstater, skapligt jämlika löner (de har spridits på senare år, men ändå) och är besjälat av idén om att hela landet ska leva. Jag har själv skrivit spaltmeter om landsbygdens kris, men det finns en tendens att projicera Kinas nordöstra rostbälte på lätt avbefolkade bruksorter.

Kanske skulle man kunna sammanfatta Svallfors bok med att denna insikt faller på plats. Genom att intervjua kvarboende barn i den egna årskullen (-61) upptäcker han människor som inte alls stått stilla, även om de hoppat från flak till flak i arbetslivet. Han testar David Goodharts tes om de socialliberala varsomhelstarna och de kulturkonservativa någonstansarna och upptäcker att topofili, känslomässig förbindelse till en specifik plats, knappast förklarar den galopperande konservatismen i samhället.

Det är även min erfarenhet. Själv har jag hört betydligt fler rasistiska utspel i multikulturella Bredäng efter en gängskjutning än i min etniskt segregerade avfolkningsby i Skaraborg. I byn är det snarare vargfrågan och bensinpriserna som förklarar SD:s framgångar.

Det är en fin och ovanligt o-egocentrisk bok som Svallfors (bilden) skrivit om sin hembygd. Som läsare känner man blå toner spelas i bakgrunden under de korta kapitlen. Svallfors är visserligen inte en rasande underklassbög, som Édouard Louis, eller en språkekvilibrist som Didier Eribon – men lyckas ändå skriva fram den underdogkänsla som skapats av att växa upp som medelklass på landet. Den känner jag igen mig i.

Samtidigt retar jag mig på att boken ställer så många frågor: ”Om förändring är detsamma som att lämna, vem eller vad lämnar man när man förändras?” För att sådana utspel ska fungera krävs det att de plöjer upp nya tankebanor i hjärnan. Men här används de som substitut för att att själv tänka på djupet.

Och kanske är det signifikativt för den otillfredsställelse som jag känner inför boken som helhet. Någonstans sänder stenarna där barn jag lekt signaler till mig. Jag har inte kommit närmare att kunna avkoda dem.