Landsbygden har fått betala för en försämring vi inte vill ha. Posten delas ut varannan dag och portot har höjts till 12 kronor. För vad kan man undra? skriver Gunnel Malm i Julita.
Jag läser i lokalpressen att vårt Nordeakontor slagit igen, vilket en bankkund blivit varse. Jag gjorde själv samma erfarenhet i augusti. Eftersom sonens bankdosa inte accepterade en del OCR-nummer och han inte kunde signera så åkte jag in till banken. Trodde jag. Tanken var att flytta över pengar till mitt personkonto som har kuvertgiro. Jag har behållit det för egen del, för alla eventualiteter, och det har verkligen behövts. För hur betalar du dina räkningar, om du inte kan ha allt på autogiro och om du inte kan signera? Så där står jag och rycker i dörren och inser att min bank inte tyckte det var en så stor sak att de skulle slå igen att de behövde höra av sig till oss kunder. Riktigt dåligt. Närmaste kontor ligger i Norrköping, åtta mil härifrån. Lite krångligt utan bil: tar väl typ en hel dag från Julita. Nåväl, posta girokuvertet kan jag ju så får väl sonen ge mig kontanter i stället. Jag går till gula, nej numera blå, lådan vid Bolaget. Där tömdes den väldigt tidigt så det var inte att tänka på. Snabbt kilar jag över till järnvägsstationen, där var sen tömning på den gamla goda tiden med Kungliga Postverket. Men nähä, samma tid där också. Undras om vi är många som går upp tidigt för att få med breven i lådan? Tror Postnord att ingen vill lägga på brev efter 9.00? Jag tog med mig girokuvertet hem och lade på det i lådan utanför Ica Julitahallen, den töms 13.00 på vardagar. För tidigt det också, men faktiskt bättre än inne i stan vad det verkar. Försämringen av viktiga funktioner i samhället går snabbt numera, och få av oss protesterar tyvärr. Digitaliseringen borde väl räcka, swish och annat har väl alla, inte sant? Inte?
Det vi har fått är att betala för en försämring vi inte vill ha. Posten delas ut varannan dag och portot har höjts till 12 kronor. För vad kan man undra. Jag måste numera häcka i telefon till banken om jag vill något, när jag fastnat som nummer 53 ”i kön” i 20 minuter, brukar jag tröttna. Men det är klart, jag har väl inget annat att göra. Fast Telia tar nog priset, när jag försökt komma in på hemsidan en halvtimme utan att lyckas, då ringer jag. Eller försöker ringa och möts av en kvittrig ung kvinna. ”Nämen oj, det är väl inga problem, försök igen, lyckas du inte så hör av dig igen, ha en bra dag.” Klick. Och som sagt, jag har väl inget annat att göra, så jag ringer upp, igen, efter att ha försökt igen och igen. ”Välkommen till Telia, Postnord, Nordea, välj det mest lämpliga, vad kan jag hjälpa till med?” Säkert. Inte.
