Inrikes/Reportage 20 mars, 2025

Tills politiken skiljer oss åt

Foto: Lisa Mattisson.

Flamman träffar opinionsvärldens mest omaka par för att se om kärleken verkligen kan övervinna allt.

Kvällen innan första dejten hör Max Jerneck nervöst av sig till sin syster. Hon har pluggat i Uppsala med hans Tinderflirt Linda, och kanske kan ge ett tips i sista minuten.

– Det blev hundra ”hahaha” i chatten, berättar Max.

Systern svarade: ”Hon är extremt smart, extremt snygg, men helt besatt av Nato.”

– Hade du ditt Natohalsband på dejten också? frågar han och tittar mot kvinnan som numera är hans fru.

– Nej, men på min Twitterbild. Det var en orange ubåt, och så stod det ”Nato, fuck yeah.”

Jag är hembjuden på middag hos opinionvärldens mest omtalat omaka par. Som tillförordnad politisk chefredaktör på Expressen skriver Linda Jerneck ledartexter som ”I vänstern gör man tumme upp åt hatet” (24/9). Hennes make Max Jerneck är hållbarhetsforskare och utredare på fackliga tankesmedjan Katalys, som skrivit att ”Folkhemmet byggdes med lånade pengar, Magdalena Andersson” (Aftonbladet, 17/12).

Om jag hade brunnit för det finanspolitiska ramverket så hade vårt äktenskap varit svajigt.

Barnen, fyra och ett, är hos barnvakter och föräldrarna har lagt sin sällsynta ensamkväll på det mest romantiska man kan tänka sig: att prata om kärleken med Flamman.

Det tog tre månader att övertyga paret, eller rättare sagt Linda, om att intervjun är en bra idé. Men i tider av könspolarisering och barnlöshet har jag inte kunnat släppa frågan: Är det möjligt att sova med fienden?

Vi sätter oss vid köksbordet och skålar i rosa bubbel. Det är äntligen dags för ett svar.

De svajpade in i varandras liv i november 2015. Båda stack ut med sina långa presentationstexter.

– Han skrev att han ägnar sin tid åt att läsa om finanskrisen på Twitter, säger Linda och skrattar.

– Han hade någon bild i kostym, vilket var från hans disputation förstod jag i efterhand. Men den sista var bäst. Han satt i en korgstol framför ett fönster, med solen spelande över magmusklerna, och läste en tjock bok.

– Civilisationsprocessen av Norbert Elias, fyller Max i.

I verket från 1939 visade den tyska filosofen hur de skamkänslor som reglerar sex, våld, bordsskick och tal spred sig från europeisk hovetikett ut till samhället i stort.

– I stället för alla toaselfies med bar överkropp som var inne då, var han mer intellektuell… Men ändå sexig.

Foto: Privat.

– Linda hade en avancerad profil, med en lång text. Helt klart en snygging, men också mycket att kroka fast i, allt från hiphop till säkerhetspolitik.

Max tog den romantiska kontakten först.

– Vad var det jag skrev: ”Vilken är din favorit av de säkerhetspolitiska doktrinerna?”

– Det visade ju att Max hade läst min profil. Alla andra skrev bara ”tja, läget?” och ”vad ska du göra i helgen?”

Första dejten var på Fotografiska i Stockholm, och Max minns att Linda inte var så imponerad. Men han bjöd på fika, sedan middag och de drack vin tills haket stängde.

– Då var det min tur att bjuda, men eftersom jag pluggade och var pank fick det bli Dovas, säger hon med hänvisning till den mytomspunnet luggslitna pubkedjan.

De övernattade hos honom och hängde hela dagen efter, och kollade på mjukisserien Boys med Adam Pålsson på SVT. Linda var ”fladdrig” redan då, men Max behövde tid.

Foto: Lisa Mattisson.

– Jag var förvirrad och jagade en annan tjej. Hon var elak mot mig, så jag trodde att jag var kär i henne. Sedan förstod jag att kärlek inte måste vara svårt, att man inte ska behöva anstränga sig, säger han.

– Och så var det soft att du var sjukskriven i början, så att vi kunde hänga mycket.

Linda Jerneck hade precis avgått efter tre år som Luf-ordförande, och var sjukskriven för utmattning. Hon tog en paus från statsvetenskapen och gick en termin på konstskolan Basis.

Vissa har svårt att inleda en relation med en person som tycker annorlunda, och för andra får det visa sig under relationens gång.

– Det hade nog varit jobbigt om vi kandiderade för var sin sida, och du arbetade för att jag ska misslyckas. Men nu måste vi ju inte hålla med ett parti jämt, säger Linda.

Max säger att det underlättar att Linda mest är intresserad av Nato, och han av klimat och ekonomi.

– Om jag hade brunnit för det finanspolitiska ramverket så hade vårt äktenskap varit svajigt, säger hon och funderar:

– Vårt första gräl handlade om den ekonomiska krisen i Italien.

Även om kärleken inte kan reduceras till politik, så är den i högsta grad politisk.

De senaste åren har en global debatt seglat upp om det låga barnafödandet, som i många länder ligger under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningen ska reproducera sig själv. I både Sverige och EU ligger siffran på 1,5, och i Sydkorea är den redan nere på 0,78.

Minskande barnkullar gör att allt färre ska arbeta för att försörja allt fler, och de sägs även ligga bakom allt från arbetskraftsbrist till populiströrelser. Sämst till ligger Kina, vars befolkning enligt en omdiskuterad FN-prognos beräknas krympa från 1,4 miljarder till under 800 miljoner vid seklets slut.

Om minskningen tidigare berodde på att makar skaffade färre barn, så verkar den i dag snarare bero på en global ”relationsrecession” som innebär att det bildas färre par till att börja med. Allra flest singelhushåll finns i Sverige, där 41 procent lever ensamma.

Det kanske inte är så att vi grälar om Mellanöstern och löser frågan i sängkammaren.

Förklaringarna som har föreslagits är många.

Den konservativa högern hänvisar gärna till osund livsstil eller moral. Anna Björklund skriver i Svenska Dagbladet att vi är för passiviserade och porrskadade för att njuta av kroppen (22/3 2024), medan Josefin de Gregorio i samma tidning (10/12 2023) förklarar att vi är för ”själviska”. USA:s vicepresident J.D. Vance kallar kort och gott barnlösa kvinnor för ”psykopater”.

Från vänster lyfter man hellre samhällsproblem som brist på jobb och bostäder samt påpekar att befolkningskrisen kan mildras av invandring. Vissa väljer bort barn av oro för klimatet.

Inte ens barnalstringen är vi alltså överens om, och frågan är om inte den politiska polariseringen är en orsak i sig. För den är i dag till stor del en spricka mellan män och kvinnor.

Jag ringer upp sexologen Kalle Norwald, som nyligen hoppade av som expert i SVT-programmet Gift vid första ögonkastet. Han säger att mäns och kvinnors olika politiska synsätt kan ha att göra med deras livssituationer:

Kalle Norwald är sexolog och psykoterapeut. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT.

– Vi vet att gruppen kvinnor jobbar mer i människovårdande yrken, medan män jobbar mer inom näringslivet och tjänar mer pengar. På gott och ont har vi alltid oss själva närmast. Att man ofta tycker det som gynnar en själv.

På hans mottagning är det inte vanligt att par kommer med problem som grundar sig i åsiktsskillnader. Men det kan också bero på att man inte ens blir ihop om det är viktigt för en.

– Det beror på hur man värderar sina värderingar. Vissa har svårt att inleda en relation med en person som tycker annorlunda, och för andra får det visa sig under relationens gång. Själv tänker jag inte att konflikter är dåligt, det viktiga är hur man diskuterar. Om man ens gör det – vissa par pratar inte ens om politik, och för dem funkar det bra.

En färsk undersökning från opinionsinstitutet Indikator visar att halva befolkningen tycker att det är viktigt att ha samma politiska åsikter som sin partner. De som lägger störst vikt vid politiken är människor klart till vänster (78 procent), högutbildade kvinnor (66), kvinnor runt trettio (70), medan lågutbildade män (31), sverigedemokrater (36) och änklingar (12) ser den som mindre viktig. Lågutbildade män är också den grupp som har svårast att bilda familj i Sverige. Är den högerextrema vågen helt enkelt en hord oknullade män?

Kalle Norwald säger att sådana här skillnader visar sig som tydligast under valrörelserna.

– På kort sikt är det bättre att vara olik, men vill man satsa på något längre är det bättre att vara mer lika, men ha vissa olikheter. Värderingsfrågor är något vi ser som viktiga i relationer, men också saker som ömsinthet och respekt återkommer, att man ska vilja varandra väl och lita på varandra. Även fast man tycker olika.

Har du själva några röda linjer i ditt kärleksliv?

– Jag är ju homosexuell och vill leva med en man. Så jag skulle nog ha svårt att vara ihop med en homofob eller kanske en rasist. Men jag skulle inte kalla det politik, utan snarare människosyn. Vem vet, jag kanske får en dejt av det här reportaget?

Linda säger att det är deppigt att man sållar bort folk på grund av politik.

– När min brorsa var singel sade han att många tjejer hade som profiltext: ”Hjärtat sitter till vänster, annars kan du dra.” Är man inte säkrare i sina åsikter än att man kan vara nyfiken på någon som inte tycker likadant? Vill man inte heller ha lite tuggmotstånd än någon som hummar med och inte bryr sig?

– Kvinnor kan väl ha en större kravlista än män, säger Max, och fortsätter:

Foto: Lisa Mattisson.

– Men jag hade inte gift mig med en SD:are eller KD:are. Där går nog min gräns.

– För mig beror det på personen. Jag dejtade en kille från den autonoma vänstern en gång. Men nu är det en grundprincip att man är demokrat, och en vettig person. Då går många på kanterna bort, säger Linda.

– Jag tror att de flesta har ganska lika värderingar i Sverige. Men man har olika informationsbubblor, säger Max och Linda bryter in:

– Det låter ju väldigt folkpartistiskt. Att jag egentligen håller med dig, men bara inte har rätt information.
De tror att polariseringen också beror på algoritmernas kurerade flöden.

– På [plattformen] Threads ser jag många kvinnor som skriver om relationer och barn, och på X har de identifierat mig som höger så jag får helt sjuka förslag. Man polariseras och får olika verklighetsbilder. Det är deppigt. Vi är waldorf-föräldrar, så vi ska hålla ungarna borta från mobilflödena så länge som möjligt. Det får räcka med kottar och pinnar, säger Linda.

De tar en paus för att messa med barnvakterna.

– Jag är osolidarisk som tog en disputerad man när jag bara har läst en kandidat. Ett professorsbarn dessutom. En lågutbildad man hade varit bättre.

Foto: Lisa Mattisson.

– Ja, vi är ju ganska privilegierade så politiken är inte på liv och död för oss. Vi har inte blivit nedtrampade av samhället, då hade det kanske varit mer på allvar, säger Max och blir snabbt avbruten av Linda:

– Det är klart det är på allvar. Jag känner det ännu mer nu när vi har fått barn.

– Så du har märkt skillnad i ditt liv baserat på vilket block som har styrt?

Linda funderar, och landar i att Alliansen gav dem mer pengar i plånboken.

Vi går över till vardagsrummet för att hugga in på Max auberginegratäng. På väggarna hänger konst, bland annat en affisch av Sigrid Hjerténs ”Ateljéinteriör” (1916) från Moderna museet. Den föreställer ett kalas i den kombinerade salong och arbetsrum hon delade med maken Isaac Grünewald, och nere i hörnet tittar sonen Iván fram. Det är kanske så de föreställer sig tillvaron – ett familjeliv med plats för vuxna samtal?

Jag korkar upp en flaska rött och frågar vad de bråkar om. Max säger att det finns känsliga ämnen, inte minst migrationen.

– Vi grälade rejält någon gång när vi skulle gå på ett Seinfeld-quiz, och du ställde en ledande fråga: ”Så alla som vill strama åt migrationen är rasister – tycker du att jag är rasist?” Då svarade jag: ”Ja, om jag fullföljer logiken är du ju det.” Hur kändes det, att bli kallad rasist? säger han och tittar på Linda.

– Jag var på väg att gå därifrån.

Foto: Lisa Mattisson.

– Det var kanske lite konstigt att jag kallade dig rasist.

– Ja, du bad om ursäkt. Och jag tror inte du var helt nykter då heller.

En annan fråga de har slutat prata om är Israel och Palestina.

– Båda är väl för en tvåstatslösning, men jag tror att du ser saker lite mer svartvitt, säger Linda och Max kontrar.

– Jag tycker att det är du som gör det.

Om vi letar i uttryckens lagrade folkvisdomar finns det många som handlar om att kärleken är beroende av likhet – som ”kaka söker maka” och ”de passar som hand i handske”. Andra antyder att motsatser attraherar varandra, från ”kärlek börjar med bråk” till ”hatligg”.

Jag berättar om mitt eget svar till Dagens ETC:s kulturreporter Selma Brodrej, som inför Alla hjärtans dag frågade om jag upplevt kärlek över de politiska gränserna: när jag i gymnasiet låg med en blond tjej på en fest på landsbygden utanför Uppsala, och hon försökte inleda morgonens stela småprat med att fråga vad jag tycker om att invandrarna tar våra jobb.

Jag frågar om konflikter rentav kan vara eggande, både intellektuellt och kroppsligt.

– Om det kan vara en krydda i sovrummet? Det kanske inte är så att vi grälar om Mellanöstern och löser frågan i sängkammaren. Men det är attraktivt om någon har genomtänkta argument, säger Linda.

Foto: Lisa Mattisson.

– Det kan vara kul att dejta någon som är lite stollig, fyller Max i.

– Vänstern ser ju högern som ond, medan den ser vänstern som dum, säger Linda och fortsätter:

– Folk behöver umgås mer över partilinjerna för att få fler nyanser. I synnerhet partiaktiva, för partier är väldigt osunda organisationer. Jag minns hur man upprepade saker som en papegoja, fast man inte bottnade i dem. Det är obehagligt när åsikter blir som en katekes.

Linda berättar att jag inte är ensam om min nyfikenhet på deras relation. Den är en snackis i opinionsvärlden, och även hennes chef på Expressen Patrik Kronqvist har fått frågor om den.

En av Max kompisar lyfte frågan i ett tal på deras bröllop.

Alla undrar samma sak: Hur går det ihop?

– Kärlek är ortogonalt från politiska åsikter, det spelar inte så stor roll. Det är som botanik, säger Max.
Ortogonalt betyder vinkelrät, lär jag mig när jag i efterhand slår upp ordet. De samexisterar, men går i helt olika riktningar.

– Jag har dock en borgerlig morbror som är nöjd över att Linda har kommit in i familjen, fortsätter han.

De hukar sig över samma mobil för att förhandla med barnvakterna. Sedan säger Linda att hon inte tror att ideologierna har olika kärleksbegrepp:

– Folk får göra som de vill, och jag mår bra av trohet. Så jag är en del av tvåsamhetsnormen.

Inget ligga med lik alltså?

– Det är så skönt att jag hann avgå precis innan de började diskutera nekrofili i Luf. Sedan tycker jag det är fint att ungdomar diskuterar ideologi på sin fritid och drar det till sin spets. Som vad folk får göra med ens kropp när man är död.

Linda säger att det finns gott om konflikter även inom borgerligheten, inte minst att moderater avskyr liberalpartister.

Läs mer

– Mitt livs läskigaste bilresa var på väg hem från Hallsberg med [moderaten] Niklas Wykman 2010 under en snöstorm. Han körde som en galning och pratade hysteriskt om hur mycket han hatar folkpartister, hur de alltid sticker kniven i ryggen, att de är Alliansens fransmän. Jag var livrädd. Och först i Stockholm kom det fram att han glömt linserna hemma, och knappt hade sett något på hela resan.

Som tur är finns det mycket annat att göra tillsammans än att prata politik – som att spela strategispelet Civilization. Men även där dyker olikheterna upp.

– Max vill bara spela på den svåraste och långsammaste nivån. En gång blev han så arg på mig att han ville banka knytnäven i bordet, men slog på mitt lår i stället. Han blev så himla knäckt, säger hon och skrattar mot Max, som minns tillbaka:

– Kan vi ha spelat mot babylonierna?

Inrikes 20 maj, 2025

Dubbelstrejk i Sveriges hamnar: ”Hög press”

Hamnarbetarförbundet går ut i full rikstäckande strejk eftermiddagen den 21 maj. Samtidigt varslar också Transportarbetarförbundets hamnsektion om stridsåtgärder, med start samma dag. ”Det hamnarna behöver är lugn och ro”, vädjar Transportföretagen – som vägrar gå med på kraven om trygga anställningar.

– Våra medlemmar är medvetna om att man inte kan få något man inte är beredd att kämpa för. Det tror jag att våra motparter också vet: att vi är beredda att genomföra de stridsåtgärder vi varslar om, säger Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet.

Onsdagen den 21 maj, mellan 12 och 18, gäller totalt arbetsstopp för alla förbundets medlemmar, från Piteå till Malmö. Därefter kommer olika stridsåtgärder riktas mot tolv olika medlemsföretag i Sveriges Hamnar, berättar Erik Helgeson för Flamman – ifall det fortfarande behövs.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 maj, 2025

Att förolämpa är mänskligt

Det nya brottet förolämpning mot tjänsteman får stöd av facken och Vänsterpartiet – men är också kontroversiellt. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ett hårt ord kan vara den maktlöses sista papperssvärd. Vi behöver inte fler lagar som stärker myndigheternas överläge.

Jag har blivit förolämpad i min tjänsteutövning. Senaste gången riktade en anhörig till en patient en svavelosande tirad mot mig. Omväxlande var jag ”sjuk i huvudet, helt jävla inkompetent”, skulle anmälas och självklart förlora min läkarlegitimation, omväxlande övergick personen till att hötta med pekfingret mot en punkt mellan mina ögon – utan att röra vid mig – och rabbla saker på ett för mig okänt språk. Jag tolkade det som förbannelser av något slag.

Man kan lugnt påstå att det rörde sig om ”beskyllningar och nedsättande uttalanden” och att syftet var att ”kränka självkänsla eller värdighet”, precis som det står i det lagförslag om att kriminalisera förolämpning av tjänsteman som riksdagen röstade om denna vecka. Ändå kände jag mig inte kränkt efteråt (jag drabbades för övrigt inte heller av blixten eller av äckliga vårtor). Jag pratade med några kollegor om saken men blotta tanken på en polisanmälan kändes absurd och rentav barnslig.

Orsaken är att jag vet vad som föregick reaktionen. Jag hade fattat beslut om att patienten, i slutskedet av en obotlig sjukdom, inte skulle utsättas för återupplivningsförsök vid ett hjärtstopp. Detta var helt emot de anhörigas vilja.

Ofta går det att nå samförstånd om vårdbegränsningar, men för dessa anhöriga var beslutet obegripligt och grymt. De värdesatte varje extra minut i livet, till varje pris. Men svensk lag är tydlig: beslutet tillhör läkaren.

Det är ingen överraskning alls att förolämpningar riktade mot tjänstemän ökar och förgrovas i takt med att samhällsklyftorna vidgas.

Personen som smädade mig var, objektivt, maktlös. Jag hade all makt, och med den fattade jag ett avgörande beslut om en älskad människa. Att hjälplösheten tar formen av ett verbalt angrepp mot mig i stundens hetta är inte märkligt. Det är mänskligt. Och om jag inte haft den professionella beredskapen att ta emot det utan sårad självkänsla hade jag inte varit lämplig för yrket.

Man kan invända att det är en extrem situation. Men att tjänstemän befinner sig i en maktposition och fattar beslut med avgörande konsekvenser för den enskilde är inte ovanligt. En socialsekreterare kan besluta om att undandra någons försörjning, en lärare om ett F-betyg som blir förödande för någons framtid, en polisman det fatala beslutet att strunta i att eftersöka en försvunnen 14-åring.

Det är värt att påminna om att Sverige har ett mycket svagt tjänstemannaansvar och att det i princip aldrig inträffar att en tjänsteman straffas för att ha misskött sin arbetsuppgift. En svensk tjänsteman har orsak att känna sig trygg nästan oavsett hur illa hen sköter sitt jobb. Att därutöver tilldela tjänstemän, som enda grupp i samhället, ett särskilt förolämpningsskydd förefaller obalanserat, särskilt i ett samhälle där ”lättkränkt” normalt anses vara det sämsta en människa kan vara.

Man kan påstå att lagen mest är symbolpolitik, ytterligare en auktoritär krusidull bara. Men i samverkan med andra auktoritära lagändringar kan den bli farlig för den som har en svag rättslig status, exempelvis för den som har dubbla medborgarskap eller som ansöker om svenskt medborgarskap. En gammal dom för förolämpning kan bli det som fastställer din dåliga vandel och stjälper din tillvaro.

Rättslig repression verkar just på det viset, genom att upprätta en katalog av bisarra ordningslagar för att skapa potentiella hållhakar på den enskilde, som sedan kan användas av makten för att förhindra kritik. Turkiet är ett utmärkt och rykande aktuellt exempel.

De flesta fackföreningar är positiva till lagförslaget. Särskilt lärare är utsatta för förolämpningar. Det är nog omöjligt för en professionaliserad fackförening att inte stödja signaler om att kåren är skyddsvärd. Men få lärare skulle polisanmäla en elev för yttranden, med tanke på hur tveksamma många lärare för att polisanmäla elever för våld och hot. Risken för missbruk av lagen inom lärarkåren är minimal, precis som sannolikheten att lagen skapar lugnare klassrum. Men faran för missbruk är inte huvudorsaken till att jag blev så besviken när Vänsterpartiet uttalade sitt stöd för förslaget. Det är bristen på maktanalys.

Läs mer

Förolämpningar är nämligen inte maskrosfrön som svävar fritt. De har alltid en riktning och är alltid komponenter i en maktrelation, och kan inte förstås eller värderas utanför sin situation. Med få undantag är förolämpningar den maktlöses redskap, ett viftande papperssvärd för att bevara en skärva värdighet.

Utifrån denna förståelse är det ingen överraskning alls att förolämpningar riktade mot tjänstemän ökar och förgrovas i takt med att samhällsklyftorna vidgas. Denna förståelse trodde jag var en självklar utgångspunkt för varje socialist.

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 17 maj, 2025

Eurovision ger Israels krig en glittrig kuliss

Israel deltar med låten ”A new day will rise” – men vilken morgondag ges palestinierna i Gaza? Foto: Martin Meissner/AP.

Såg du Mello i går?

Det var dags för Eurovision-semifinal i schweiziska Basel – och Israels bidrag gick vidare till final. Låten heter ”A New Day Will Rise” och framfördes av Yuval Raphael, som själv överlevde Hamas terrordåd mot musikfestivalen Nova den 7 oktober. En stark berättelse, och balladens budskap – precis som fjolårets ”October Rain” – är en vag bearbetning av traumat, komplett med vattenfall, stråkar och tonartshöjning.

Kritiken mot att Israels låtar är för politiska är i grunden missriktad. Självklart ska musiken få ta sig an nationell sorg – vad ska den annars vara till för? Snarare hade mer substans kunnat lyfta det som annars mest är ett glittrigt jippo.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Israel är just nu mitt i en katastrofal krigsinsats. Över 53 000 palestinier har dödats. 90 procent har tvingats på flykt. Landet blockerar mat- och hjälpsändningar till en svältande befolkning. Bara i går dödades över 100 personer i ett flyganfall.

Det är en massaker som världen ser – men låter pågå.

Samtidigt deltar Israel i Eurovision som om inget har hänt. Ryssland kastades däremot ut ur tävlingen 2022, med hänvisning till kriget i Ukraina. Då hette det från arrangörerna: ”Beslutet återspeglar oro för att deltagandet av ett ryskt bidrag skulle äventyra tävlingens rykte.”

Varför gäller inte samma princip nu?

Inte sällan sägs att tävlingen inte ska politiseras, men president Isaac Herzog har själv kallat Israels Eurovision-medverkan för ett viktigt inslag i landets ”offentliga diplomati”. Att delta är ett uttalande, sade han – ett sätt att trotsa dem som vill ”driva bort oss från varje scen.”

Samma Herzog har också sagt att ”ett helt folk där ute är ansvarigt” – i direkt referens till palestinierna i Gaza. Det är ett uttalande som legitimerar kollektiv bestraffning, och därmed också det vi i dag ser: död, hunger, förödelse.

Gårdagens scen var alltså inte neutral. Det var en välregisserad propagandabild – mitt i ett krig. Ett försök att visa världen ett land som sjunger om gemenskap och en ny dag, medan två miljoner människor lider under bomberna.

Israel borde inte ha fått tävla i kväll. Och Eurovision – ni är hycklare.

Diskutera på forumet (1 svar)
Kultur 17 maj, 2025

Från vardagsmöbel till tortyrredskap

Under 14 år samlade Ida Börjel in berättelser från Palestina och Israel. Foto:

Hur många av rösterna på Ida Börjels 14-åriga inspelningar har hunnit tystats av Israels bomber? ”Röd anemon” är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med varandra.

En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.

Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 16 maj, 2025

V röstar ja till lag om förolämpning: ”Tror vi hamnat rätt”

En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.

Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.

– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.

Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.

Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 16 maj, 2025

Boxarkillarna i Judehusets källare väckte respekt

Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.

I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.

Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.

Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

Jon Weman: Den uruguayanska krigaren förtjänar sin vila

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Niklas Altermark: Skit i partierna – det är arbetet som räknas

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr