Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft.
“Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.
Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.
Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
När han efterträdde den konservative Benedictus XVI 2013 som påve signalerade han dock redan med sitt namnval att han tänkte slå in på en ny bana. Sedan dess har hans uttalade stöd för homosexuella katoliker, offer för sexuella övergrepp inom kyrkan och civila dödsoffer i Gaza och Ukraina gjort honom till en polariserande figur. Likaså hans kritik mot ”marknadslogiken” som han menade styr dagens samhälle. Under ett besök i Bolivia 2015 mottog han ett krucifix med Jesus på en hammare och skära av president Evo Morales, efter att han slagit fast:
Påve Franciskus sociala engagemang fick många inom den progressiva rörelsen att se honom som en allierad.
– Den främsta uppgiften är att få ekonomin att tjäna folken. […] Ekonomin bör inte vara en mekanism för att ackumulera rikedomar, utan det korrekta styret av våra hem.
Sådana ställningstaganden har fått konservativa katoliker att gå så långt som att ifrågasätta Franciskus legitimitet, medan hans sociala engagemang fick många inom den progressiva rörelsen att se honom som en allierad.
Det gäller inte minst hans stöd för flyktingar. I en synod som nyligen publicerades framhävs flyktingars rättigheter, klimatkrisen och jämställdhet som frågor som ska ges större utrymme inom kyrkan. Franciskus gjorde det till en vana att symboliskt tvätta fötterna på flyktingar som tagit sig över Medelhavet till Italien. Detta gjorde honom till en viktig kraft för de flyktingorganisationer som opererar i ett allt mer fientligt politiskt klimat.
David Braude är översättare och aktiv i organisationen Arci Porco Rosso som arbetar med att stödja flyktingar och migranter i Palermo på Sicilien. Enligt honom innebär Franciskus död ett stort avbräck för rörelser som hans.
”Han var den viktigaste progressiva kraften i Italien”, skriver han i ett meddelande till Flamman.
Det faktum att Franciskus gick bort bara timmar efter ett möte med USA:s vicepresident JD Vance har lett till både vrede och munterhet på sociala medier. Påven hade redan i februari kritiserat Vance och flera amerikanska biskopar för deras xenofobiska förvrängande av konceptet ”ordo amoris”, enligt vilket katoliker bör ägna sig åt välgörenhet. Vance har hävdat att människan främst bör bry sig om sin familj, sina närstående, sina grannar och landsmän innan hon tar andra i beaktande. Det är en tolkning som har sina rötter i den teologi som propagerades av nazistiska katoliker i Hitlertyskland, och som även upprepats av den franska högerextrema politikern Jean-Marie Le Pen.
”Den sanna ordo amoris som måste främjas är den som vi upptäcker genom att ständigt reflektera över parabeln om den ’barmhärtige samariten’ (Lk 10:25–37)”, skrev Franciskus i en encyklika till kyrkans biskopar den 10 februari. Med en sådan auktoritet var han ett effektivt motgift mot Vances främlingsfientliga teologi.
Bland de kardinaler som kan efterträda Franciskus finns flera kandidater som väntas föra vidare hans progressiva reformagenda, såsom Filippinernas Luis Antonio Tagle och Ghanas Peter Turkson. Få anses dock lika pålitliga som Franciskus bland Italiens sociala rörelser.
”Vårt arbete kommer med stor sannolikhet att bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude.
