Bianca Ingrosso och Lovisa Worge går längs röda mattan vid Grand Hotel. Det är Ellegala, och hela Sveriges kändiselit har samlats för att göra det man nu gör på galor i Vinterträdgården.
En reporter frågar om Bianca någon gång spenderat mer än 100 000 kronor på shopping under en dag. Hon skrattar och svarar att hon gjort det alldeles för många gånger – hur mycket vill hon inte avslöja. Hon skrattar åt sin svindyra, pyttelilla Chanelväska, tom eftersom den är för liten för att rymma något alls. Hennes kropp är gyllene brun, glänsande av ”bodyglow” från det egna hajpade märket Caia. Tänk att hon finns – i landet lagom, där arbetarkvinnornas liv blir kortare. Där deras kroppar inte orkar lika länge som höginkomsttagarnas.
Som feminister, socialister och politiska tänkare behöver vi bli bättre på att fokusera på det som faktiskt gör skillnad för arbetarklassens kroppar.
Kroppen har alltid varit en politisk symbol. Den har varit solbränd och tolkats som fattig, när arbetare inte hade råd att söka skydd från solen. Den har brunsprejats i december för att signalera ekonomisk möjlighet till jullov i Sydostasien. Den har rakats för att signalera renhet, lämnats orakad för att manifestera självständighet. Den har varit kurvig för att visa rikedom, svulten för att platsa i Paris modehus. Bara under min 33-åriga livstid har jag hunnit med att jaga stora bröst, små bröst, bortrakade ögonbryn, tjocka ögonbryn, kurvig kropp (men med markerad midja, förstås), pinnsmal kropp, skelett som syns, skelett som inte syns. Jag tillhör en hel generation döttrar som alla vuxit upp med arbetarmorsor som bantat. Nu heter det inte ”banta” längre. Det heter ”hälsosam livsstil”.
Och nu jagar nästa generation arbetardöttrar Bianca Ingrossos bodyglow och Lovisa Worges revbensmarkerade midja. Men dessa döttrar kommer att dö i förtid. Inte för att Bianca Ingrosso säljer dyra krämer – utan för att den samtida, liberala feminismen varit upptagen med att diskutera Bianca – och glömde politiken som utjämnar klasskillnadernas levnadsvillkor.
Vi jagar ideal som skapats av en samhällsklass som kan lägga en halvtid på sitt utseende: frisörer, nagelteknologer, hudterapeuter, spraytan-studior, ögonbrynsplockare. En hel industri lever på att vi lägger tid och pengar på självförverkligande. Det är inte bara ett intellektuellt eller estetiskt projekt, det är en dyr affär. I ett ultraliberalt samhälle, där också motståndet blivit individualiserat. Kritiken riktas mot de dumma brudarna. Det är den enskilda unga tjejen som spenderar studiebidraget på serum och solpuder. Det är den oansvariga influeraren som tjänar pengar på henne. Det är Bianca Ingrosso och Lovisa Worge. Det är du och jag.
I själva verket borde kritiken riktas mot den patriarkala kapitalismen – och politiken göra upp med effekterna av maktordningen. Inte med individerna som försöker leva i den.
Jag är så trött på att förhålla mig till min kropp. Att hata den, att öva på att vara stolt över den, att låtsas inte bry mig om den. Att betrakta den som politisk, att försöka övertala mig själv att den inte är det. Tänk om jag bara kunde gå genom livet och fokusera på att kämpa för jämställda löner i stället.
Allt en feminist gör kan inte vara feministiskt. Vi kommer att fortsätta vilja vara smala, släta och snygga – och det är nog bara att lära sig att leva med det. Men som feminister, socialister och politiska tänkare behöver vi bli bättre på att fokusera på det som faktiskt gör skillnad för arbetarklassens kroppar – och särskilt arbetarklassens döttrars. De behöver en politik som gör att de lever längre och lyckligare liv. Bättre arbetsmiljö. Höjda pensioner. Delad föräldraförsäkring. Frihet från pojkvänners våld. Högre lön. Höjda barnbidrag. Samhällsomdanande reformer som gör upp med de strukturer som skadar och förkortar deras liv. Och som gör att de kanske, kanske har tid att ta ett glas bubbel i en vinterträdgård ibland.
