En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.
– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.
– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Han tittar på oss som om vi vore brottslingar. I själva verket är det bara jag och journalisten Níkos Vatópoulos som försöker få en skymt av en marmorklädd trappa mellan järnstängerna. Jag blir förlägen. Níkos förklarar att vi tittar på byggnaderna i det fornstora området Kipséli – förstås!
Men mannen kan inte hålla inne sin kritik mot det grekiska samhället, och babblar på i flera minuter. Efter att vi har lämnat pratkvarnen tillägger Níkos att det är typiskt greker att baktala sig själva och sitt land. Och visst är många delar av Kipséli och Aten en soptipp, men är det verkligen hela historien?
Nikos Vatópoulos skriver till vardags i Greklands största dagstidning Kathimerini. Han har skrivit både böcker och reportage om just Atens arkitektur, särskilt Kipséli. Därför har jag föreslagit att vi möts utanför en bokhandel i området. I skyltfönstret har ägaren passande nog placerat en av hans böcker, Walking in Athens. Det är precis vad vi ska göra i dag.
– Jag hade en fin uppväxt, det var alltid tryggt här. Det var en stadsdel främst för medelklassen, berättar han.
Under 2010-talets krisår dök fastighetspriserna i Grekland. På väg till min farmor i en taxi minns jag hur skyltar med texter som ”enikiázetai” och ”poleítai” (”för uthyrning” och ”till salu”) svischade förbi. Krisen tvingade företag och butiker att stänga igen som aldrig förr.
De billiga boendekostnaderna fick samtidigt en ny grupp att söka sig till området vi går runt i, ibland kallat för ”nya Berlin”.
Kipséli betyder ”bikupa” på grekiska. Paradgatan Fokíonos Négri, uppkallad efter den första ordföranden i Atens akademi, har länge jämförts med Roms Via Veneto. Området planerades på 1930-talet och var hem åt flera kända skådespelare och konstnärer. Frank Sinatra ska ha sjungit på en bar i området och den grekiske författaren Odysseas Elytis, som 1979 fick Nobelpriset i litteratur, bodde här.
Trots områdets trendiga status började det efter ett par årtionden förlora sin prestige. Efter järnridåns fall blev det ett tillhåll för arbetskraftsinvandrare från Albanien. Därefter följde en invandringsvåg från Västafrika och Pakistan. I dag håller området än en gång på att förändras.
Nikos pekar på den gröna oasen av dignande apelsinträd, blommor och buskar. Vi kikar in genom en port med sirliga mönster. Hantverkskvalitet. Níkos pekar på en och avgör bestämt att byggnaden är uppförd ”1951, eller 1952”.
Vi söker oss vidare ned mot det soliga torget Agios Georgios, uppkallat efter sin kyrka. Trots sin bysantinska stil är den byggd samtidigt som resten av området, på 30-talet.
– Kyrkor är det enda som vi bygger nytt i Grekland, skrattar Níkos.
Strax intill finns ett kafé med terrazzogolv, en fet espressomaskin och åldersgruppen 25–35 med ”kreativa klädval”. Jag hinner tänka: ”där är de”.
– Här sitter den nya befolkningen, säger Níkos.
– De är ganska unga. Kreatörer och konstnärer.
Jag bestämmer mig för att träffa en sådan, och dagen efter stämmer jag möte med konstnären och designern Theo Anastasátos. På vägen dit passerar jag byggnader som renoveras för fullt. Trottoaren är fylld av utrivna fönster, kök och tegel omlott med varandra. Plaketter om korttidsuthyrningar, ofta på engelska, dyker upp allt mer för varje gata som löper bort från Kipséli.
När det är torka och slut på vattnet i byarna klagar de så mycket. Men de inser inte att det är hotellen och turisterna som orsakar det!
Theos lägenhet är omsorgsfullt renoverad, med mosaikgolv, fiskbensparkett och schackrutiga marmorplattor från ön Tínos, som ligger bredvid Mykonos och känd sedan flera millennium för sitt marmorhantverk.
Han är född i New York, uppvuxen i Österrike och flyttade till London när han var 19. Där pluggade han herrmode på den prestigefulla skolan Central Saint Martins, kom han i kontakt med den legendariska modedesignern Vivienne Westwood och designade accessoarer i sju år. Efteråt satsade han på sitt eget märke Zosma på jetset-ön Mykonos, men efter tio år blev hyrorna där för höga och han flyttade till Aten.
– Vill du ha lite te? frågar han och häller upp kokande vatten i en japansk tekanna med gröna teblad.
Han serverar den halvfermenterade oolong-blandningen i en rar, liten tekopp.
– Jag hade varit på Tinos förut. Därför såg jag det som en möjlighet att ha min butik. Hyran var ”normal” där, understryker han.
I ateljén syr han på en tamata, ett traditionellt grekiskt-ortodoxt hantverk där en plakett i ädelmetall, som guld eller silver, ska föreställa en kroppsdel som man har ont i. Sedan överlämnas denna i kyrkan för att Jesu mor ska råda bot på den smärtande delen. Det vanligaste är ett öga, en hand eller till och med ett hjärta.
Verket knyter an till Tínos tradition som en pilgrimsort för kristna – den lilla ön har Greklands näst största kyrka.
Han beskriver en mykonosifiering av den grekiska övärlden, särskilt nu på Tinos.
– De som bor på Tinos vill inte att det ska bli som på Mykonos, säger han med hänvisning till den överexploaterade partyön och himlar med ögonen.
– När det är torka och slut på vattnet i byarna klagar de så mycket. Men de inser inte att det är hotellen och turisterna som orsakar det!
Det vore lätt att utmåla Theo som en del av gentrifieringen i både Kipséli och på Tínos. Jag frågar om det inte är just konstnärer som gentrifierar området och höjer hyrorna, vilket slår ut de albanska hantverkarna som redan bor där.
– Jag är en egen, småskalig konstnär. Jag tror inte att det är till min fördel att jag är etablerad här. Egentligen borde jag ha bott i London eller Paris, men jag har inte råd. Det är kedjor som köper upp butikslokaler som höjer hyrorna, inte vi konstnärer, menar han.
Jag undrar om han inte känner sig omaka i området, inte minst på Tínos. Att han har hamnat här menar han beror på att han har valt sin egen väg.
– På tyska säger man att någon är en ”aussteiger”. Det är någon som går sin egen väg och har hoppat av den förutbestämda vägen i livet, en dropout helt enkelt. I och för sig har jag fått träffa väldigt intressanta människor som jag inte skulle ha träffat annars, inte minst på Tínos.
Han berättar att en gammal inköpare till den världskända designern Dries van Noten kom in i butiken förra året.
– Jag blev helt ställd och tänkte: Va! Hur hittade du hit?.
Theo nämner att man håller på att bygga en tunnelbanestation i området. Det syns inte minst på graffitin i området. På otaliga ställen har slagord som ”oxi metro” (”nej till tunnelbanan”) och ”Nej till Airbnb” sprejats på de vackra 30-talsväggarna.
– Tunnelbanan innebär en värdeökning på min lägenhet och Kipséli är en bra investering, hoppas jag, säger han.
Han gestikulerar att andra sidan av den långa gatan Patisíon är nästa område på tur.
Tillbaka från intervjun frågar jag min farmor om hennes vän, en byggarbetare från Albanien som hon kärleksfullt kallar sin ”vaktmästare”. De har varit vänner i snart 30 år efter att han hjälpte henne att renovera sitt hus.
Med mängder av kaféer, restauranger och semesterlägenheter tvingades hans fru och barn snart flytta därifrån på grund av skenande hyror.
När jag var ute på min promenad med Níkos berättade han att integrationen i Kipséli anses vara misslyckad.
– Kulturellt sett är greker ett mycket introvert folk. Med tiden har vi lärt oss att öppna oss för andra kulturer.
När jag berättar att integrationen av invandrare i Sverige också kritiseras blir han förvånad.
– Jag har varit i Sverige. Ah, du sitter inte ned, men det var…
Han pausar.
– På 70-talet! utbrister han och understryker att han är ganska mycket äldre än vad jag är.
– Det verkade inte finnas några problem då. Det var fint, lade han till.
Plötsligt dyker en brevbärare ut ur dörren till en storartad byggnad, skeppsredaren Lanarás lägenhetshus. Entrén är en Bauhaus-dröm med svartvita, penteliska marmorplattor. Níkos tittar på mig och gestikulerar med ena handen att vi ska smita in. Det gör vi.
Mitt hjärta tar ett skutt. Ola ta leftá! utbrister jag – ”obetalbart”.