I den första filmen på minoritetsspråket meänkieli skildras den vidlyftiga Korpelarörelsen, väckelsen som ville göra upp med den laestadianska puritanismen. Såklart spårade det ut.
När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?
I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I filmen gör den mystiske predikanten Toivo Korpelas (Samuli Niittymäki) lågmält intima och subversiva predikningar i hemmet ett outplånligt intryck på Teodor, intensivt och skickligt spelad av finlandssvenske Jakob Öhrman. Till sin hustru Rakels (Jessica Grabowsky) stora förtret tar han vid när Korpela tvingas från bygden av laestadianerna. Hon vill förbli lojal med församlingen och ser med stilla vrede på när makens nya tro urartar i domedagskult.
Tvärtemot de pietetsfulla partydödar-laestadianerna, uppmuntrade korpelanerna sina anhängare till att inte skämmas för sin sexuella lust, vilket särskilt gagnar Teodor som friskt bjuder in rörelsens kvinnor att ”äta” tillsammans med honom när nattvarden omvandlas till samlag.
Vi påstår oss vara ett postreligiöst land, men visst präglar en dragning åt kollektiv nyfrälsning fortfarande vårt politiska liv?
Trots galenskaperna lyckas regissören lyfta fram hur religiös fanatism frodas på platser där människor kläms mellan olika former av förtryck. I Bengt Pohjanens roman Dagning; röd! från 1988, som inspirerat till filmen, försöker en person som studerar Korpelarörelsen förklara hur Norrbottens svåra andliga, politiska och ekonomiska förhållanden var en jordmån för allehanda sekter. ”Man längtade efter paradiset på jorden och i himmelen. Korpela erbjöd det senare och kommunisterna lockade med det förra.”
Trots den uttalade fattigdomen väcker Mimmo Hildéns vackert kvällsommarsolsdränkta foto en känsla av att det kanske ändå inte vore så dumt att bo i ett enkelt pörte vid Torne älv och leva på gryningsdagg och potatis. Men det går såklart inte att bortse från den kalla utsattheten i bildernas mjukt ofokuserade utkanter.
När rasbiologen Herman Lundborg (Dag Malmberg) besöker Rakels klassrum för att mäta och fotografera hennes elever stormar Teodor in. I Lundborgs ögon en vred och vild tornedaling medan publiken ser en far som vägrar att låta sin dotter, eller något annat barn, vara en del av ”forskningen”. Vad ska då Rakel göra? Lyda sin sekteristiska make eller försöka stå upp för skolans, den svenska auktoritetens och det förment förnuftigas värld? Det är drabbande att känna att den världen inte direkt heller står på hennes eller tornedalingarnas sida.
Det brukar sägas att svenskar har en fallenhet för att svänga om snabbt i kollektiv. På gott och ont kan det driva fram rätt radikala samhällsförändringar, från uppbyggnaden av folkhemmet till att gå med i Nato. Vi påstår oss vara ett postreligiöst land, men visst präglar en dragning åt kollektiv nyfrälsning fortfarande vårt politiska liv?
Jag tror att vi har missat något fundamentalt i den svenska självbilden som har att göra med bristen på kunskap om folkrörelsernas delvisa ursprung i 1800- och det tidiga 1900-talets väckelserörelser, som både var en motpol till en förhärskande auktoritet och samtidigt bidrog till nya förtryckande strömningar. Blåheds övertydliga fokus på Korpelas tosserier gör mycket för att man inte ska vilja se en till film om dessa rörelser eller deras mer sekteristiska kusiner. Ändå väcker den känslan av att vi inte har sett tillräckligt av dem.