Det svenska skogsbruket hålls fram som lösning på klimatkrisen. Men stigande temperaturer, förändrade årstider och extremväder gör det svårare att bruka skogen som tänkt. Nu möter skogsarbetarna ett mer oförutsägbart arbetsliv och är oroliga för den skog där de tillbringat sina liv.
Det är en kylslagen oktobermorgon, nattens frost ligger kvar över träden i dalen. I en varm och fuktig koja, en liten barack som agerar som flyttbart rastrum, sitter Niklas, som arbetar som röjare.
– Det här är vår vardagsutsikt, säger han. Tänk om alla som satt inne på kontoren hade fått se det här.
Han bjuder på kokkaffe och berättar om sitt arbetsliv i skogen.
Han är en av ett 20-tal skogsarbetare som jag intervjuat under det senaste året som en del av mitt avhandlingsarbete. Några är maskinförare, vissa har arbetat i skogen hela livet – några från att de var elva, först med plantering, sedan som skogshuggare, och till sist som maskinförare.
De har varit med om stora skiften, från skogsmaskinernas intåg i slutet av 80-talet och massuppsägningarna som följde, till genombrotten för entreprenadsskogsbruket på 90-talet, när alla ”skulle bli entreprenörer” och de bolagsanställda skogshuggarna fick ta lån, köpa en maskin och bli företagare. Andra är röjare och planterare från Polen och Rumänien, som kommit till Sverige med förhoppningen att kunna försörja sina familjer.
Alla berättar om en stark kärlek till skogen, och ett arbete som för dem innebär att ta hand om den. De ser hur träden växer, hur de reagerar på röjningar och vad som planteras var, och på vädret. De talar om friheten: att få vara i naturen, att vara ifred, utan en arbetsledare som flåsar en i nacken. Håkan berättar att han brukar ta med sig sin hund till jobbet. Klas, maskinförare, berättar att han i maskinhytten brukar ta av sig skorna, sätta på tofflor och lyssna på ljudbok.
Produktionsskogarna finns överallt i Sverige. Vi har alla sett dem svischa förbi utanför bilfönstret på motorvägar genom Norrland och Småland. Därifrån är det lätt att missta dem för snårig natur, med svarta tjärnar, uråldriga lavar och porlande bäckar. Men många av de skogarna vi är vana att plocka svamp och promenera i, är i själva verket odlade.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Efter en tid i skogen började jag se nya saker. Träden var olika gamla på vardera sida av grusvägen, de bildade symmetriska mönster, tallarna och granarna stod i raka rader, som en pelarsal. Till skillnad mot en äldre, orörd skog är det ljusare.
Ett maskinförarlag berättade att varje grenring på tallarna motsvarar ungefär ett år. Det kändes svindlande att kalendertiden så tydligt avspeglar sig i träden. De som arbetat länge kunde peka ut hur gamla träden var på olika skogspartier, träd som de varit med och planterat om somrarna. Produktionsskogarna är formade av både av naturliga och mänskliga krafter.
Skogsbolagen har de senaste åren gjort rekordavverkningar. Enligt Skogsstyrelsen avverkades 95 miljoner skogskubikmeter år 2022, jämfört med 66 miljoner år 1992. Detta märks tydligt i arbetet. Produktionskraven är höga. Maskinerna ska gå hela tiden, minsta avbrott rapporteras.
Företrädare från skogsbolagen vill gärna framställa industrin som en ”grön näring”. De menar att skog som växer binder mer koldioxid och därmed kräver ett aktivt skogsbruk, och branschorganisationen Svenskt trä argumenterar för att klimatnytta kan uppnås genom att ersätta fossila produkter med trämaterial.
Samma linje företräds av den nuvarande borgerliga regeringen. Klimatkrisen framställs som en möjlighet för expansion av skogsindustrin. Trä ska ersätta betong som byggmaterial, förpackningar i plast ska bytas ut mot kartong, biobränsle ses som ett mer hållbart komplement till bensinen. Allt detta driver efterfrågan på skogsprodukter.
Klimatkrisen framställs som en möjlighet för expansion av skogsindustrin.
– Våra hållbart brukade skogar binder koldioxid och de förnybara produkter vi erbjuder ersätter fossila alternativ”, säger skogsbolaget Holmens VD Henrik Sjölund. Ju mer vi producerar, desto större blir vårt bidrag till att bromsa klimatförändringarna.
De senaste åren har klimatkrisen lett till att skogens roll som kolsänka uppmärksammas allt mer. Nya EU-regler från 2023 kräver att skogsbruket agerar för att stärka skogens kolinlagring, vilket mött kritik från den svenska skogsindustrins företrädare. Samtidigt påverkas skogen av klimatförändringarna – tillväxttakten minskar, granbarkborreangrepp blir vanligare, liksom skogsbränderna.
Naturvårdsverket konstaterade 2024 att mellan 1990 och 2023 hade skogens kolförråd minskat med 20 procent, vilket beror både på klimatförändringarna och på avverkningstakten. Forskare och miljöaktivister menar att skogsbruket, som det bedrivs i dag, hotar biologisk mångfald och skogens kapacitet att lagra koldioxid.
När miljö- och klimatfrågor diskuteras i relation till arbete handlar det framför allt om omställningen på arbetsmarknaden – att hantera utfasningen av fossila bränslen och skapa ”nya gröna jobb”, och hur staten ska stötta denna förändring.
Men klimatförändringarna påverkar också arbetet på andra sätt. En rapport från FN-organet International Labour Organisation från april 2024, som uppmärksammades av Flamman, visar på de arbetsmiljörisker som uppstår till följd av värmeböljor och extremväder. I synnerhet arbetare som jobbar fysiskt utomhus, till exempel inom jord- och skogsbruk, inom byggindustrin och i hamnar, utsätts för extrem hetta och farliga stormar. För vägarbetare innebär varma sommardagar att temperaturen nära asfaltsläggaren kan bli över 70 grader. Asfaltsläggaren Peter säger till tidningen Arbetet att då gäller det att ”vara en jävel på att basta och dricka hysteriska mängder vatten”.
För att förstå hur arbete och natur påverkar varandra ömsesidigt menar sociologen Paul Thompson att vi måste förstå klassförhållanden. Denna påverkan är särskilt påtaglig i naturresursindustrier, från gruvdrift, till skogs- och jordbruk. Inom skogsbruket påverkar markförhållanden – om det är blött eller torrt, snöigt eller barmark, plant eller ojämnt underlag, hur snabbt det går att arbeta och vilka arbetsmoment som kan utföras var och vid vilken tidpunkt.
Vi kan ta skogsbrukets migrantarbetare som exempel. Sedan mitten av 2000-talet, efter EU-utvidgningen och Stormen Gudrun 2005, utförs den största delen av skogsvården, det vill säga plantering och röjning, av migrantarbetare, främst av säsongsarbetare från Östeuropa, men i allt högre utsträckning även från Sydostasien och Östafrika.
Många av de arbetare som först kom från Polen och Rumänien, har stannat i Sverige, och allt eftersom fått bättre kunskap om vilken lön de har rätt till. I takt med att dessa arbetare börjar ställa högre krav, har arbetsgivarna börjat leta efter annan, billigare arbetskraft, från länder som Thailand och Kamerun.
Villkoren för dessa arbetare liknar på många vis de som bärplockarna möter. De arbetar på ackord, får betalt per satt planta eller röjd hektar, arbetsdagarna är långa och arbetsutrustningen undermålig. De har säsongsanställningar, och för många ska inkomsten räcka året ut. Under de perioder när det inte går att plantera för att marken är frusen och snötäckt, finns det inget arbete att få i skogen.
Genom ackordslönen får naturen en direkt påverkan på arbetarnas inkomster. Det tar längre tid att röja ett stenigt område med glesa träd, och i och med att lönen betalas på ackord märks dessa variationer direkt på lönen. En röjare från Rumänien berättar att arbetsledarna medvetet fördelade svårare och lättare områden till olika arbetslag, vilket skapade en ojämn konkurrens och slitningar mellan arbetarna. Arbetslagen med sämst produktion hotades med uppsägning.
I skogsbruket, där arbetet innebär direkt kontakt med naturen, märks klimatförändringarnas effekter tidigare än i industrier längre fram i förädlingskedjan. I och med att det är ett utomhusarbete har väder och vind alltid påverkat arbetet. Det är svårare och tar längre tid att röja ett område som är stenigt och glest. Kraftig nederbörd, djup snö, torka och skogsbränder påverkar när och var det går att plantera, röja och avverka. Både kylslagna vinterdagar och värmeböljor utgör arbetsmiljöproblem och hälsorisker.
Skogsarbetarna är oftast förankrade i lokalsamhällen och har därför ett intresse av lokal miljömässig hållbarhet.
Marcal, som arbetar som röjare, berättar att hans arbetsgivare bara erbjöd de allra billigaste arbetskläderna. Efter en regnig, kall dag, var han och hans arbetskamrater blöta in på skinnet. Han säger att de brukade gå på loppisar för att hitta bättre regnkläder. En annan röjare säger att värmen är värst, den kan man inte klä sig emot.
Sedan skogsmaskinernas intåg är körskador – djupa hjulspår eller slam som skadar bäckar och åar – en viktig riskfaktor inom skogsbruket. När det regnat mycket, eller tjälen precis släppt på vårkanten, blir marken mjuk, och då är det lättare att köra sönder och skada marken och undervegetationen. På torra sommardagar kan den friktion som skapas mellan maskinens kedjor och marken leda till att det slår gnistor, och i värsta fall börjar brinna. Under dessa väderförhållanden ska produktionen avbrytas.
Med klimatförändringarna kommer mer instabilt och oförutsägbart väder, vilket en del i skogsindustrin menar redan märks av. Det är inte vintrar ”efter ordning” längre, våren kan lika gärna komma i februari som i mars-april. Förändringarna kommer smygande, och upplevs som en gradvis förskjutning av det normala.
En facklig företrädare berättar att när han började arbeta inom skogen kunde man räkna med frusen mark från slutet av november till sista mars. I dag kan det vara ”lika varmt på nyårsafton som på midsommarafton.” En röjare säger att i hans trakter har de inte haft riktig tjäle på flera år. Snön kommer, men under är marken förrädiskt blöt.
Finska Yle uppmärksammade i en rad artiklar hur årets milda vinter försvårat virkesproduktionen. I januari, när man vanligtvis är mitt i midvintern med mycket snö och temperaturer ned mot minus 20, var marken i princip bar. Årets milda vinter gjorde att man hade svårt att klara de planerade avverkningarna.
När naturen ska omvandlas till varor finns det alltid element av ovisshet. Inom skogsbruket kan skogsbränder, stormar och insektsangrepp förstöra virkesuttaget. Kraftig nederbörd eller utebliven tjäle försvårar avverkningar. Ovissheten kan förstärkas av klimatförändringarna – som medför mindre förutsägbara årstider och mer frekventa fall av extremväder, som stormar, kraftig nederbörd och skogsbränder.
Men kapitalet är anpassningsbart och uppfinningsrikt. Inget hinder är för stort för att fortsätta avverkningen.
Med klimatförändringarna kommer mer instabilt och oförutsägbart väder, vilket en del i skogsindustrin menar redan märks av.
En väg fram är att genom teknisk utveckling överkomma naturens nya och gamla begränsningar. På vissa maskiner har man ersatt kedjorna med gummiband, för att minska brandrisken vid torka, eller för körskador vid vått väder.
Men det finns också ett annat sätt för bolagen att hantera hinder som blötmark, torka och brandrisk: en mer flexibel arbetskraft. Arbetsplatser måste snabbt kunna flyttas, när vissa områden inte går att avverka på grund av väderleken. För arbetarna kan detta bland annat leda till långa resor till arbetet och nattarbete under perioder av hett och torrt väder. På natten är markfuktigheten högre och risken för antändning lägre.
En facklig representant tror att roterande dag- och kvällsskift kan komma att bytas ut mot roterande treskift, där man arbetar ömsom morgon, dag och kväll, i framtiden, och ser det som troligt att arbetstiderna kommer bli mer säsongsbetonade. Han säger att det redan finns tecken på att arbetsgivarna vill förändra arbetstiderna och söker större flexibilitet att bemanna efter toppar och dalar i produktionen. Till exempel, mer intensivt arbete före tjällossningen, följt av en period av mindre arbetstimmar när tjälen släpper och marken blir våtare. Detta, att arbetstiden blir mer varierad inom ramen för en heltidsanställning, gör arbetet mer oförutsägbart och kräver anpassning av vardagslivets rutiner.
På detta vis kan vi se vilka möjliga effekter som klimatförändringarna kan få på skogsbrukets arbetsplatser. Klimatkrisen är inte bara ett abstrakt, långsiktigt hot, utan tar sig också konkreta uttryck i hur arbetet organiseras. Arbetsgivarna söker ökad flexibilitet, vilket ofta innebär inflexibilitet för de som arbetar, att arbetets anspråk på livet blir större.
Den torra och heta sommaren 2018 blev ett uppvaknande då många insåg att klimatförändringarna pågår även här, i Sverige. Om den sommaren, säger ett röjarlag, att de var rädda att lägga ned sågen och tankarna. Marken var knöstertorr och risken för brand lurade runt varje hörn.
I miljödebatten om skogsbruket är arbetarna oftast osynliga. I dagstidningar och på tv pågår livliga diskussioner om skogens roll i klimatomställningen, och hoten mot den biologiska mångfalden, mellan miljöorganisationer, forskare och industrins företrädare. I en debattartikel påpekar GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö att ”skogen är mer än natur, råvara och kolinlagring” – den är också en försörjningskälla och en arbetsplats.
Det är som att samhället dragit en gräns, där miljöfrågor är en sak, och arbetsvillkor något helt annat. Detta trots att arbete i grunden är del av ekologiska processer, det är genom arbetet som människan bearbetar och omformar naturen.
I stället har miljöfrågor kommit att betraktas som medelklassens frågor, och miljörörelsen som en rörelse för den urbana livsstilsvänstern. Samtidigt förknippas i synnerhet arbetarmän på glesbygden med ”ohållbara” livsstilar, de kör bil och äter kött.
Samma klassmönster återspeglas i de flesta sociala rörelser – medelklassen deltar i högre grad, och det finns inga entydiga belägg för en direkt koppling mellan klassposition och miljöengagemang.
Det finns också en rik, men ofta bortglömd historia av arbetarledda miljökamper, där skador mot naturen och mot människor och samhällen har setts som sammanlänkade.
I Australien, på 60-talet, införde ett byggarbetarfack i Sydney så kallade ”green bans”: de vägrade arbeta på byggen som ansågs skada viktiga naturområden och bidra till gentrifiering. I Kanada på 90-talet, menade ett skogsarbetarfack att arbetarna och skogsbolagen hade olika miljömässiga intressen.
För bolagen är en ohållbar exploatering av skogarna inget problem, så länge det fanns nya områden att exploatera. Arbetarna, däremot, är oftast förankrade i lokalsamhällen och har därför ett intresse av lokal miljömässig hållbarhet – eftersom skogen både utgör deras livsmiljö och försörjningskälla.
Många av de skogsarbetare jag pratat med är frustrerade över industrins utveckling. Skogsbruket har tappat bort skötseltänket, menar de. Det handlar inte längre om att ta hand om skogen, utan om ”kvartalsrapporter” och pengar som ska in. Skogsarbetarna har fått mindre inflytande över arbetet, och ett mellanskikt av chefer, avverkningsledare och planerare har växt fram. Skogsbolagens tjänstemän, menar de, ”ser inte skogen”, utan bara siffror och pengar. De är inte heller beroende av skogen på samma vis, de kan bygga sitt cv, få en fallskärm och sedan gå vidare i sin karriärstege.
De beskriver hur träden avverkas allt yngre. ”Rena barnarov”, som en säger. Som följd av den höga avverkningstakten blir bestånden allt yngre och träden klenare. Det gör det svårt att hitta nya områden att avverka, större arealer tas i anspråk för att få ut samma volym.
Tim, som arbetar som maskinförare, liknar skogsbruket vid ett skenande tåg. Han menar att om man fortsätter att avverka i samma takt, kommer det till slut inte finnas någon skog kvar.
Det har gått så långt, menar vissa av de jag pratat med, att bolagen börjat ”nalla på urskogen” – de vill åt områden som sparats tidigare när det är svårt att hitta träd i avverkningsbar ålder.
Så vad göra? Antingen drar man i ”handbromsen”, men då riskerar många att drabbas – arbetare på sågverk, inom träindustrin och i skogsbruket. Det blir små orter på landsbygden som får ta smällen. Eller så bromsar man långsamt.
Artikeln bygger på resultat från ett pågående avhandlingsprojekt med titeln “Skogens dubbla konfliktytor”. Alla namn är pseudonymer.
