Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.
Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.
I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
De kapade lastbilarna från det avskydda livsmedelsföretaget Swift, tömde dem på kött och konserver – och delade ut allt i Montevideos slumområden. De stormade också bankkontor, stal dokument som bevisade korruption, och försvann innan polisen hann blinka. Den internationella pressen beskrev dem som i ett romantiskt skimmer, och i hemlandet var blotta namnet förbjudet i tryck.
Tiden hann så småningom ikapp Tupamaros och nästan alla dess kadrer slutade döda eller i diktaturens fängelsehålor. Mujica fick sex skottskador, tillbringade sammanlagt 14 år i fängelse, och lyckades rymma två gånger. Gerillaromantiken mötte verkligheten och Mujica, som senare skulle bli en sinnebild för stoicism och värdighet, var mycket nära att krossas definitivt.
Många förvånades när den tidigare gerillakämpen, liksom hela organisationen, gav sig in i fredlig parlamentarisk politik på 80-talet.
Tiden i fängelset skildras i filmen La noche de doce años (”Den tolv år långa natten”), som bygger på en cellkamrats memoarer. Den vana att tala med sig själv som han utvecklade i isoleringscellen behöll han livet ut, har han berättat. Men ändå var hans lärdom efter isolering och tortyr att ”hat är meningslöst”.
Många förvånades när den tidigare gerillakämpen, liksom hela organisationen, gav sig in i fredlig parlamentarisk politik på 80-talet. Men vägvalet bar så småningom frukt: hans Frente Amplio, den breda fronten, tog makten 2005. Han själv blev president 2010, nu återigen del av en ny latinamerikansk vänstervåg via valurnorna, från en kontinent grundligt trött på IMF-kommenderade nedskärningar och privatiseringar.
Mer otypisk – något som en del gräsrötter i andra länder beklagat i det tysta – var hans personliga livsstil: han donerade 90 procent av sin lön, bodde kvar på sin anspråkslösa gård utanför Montevideo och körde en ikonisk ljusblå folkabubbla från 80-talet. Emir Kusturicas dokumentär El Pepe, una vida suprema (ungefär ”Pepe, ett perfekt liv”) följer honom när han påtar i grönsakslanden och avslappnat konverserar med folk som stoppar honom på gatan.
Bara en scen avviker: en anonym kroggäst ifrågasätter Frente Amplio-regeringens kompromisser med storkapitalet i allmänhet och överenskommelsen med IMF specifikt.
”Ni kanske sköter regeringen, men det är de som sätter gränserna”, säger främlingen. Men Mujica ger sig inte in i diskussionen, utan vänder sig i stället därifrån och muttrar: ”Du är en dumskalle… dumskalle”.
Motsättningen mellan dagspolitiken och de stora perspektiven kunde han, som många andra ex-revolutionärer, aldrig helt överbrygga. I en och samma intervju förklarade han att ”vår uppgift har varit att humanisera kapitalismen” och ”med kapitalismen har mänskligheten ingen framtid på planeten”.
Varken Mujica eller någon annan president från Frente Amplio försökte omstöpa sitt land på djupet likt Venezuelas starke man Hugo Chávez. Samtidigt blev Uruguay, inom systemets ramar, banbrytande på förvånansvärt många områden: först i Sydamerika med legal abort, samkönade äktenskap och cannabislegalisering, och ett pionjärland inom grön energi.
Tidigare i år gjorde han sina sista framträdanden. Han var sjuk och visste att slutet närmade sig. ”Min cykel har nått sitt slut… jag har gjort mitt”, sade han. ”Krigaren har kämpat färdigt. Han förtjänar sin vila.”
