Mätt det har de åtminstone gjort, genom en intervjustudie där svenskar i olika åldersgrupper fått svara på frågor i stil med ”Vad gör att du känner livslust och meningsfullhet?” och ”Vilka sammanhang mår du bra av?”

Resultatet är rafflande.

Människor upplever sig må bra av att vara ute i naturen. Umgås med sin familj och sina vänner. Vissa känner även glädje när de handarbetar, påtar i trädgården, lyssnar på musik, tränar eller har sex. Troende uppger att Gud är viktig för dem. Någon påstår sig vara mer glad när solen skiner. Att se barn växa upp upplevs som meningsfullt av många.

Vad bra att det har gjorts en utredning av detta. Den visar nämligen att vi lever i ett helt idiotiskt samhälle, som inte ens klarar av att utgå från plattityder om vad som gör livet värt att leva, utan måste lägga hundratusentals kronor på att skicka ut enkäter och få folk att upprepa dem till en utredning. Rapporten ”Existentiell hälsa och folkhälsa” visar ett samhälle utan självförtroende som förvaltare av det gemensamma livet. Ett samhälle, med andra ord, i existentiell kris.

Som filosof slås jag framför allt av två saker när jag granskar myndighetsspråket om meningen med livet. Det första är att den självklart ska nalkas som en upplevelse. Meningen med livet är alltså inte någon intellektuell fråga. Antingen anses det månghundraåriga filosofiska problemet redan som löst (42, som i Liftarens guide till galaxen), eller också anser Folkhälsomyndigheten det vara irrelevant för deras syften. Det enda som räknas är upplevelsen.

För det andra är det givet för dem att utgå från individen. Meningen med livet har, igen helt okommenterat, begränsats till att handla om mitt liv. Huruvida hela mänskligheten, eller allt medvetet liv, kan sägas ha ett syfte är inte något som Folkhälsomyndigheten bjuder in till att grubbla över. Om du upplever livet som meningslöst handlar det om dig, dig, dig. Vad kan du göra åt saken? Stanna upp en stund på din löprunda och iaktta en knotig björk, som läkaren Anders Rosengren tipsar om i ”En oväntad glänta. Tankar om hälsa och existens.”

Cirkelresonemanget bakom begreppet existentiell hälsa kan skrivas ut så här: Meningen med livet är att du ska må bra. Om du känner mening mår du bättre. Om du mår bättre har du lättare att känna mening. Ditt liv blir meningsfullt och bra, när du själv väljer att göra saker som får livet att kännas meningsfullt för dig.

Av det filosofiska problemet om meningen med livet återstår inte mycket. Men det är filosoferna som själva har krattat manegen för det här individualistiska, upplevelsefokuserade tankesättet.

Frågan om livets mening sågs länge som en del av metafysiken. Det vill säga: man utgick ifrån att det kunde finnas en mening i sig, som Gud eller världsanden. Men metafysiken monterades ned av flera olika filosofiska rörelser under 1900-talet. I Oxford härjade den lingvistiska logiska positivismen, som förklarade frågan om livets mening vara rent nonsens. ”Vad menas med mening?” blev ett mer populärt problem.

Samtidigt menade existentialisterna i Paris att människans existens definierades av att vara utslungad i ett ofärdigt liv, helt utan metafysiska grundvalar. Livet i sig är meningslöst och absurt. Vi måste själva välja vår mening.

För Jean-Paul Sartre innebar denna frihet en fruktansvärd ångest. För den svenska Folkhälsomyndigheten ska existentiella reflektioner ofelbart leda fram till välmående.

Filosofen Torbjörn Tännsjö sammanfattar problemet i Dagens Nyheter (16/2 2025):

Den här idén förutsätter att människor når en glättad syn på människans lott när de tänker över existentiella frågor. Men tänk om kritiskt tänkande kring dessa frågor utmynnar i tanken att det inte finns någon högre makt som har någon plan med ens liv, att det inte finns några moraliska sanningar, att ens liv saknar mening men att döden ändå är det värsta som kommer att drabba en?

Själva syftet med begreppet ”existentiell hälsa” tycks vara att dränera frågan om livets mening på den ångest som länge varit förknippad med den. Albert Camus inledde till exempel sin undersökning av frågan med att hävda att det bara finns ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet. ”Då man avgör om livet är värt att leva eller inte, besvarar man filosofins grundläggande fråga.”

Detta är en fråga som absolut inte får ställas i dag. Folkhälsomyndigheten tycks redan ha besvarat den, eftersom de förespråkar att integrera existentiella perspektiv i arbetet med suicidprevention. Existentiell hälsa handlar alltså om att hitta sätt att tänka på meningen med livet som undanröjer möjligheten till deprimerande slutsatser.

Det finns ett gäng filosofer som är ivriga att hjälpa dem. Kanske för att de ser jobbmöjligheter. Svenska sällskapet för filosofisk praxis replikerar Tännsjö: poängen med existentiella reflektioner är inte att komma fram till något, det är reflekterandet i sig. Vi vet alla redan att man kan må bättre av sina tankar – se bara på placeboeffekten! (Vilken typ av filosofi som ska fungera som existentiella sockerpiller nämner de inte.) Sällskapet ser gärna en ökad satsning på filosofiska samtal i allt från äldrevården till elevhälsan.

En annan som tycker att vi filosofer borde ”ta vårt ansvar och bidra till den existentiella hälsan, eller det existentiella välbefinnandet, oavsett vad vi tycker om själva begreppet” är Kalle Grill, lektor vid Umeå universitet. Enligt Grill handlar det om att ha ”sunda (funktionella, kloka) förhållningssätt till existentiella frågor”. Han har själv, som ”filosofisk rådgivare”, haft samtal med människor som ”varit handikappade av sina egna inställningar till utmaningar i livet”. Efter deras snack har de ”ändrat sin inställning och uppnått mycket högre funktion och välmående i vardagen”.

Det är ju kul att Kalle Grill kan vara en så bra kompis, eller hobbyterapeut, men det tycks mig ha mycket lite med filosofi att göra. Blickar man bakåt i filosofihistorien verkar en välfungerande vardag, sundhet och välmående knappast ha ett naturligt samband med högtstående existentiella reflektioner. Ta Sokrates, som beskrev filosofi som en övning i att dö, och satte stolthet i att oberört kunna tömma giftbägaren:

För ingen vet om inte döden är det högsta goda för människan, men man är rädd för döden som om man säkert visste att den är det högsta onda. Där har vi just en sådan förkastlig okunnighet: att tro sig veta vad man inte vet!

Existentiell hälsa handlar alltså om att hitta sätt att tänka på meningen med livet som undanröjer möjligheten till deprimerande slutsatser.

Eller tänk på Søren Kierkegaards rättfärdigande av Abrahams beredskap att offra sin son Isak, som ett argument för varför tron överskrider etiken. (Själv hade Kierkegaard lyckligtvis inga barn, efter att hans ångestfyllda överanalyserande drivit honom till att bryta upp förlovningen med sitt livs stora kärlek.) Eller varför inte reflektera över Simone Weil, som svälte sig till döds vid 34 års ålder, eftersom hon trots framskriden tuberkulos vägrade äta mer än hon trodde att soldaterna i den franska motståndsrörelsen fick i sig.

Moralfilosofi, teologiska analyser och sanningskärlek leder knappast ofelbart till en sund själ i en sund kropp. Man kan lika gärna landa i att det är rimligt att ta livet av sig eller mörda sina barn.

Om seriösa reflektioner över livets mening i själva verket ska undanröjas av satsningen på existentiell hälsa, vad vill man i så fall uppnå? Vilket kan vara syftet med ett sådant statligt initiativ?

Naturligtvis menar alla inblandade väl. Jakob Forssmed menar väl, utredaren Emma Lindholm menar väl, och alla som håller existentiella samtal med ryggmärgsskadade som överväger att ta livet av sig menar såklart väl i att försöka mota undan tanken på suicid som en rationell utväg. Birgitta Ed, statsministerns fru och relativt nybakad präst, menar också väl. Hon har köpt herrgården Fållökna som ska renoveras till kursplats för existentiell hälsa, som man inte ska kunna rymma ifrån. ”Hälsotillståndet är inget vidare för många unga. Det här är en avskild plats där man inte kan smita i väg till andra saker”, som hennes kollega Thorbjörn Larsson uttrycker det till Expressen.

Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter (och, som i Fållöknas fall, 25 hektar skog). Det är kanske en överdrift att hävda att ambitionen med ”existentiell hälsa” är att frihetsberöva alla unga människor som grubblar sig sjuka. Men det finns något uppfordrande i begreppet, som antyder att det närmast har blivit en plikt för medborgarna att uppleva livet som meningsfullt.

Hälsa definieras av WHO som ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. Hälsa har alltså inte bara en negativ definition – frånvaro av lidande – utan ska innebära ett fulländat välbehag på alla plan. Existentiell hälsa tillför en fjärde dimension, ett välbefinnande i bemärkelsen av upplevd mening. Man ska alltså inte bara befrias från meningslösheten, utan också känna en positiv mening.

Folkhälsan innebär, enligt den franska filosofen Michel Foucault, ett annat slags maktutövande än straff och våld. Av det som han kallar för biomakten drivs medborgarna till självdisciplin i föreställningen om att de optimerar sina liv. I dag pressas man ständigt att maximera sin hälsa: träna sig snygg, medicinera sig glad, sluta röka, ha ett rikt sexliv och så vidare. Biomakten fungerar positivt, inte repressivt, genom att få oss att frivilligt forma oss till de sunda, arbetsdugliga invånare systemet behöver.

Varför har nu en existentiell dimension adderats till biomakten?

Samtidigt förväntar sig arbetsgivarna mer än någonsin att arbetet ska vara så meningsfullt för den anställda att den i princip ska utföra det av ren passion.

Om vi återvänder till undersökningen ”Svenskarna, vardagen och meningslöshetens mörker” av Kairos Futures, framträder en möjlig förklaring. En annan fråga som institutet ställt sedan 1982 är hur meningsfulla svenskarna uppfattar sina arbeten. Under det tidiga 80-talet tycker omkring 70 procent att arbetet känns meningsfullt. Sedan pekar kurvan stadigt nedåt. 2023 tycker bara 18 procent att arbetet är en viktig källa till mening.

Samtidigt förväntar sig arbetsgivarna mer än någonsin att arbetet ska vara så meningsfullt för den anställda att den i princip ska utföra det av ren passion. Granskar man språket i platsannonserna blir detta imperativ snabbt tydligt. ”Driv” efterfrågas för nästan samtliga jobb. Engagemanget ska inte utgå från lönen, utan från en personlig upplevelse av mening i sysslan. Så här kan det låta i en platsannons för städare:

Om du ofta får höra… att du är snäll. En omtänksam person. Och noggrann. Då är det nog dig vi söker! Vi jobbar nämligen med omtanke när vi städar fram en enklare, renare vardag åt våra kunder. Och vi gör det med hjärtat. För vi vet att vårt arbete får kunden att trivas och må bra, och det gör oss glada.

Systematisk exploatering har aldrig låtit så mellanmänskligt. De fattigare städar åt de rikare för att de är så snälla. De gör det med hjärtat, för att de drivs av att få livspusslet att gå ihop för den övre medelklassen.

Samtidigt känner både den gifta HR-konsulten och PR-konsulten, i hemlighet, att jobben som slukar all deras tid är lika meningslösa som städerskans.

För att ett sådant system ska hålla ihop räcker det inte med peppig retorik i platsannonserna. Meningslöshetskänslan växer ändå, och hotar att kröka ned den stadigt uppåtpekande bnp-kurvan. Det sista regeringen vill är att människor stannar upp och tar sin existentiella ångest på allvar. Alltså måste en pseudobehandling inrättas, och det pronto.

Hur arbetet med existentiell hälsa skall fortskrida är, liksom det mesta i rapporterna från Folkhälsomyndigheten, mycket oklart.

De föreslår fyra utvecklingsområden: Synliggöra och stimulera, Öka kunskap om samband, Utvärdera verksamheter och Utforska mätmetoder. Man vill ordna seminarier, föra dialog med berörda myndigheter, ”fördjupa kunskapen om risk- och skyddsfaktorer för existentiella fenomen” – kanske får vi se varningstexter i stil med ”Fransk existentialism skadar dina barn, din familj och dina vänner”? – och göra fler intervjuer ”bland grupper med förhöjd risk att drabbas av ohälsa kopplat till existentiella perspektiv”.

En annan slutsats man hade kunnat dra av deras utredning är att det redan finns ett välfungerande system för att skapa sammanhang, gemenskap och mening. Nämligen föreningslivet.

Det sista regeringen vill är att människor stannar upp och tar sin existentiella ångest på allvar.

Folkhälsomyndigheten noterar faktiskt att ideellt arbete, kultur, idrott och politiska organisationer uppges av många i intervjustudien som viktigt i deras liv. Men under rubriken ”Vägen framåt” nämns plötsligt inte föreningslivet med ett ord. Kanske för att den regering som gett dem i uppdrag att utreda den existentiella hälsan samtidigt stryper stöden till studieförbund och ideella organisationer.

I stället ska vi som individer få hjälp att skydda oss mot dåliga existentiella fenomen, och lära oss att undvika perspektiv som kan leda till ohälsa. Men oavsett hur detta ska gå till har jag svårt att tänka mig att det skulle fungera. Människan är, tror jag, obotligt metafysisk: vi kommer alltid att undra över existensens grunder.

För att sno ett tankeexperiment från den amerikanska filosofen Robert Nozick: tänk dig att Folkhälsomyndigheten tog fram en erfarenhetsmaskin, som skapade en upplevelse av livet som meningsfullt. Du kunde få tillbringa resten av dina dagar i en matrix som gav en perfekt illusion av djupt och underbart existentiellt välbehag. Maskinen skulle dessutom ta bort möjligheten att fråga dig om det du upplevde var verkligt eller sant. Skulle du välja att leva i en sådan maskin?

Traumakulturen gör oss alla till offer

Står diagnostrenden i vägen för kampen för en bättre värld?

Essä Lyra Eriksson Lindbäck

De flesta skulle nog svara nej på den frågan. Meningen med livet kan inte reduceras till en upplevelse. Vi bryr oss för mycket om verkligheten, och vill lära känna den och förstå den, även om det skulle vara skrämmande och deprimerande.

Men innan vi vet ordet av har vår existentiella ångest sjukdomförklarats. Grubblande ungdomar fångas in och skickas till Fållökna, där de omskolas till livspositiva HR-konsulter som kan löpträna och förundras över fågelsång samtidigt.

Snart blir det kanske dags att samlas på Folkhälsomyndighetens trappa, med varsin cigg i mungipan, och demonstrera för rätten att se livet som meningslöst.