Traumakulturen gör oss alla till offer

Är du rädd för att bli traumatiserad? Då borde du sluta läsa här. Numera räcker det nämligen med att höra talas om någon annans trauma för att riskera att bli traumatiserad själv – åtminstone enligt Region Värmlands satsning Traumapodden.

Men troligen är det redan för sent. Du har kanske upplevt otrohet, uppsägning eller en sjukhusvistelse, eller så har du haft en jobbig förlossning eller blivit tagen för snatteri.

När posttraumatiskt stressyndrom infördes i diagnosmanualen DSM 1980 definierades trauma som något ”utanför intervallet för vanliga mänskliga erfarenheter”. I dag verkar det finnas överallt. Om jag hade fått en gratis psykologsession varje gång en vän hade berättat om ett trauma för mig hade jag kunnat gå i terapi resten av livet. Jag har själv pratat om saker i mitt eget liv som traumatiska. Snabb googling: har det varit berättigat?

Enligt organisationen Mind kan trauma skapas när man känt sig ”skrämd, hotad, förödmjukad, avvisad, övergiven, invaliderad, otrygg, utan stöd, fångad, skamsen eller maktlös”. Jo, så har jag väl känt mig. Så har nog alla människor känt sig.

Men de här känslorna verkar ha tagit över våra liv. Som Virginia Woolf beskriver sin traumatiserade veteran efter första världskriget: ”Septimus Warren Smith […] hade nötbruna ögon med den glimt av rädsla i som gör obekanta förbipasserande också rädda. Världen har höjt sin piska – var ska den slå till?”

I dag verkar de flesta lika uppskrämda som en granatchockad soldat. Hundratusentals barn går på psykofarmaka, sjukskrivningarna för psykisk ohälsa har aldrig varit högre och kulturen svämmar över av traumahistorier.

Världen har höjt sin piska. Hur gick det till? Och vilken sorts människor blir vi av traumakulturen?

---

1978 började psykiatrikern Bessel van der Kolk arbeta med veteraner från Vietnamkriget, och försökte förstå deras lidanden. Var de schizofrena? Alkoholiserade? Eller bara deprimerade?