Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.
Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.
Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?
Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.
År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.
Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.
Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.
Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.
Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)
Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!
Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.
Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.
Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.
Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.
Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.
Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.
