– Ingen akademiker med samhällsintresse kan undgå Marx, säger han garderat när vi ses på hans Svenskt Tenn-inredda arbetsrum.

Men allt förflyktigas inte. Konsten, sägs det, är evig. Det är den jag kommit för att prata om.

Medan kulturministern hånar filmarbetare, folkbildningen går på vatten och bröd och regeringen mot alla remissinstansers rekommendation avser att knöka in Arkitekturmuseet, Moderna Museet och Statens konstråd i samma myndighetsbyxa, händer något helt annat på Sveavägen. Handelshögskolans storsatsning på konst med entrélobby, bibliotek och föreläsningssalar proppfulla med högkvalitativa gestaltningar av de bästa svenska konstnärerna, är något av det märkvärdigaste som pågår i Sverige just nu. Studenterna har inte bara fått visuellt stimulerande miljöer att vistas i medan de utbildas till att ta över världen. De kan också skryta med att Lars Strannegårds SSE Art Initiative förflyttat skolans internationella ranking till respektingivande placeringar – som 23:e bästa handelshögskolan enligt Financial Times.

Hur kan det komma sig att konstverksamhet anses tärande av alla andra delar av samhället, medan Handelshögskolan, BB för framtidens makthavare och rekryteringsbas för precis de branscher som bara accepterar svarta siffror och mätbarhet?

Att Lars Strannegård nyligen dessutom norpade förstaplatsen i auktionssajten Barnabys årsrankning över Sveriges konstmäktigaste, framför chefen för Moderna Museet och mäktiga gallerier kan nog för oss i kulturvärlden framstå som provocerande.

Varför gör ni det här?

– Vi lever i post truth. Man kan inte lita på sina öron och ögon. Förut var lögnen oacceptabel, men nu går det bra att vara president och uttala sinnessjuka fantasier som alla vet om är lögner. Dessutom kan du exponeras för generativ AI som du inte har en aning om ifall dess filmer eller bilder existerar eller inte.

Lars Strannegård framträder ofta och gärna i offentligheten. Han är en skicklig retoriker och har en sympatisk aura, som en brygga mellan humanism och kapitalism. Nämn den ambitiösa konferens som inte har eller önskar ha honom till huvudtalare. Trots att han är en av de synligaste representanterna för näringslivet har han en position där han riskfritt kan citera Marx. I dag i soffan framstår han som bistrare.

– Vi lever i en ontologisk och epistemologisk kris.

Och det är det som blir svaret på min inledande fråga, varför.

– Därför är det viktigt att träna upp sitt seende och sin förståelse för det vi ställs inför, att ha en vetenskapsteoretisk känsla för kritiskt tänkande. Du måste lära känna dig själv för att ställa frågor. Varifrån kommer min attityd, mina åsikter och till och med mina egna känslor? Det kan man träna upp genom de reflektionsserier som skolan erbjuder.

En av dörrarna till Lars kontor leder till styrelserummet. Här finns vid första anblick ingen av den progressiva fräschör vi just pratat om. Mörka paneler, orientaliska mattor, ett auktoritärt långbord och dystra porträtt av skolans tidigare rektorer. Rynkiga gubbansikten, dubbelhakor, grå skägg. Men skenet bedrar. På kortsidan hänger ett stort foto med undersidan av ett liknande bord som står i rummet, med identiska mansunderkroppar. Det är Maria Fribergs fotoverk Somewhere else. Mer dolt är Bella Runes Konsekvensanalys for the board room at the Stockholm School of Economics. Med en särskild app kan man rikta sin mobilskärm mot gubbporträtten och få upp en betydande men bortglömd kvinna i svensk ekonomi på skärmen.

Filantropi är ett argument för att öka de offentliga utgifterna för kulturen. Problemet är att man inte förstår varför kulturen är viktig.

En subtil intervention för att peka ut makt och genus, utan pekpinnar och med glimten i ögat.

Nu vill Lars Strannegård lyfta en annan aspekt av konstens uppgift i hans skola.

– Vi vill bända upp våra studenters skygglappar. De lär sig empati och att bli kulturellt läskunniga. Det är sådant som maskiner inte kan. Ett sätt att träna upp den är att utsätta sig för att träffa människor av annan bakgrund. Konst kan förflytta en till andra tider och platser.

2023 fick konstnären och den tidigare Dramatenchefen Marie-Louise Ekman fria händer att gestalta en föreläsningssal. Själv hade hon en stökig skolgång och relegerades från Beckmans designskola för skolk. Den vanvördiga drivkraften känns tydligt i rummet som klottrats ned med tuschpenna med absurda men avväpnande upplysningar och pilar mot olika udda väggkrokar: ”Väldigt dyr”, ”Osynliga hål”. Verket fortsätter in till den intilliggande toaletten, där besökaren möts av en uppmaning: ”Sitt kvar… rita här om du vill!”

Varje projekt – som involverar allt från konstnärer till entusiastiska donatorer – brukar landa på en budget mellan en halv och en miljon kronor. Det är inte småpengar för gestaltningsuppdrag med små publiker. Moderna Museets årliga anslag för inköp ligger på strax under sex miljoner och då har de ett nationellt uppdrag.

Jag får se det nyaste projektet, en korridor med läsplatser, ett samarbete mellan konstnären Jan Håfström och designern Thomas Sandell. Väggarna går i blodrött med friser av litterära citat, och de stoppade fåtöljerna i stål och trä med detaljer som flirtar med 1920-talets strama pondus. Just i stunden har en ung man i grön pullover slagit sig ned med sin laptop. Så snyggt!

– Jag sade till donatorn att vi behövde grupparbetsplatser. Det blev Jan Håfström, Sveriges konstfarfar för att matcha vår konstmormor Marie-Louise Ekman.

Konsten finns där för att påminna om världen bortom kalkylerna, men samtidigt slår det mig att de konstnärer jag känner är besatta av ekonomi, kanske till och med mer än handelsstudenter. Utbildningarna är lika långa och dyra utan garantier att studielånen ska betala sig, och att ateljéerna, galleriväggarna och stipendierna ska räcka till alla.

Får man lära sig på Handels att förstå sådana materiella förutsättningar för att konst alls ska produceras? Nej, blir det lakoniska svaret. Professorerna får använda verken hur de vill.

– Jag skulle aldrig drömma om att säga hur de ska använda konsten.

Däremot har Lars Strannegård i flera omgångar talat offentligt om hur den växande skaran svenska miljardärer borde ställa upp för kulturen.

Har de lyssnat på dig?

– Det görs inte alls tillräckligt. Det vore suveränt om det blev mer stöd och och mer filantropi.

Däremot anser han inte att konsten ”ska bära sig själv”, som det brukar heta. Snarare bör den offentliga kakan bli större.

– Filantropi är ett argument för att öka de offentliga utgifterna för kulturen. Problemet är att man inte förstår varför kulturen är viktig.

Fyra minuter återstår av vår halvtimme.

Av all konst du har omkring dig till vardags, vilket verk älskar du mest?

Han tvekar som om det vore en kuggfråga. Han vill väl inte göra någon donator besviken. Men jag envisas och väntar på svar.

– Gunnel Wåhlstrands målning, säger han till slut.

Ett konventionellt val. Konstnären är känd för sina hantverksskickliga fotorealistiska bläckmålningar av melankoliska interiörer. Den är för tillfället utlånad. Vi säger ett snabbt hejdå.

Nu är det dags för konstrunda. Den som visar mig runt är Tinni Ernsjöö Rappe, som är chef över Handelshögskolans konstverksamhet.

Är ni oroliga för att konsten ska säljas av samma dag som Lars Strannegård väljer att sluta?

– Det har vi tänkt mycket på. Men vi har en stor konstsamling och allt fler professorer och studenter är engagerade och styr om sin undervisning.

En fråga Tinni ofta får från utomstående är hur de utvärderar konstsatsningen. Det gör de inte.

– Vi lär våra studenter att acceptera det obegripliga.