År 2017 fanns det 400 000 utrikesfödda invånare i Portugal och den yttersta högern var i det närmaste obefintlig. Åtta år senare bor där 1,6 miljoner utlänningar – 15 procent av befolkningen – och den yttersta högern har blivit den näst största kraften i parlamentet.
I hela Europa verkar sambandet mellan ökad migration och främlingsfientliga partiers framväxt oundvikligt. ”Det franska folket vill inte ha mer invandring”, konstaterar Marine Le Pen och föreslår en folkomröstning.
Men vad är den rätta frågan?
Låt oss återvända till Portugal år 2008, långt innan den senaste migrationsvågen. Landet, som drabbats av finanskrisen, stod på randen till bankrutt. I utbyte mot stöd krävde Internationella valutafonden och EU reformer: Lissabon skulle ”modernisera” sin ekonomi – privatisera, skära ned på offentliga utgifter och avreglera arbetsmarknaden. Landet skulle på så sätt bli mer konkurrenskraftigt för att väcka investerares uppmärksamhet.
Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen.
Portugal gjorde allt för att locka nytt kapital. 2009 införde det en särskild residensstatus, avsedd att locka tjänstemän och utländska pensionärer med tio års skattebefrielse. Systemet blev en omedelbar succé. Tre år senare lanserade regeringen ”gyllene visum” (eller ”uppehållstillstånd för investeringar”), som gav särskild tillgång till medborgarskap för utlänningar som var beredda att skriva stora checkar. En kapitalflod vällde in i fastighetssektorn. Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen. Semesterfirare strömmade in i miljoner och förde med sig utländsk valuta.
Botemedlet verkade fungera. Portugal återgick till tillväxt 2014, bytesbalansen gick med överskott och budgetunderskottet krympte år efter år. Den tidigare sorgebarnet hade blivit mönsterelev.
Men bakom de smickrande siffrorna dolde sig en annan verklighet. Sedan finanskrisen har Portugal upplevt en betydande befolkningsflykt, som kulminerade i 120 000 avresor 2013 och fortfarande låg på 75 000 år 2023. De flesta som lämnat är unga akademiker. Utan framtidsutsikter i en ekonomi dominerad av lågavlönade servicejobb har de inte längre råd att bo i de stora städerna, där hyrorna har fördubblats på mindre än tio år. I dag bor nästan en tredjedel av portugiserna i åldern 15–39 utomlands.
Denna utflyttning har påskyndat befolkningens åldrande: landet har nu bara en ung person på två äldre, och födelsetalet är bland de lägsta i Europa. Och eftersom människor i 70-årsåldern inte plötsligt skulle börja diska i restauranger, städa hotellrum eller plocka hallon, började Portugal i början av 2020-talet ta in brasilianare, angolaner, indier, lankeser, marockaner, med flera.
Betrakta siffrorna ur en annan vinkel, och vissa studier tycks visa på ett ännu starkare samband än det första: mellan emigration (både intern och internationell) och framväxten av den yttersta högern. Detta beror delvis på att utflyttningen har tagit bort unga, utbildade väljare som är mindre benägna att stödja främlingsfientliga partier från vissa områden – och delvis på att deras frånvaro förändrar det politiska beteendet hos dem som är kvar, i regioner som sjunker allt djupare i kris.
Så om Portugal höll en folkomröstning om migration, vad skulle den rätta frågan vara? Skulle den handla om huruvida man ska utvisa de underbetalda, utnyttjade utländska arbetare som nu är livsviktiga för ett land i demografisk nedgång?
Eller om huruvida man ska avsluta den politik som fått unga människor att lämna, genom att förvandla deras land till en semesterort för rika pensionärer och digitala nomader?
Översättning: Leonidas Aretakis.
