Altartavlan i kyrkan som rullar genom ruinerna i Kiruna är som LKAB – fylld av guld och gröna skogar. Men löften räcker inte. Nu måste gruvans frukter även komma lokalborna till del.
Nu ska hon i väg. Den 600 ton tunga, 40 meter breda och lika höga kyrkan i Kiruna. Med sin rödbruna kroppshydda och lustiga lökkupoler kommer hon den 19 och 20 augusti att i majestät skrida över en specialkonstruerad väg, vilande på stålbalkar lika tunga som hon själv. Det handlar om en fem kilometer lång sträcka som går från den gamla, redan tömda stadsdelen, till en plats närmare nya centrum. Alla håller andan.
Och visst lär det bli en spektakulär syn. Det som dock inte kommer att synas när SVT sänder live är hennes dyrbara last: prins Eugens altarmålning som gruvdisponenten och Kiruna-grundaren Hjalmar Lundbohm beställde av sin vän. Det monumentala verket är ingipsat i väggen och gick inte att montera ned, varför minsta skakning under färden kommer att få konservatorernas hjärtan att hoppa.
Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.
Altartavlan är märkvärdig på flera vis. Någon Jesus eller ängel syns inte till. I stället fick de som var med på invigningen 1912 häpet blicka ut över ett solbelyst landskap med frodiga lövträd i vad som ser ut som en het sommardag i Toscana. De fluorescerande färgerna med guldstänk nästan lyser upp den ölstugeliknande lokalen med elektriskt ljus. Som om prins Eugen hade velat skänka folket en biograf i stället för ett altare. Konsthistoriker har spekulerat. Ville han skänka kyrkan en naturlyrisk andlighet som kunde förena laestadianerna, samerna, högkyrkliga och kommunister? Prins Eugen, eller monsieur Oscarsson som han titulerade sig som konststudent i Paris, kallades ändå ”den röde prinsen”.
Men motivet handlar mest om symbolik. Han ville framkalla ett mentalt tillstånd av salighet, guld och gröna skogar i bokstavlig tappning.
På sätt och vis är målningen profetisk. Kyrkflytten är symbolen för det futuristiska projektet Flytta Stad. Inte bara för att undvika en katastrof när håligheterna under marken riskerar att kollapsa hela kvarter, utan för att borra sig ännu djupare in i Kiirunavaras innandöme. LKAB står visserligen för notan, som enligt tidigare beräkningar kommer att landa på 30 miljarder kronor, men det borde ändå betraktas som rea eftersom kommunen får nya enorma kostnader vid omställningen som måste tas någonstans ifrån. Många, särskilt mindre kulturföreningar, har blivit mos i maskineriet, vilket såklart är ett problem för det som ska bli Europas kulturhuvudstad 2029.
Visst rullar pengarna in: under 2024 gjorde det statligt helägda företaget en vinst på 8,7 miljarder kronor. De pengarna kommer dock inte Kirunaborna till del. Väntetiden för en hyresrätt är minst tio år – tjugo år om det gäller stadskärnan – och den som behöver föda barn måste köra 1,5 timme till Gällivare. Skolorna saknar lärare och 35 procent av eleverna går ut utan fullständiga betyg. Det gör att det är svårt att få kunnigt folk, ja folk över huvud taget, att stanna kvar och söka sig dit för att ta några av de många lediga jobben. De som försöker pendla ger upp eftersom tågen norrut är så nedgångna att de luktar kiss och nattågen ser ut att läggas ner helt och hållet. I samebyarna som ser sina FN-stadgade rättigheter köras över av LKAB, kokar det av frustration.
Här kolliderar alltså starka intressen. Urfolk och kulturbygd utmanas i strävan efter ett livskraftigt Norrbotten, där de unika resurserna ger jobb och bidrar till klimatomställningen. Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.
I Norge och andra länder finns regler som gör att en viss del av intäkterna tillfaller kommunen och lokalbefolkningen, men den svenska minerallagen utlovar bara en ersättning till staten. Det inte konstigt att folk förtvivlar inför denna resurskolonialism när de samtidigt ser sin hembygd jämnas med marken av bulldozrar.
Kungen är på väg norrut, likaså Carola och Kaj. Gruvan är trots allt en nationalklenod och 80 procent av Europas järnmalm kommer härifrån.
Vad skulle gruvdisponent Lundbohm och prins Eugen tänka om de såg ner på spektaklet från sin himmel? Kanske att deras plan fullföljs hundra år senare. Det enda som möjligen överraskar dem är att altartavlans toscanska landskap är på god väg att bli verklighet i Kiruna.
