Scenen är skickligt iscensatt, och följer alla regler för konsten att skapa en nationell ikon. En ensam balkong, en väntande folkmassa, en kvinna i exil i sitt eget hem – och en himmel i tyg med hennes porträtt, utspänd mellan gatuhörnen som om nationens framtid bokstavligen vilade i hennes ansikte.

På gatan har protesten förvandlats till en festival. Grilloset sprids från matstånd, medan en bil övertäckt med klistermärken och dekorationer levererar musiken.

Under den peronistiska tyghimlen går Daniel Brisuelo runt och bankar entusiastiskt på ett grytlock.

– Processen är en parodi. Det går inte ens att räkna alla procedurfel. Domen var uppenbart skriven på förhand.

Han är inte medlem av någon organisation, utan har kommit på eget initiativ. I 30 år drev han en verkstad för reklamskyltar, tills recessionen under högerpresidenten Mauricio Macri tvingade honom i konkurs. Det var då han började läsa filosofi och engagera sig politiskt, säger han, som för att förklara sin nyfunna övertygelse. Plötsligt pekar han på en drönare som filmar från ovan.

– Se vad människor kan skapa. Tänk vilken potential vi har, vad vi skulle kunna åstadkomma. Vi som kommit hit i dag, vi är folket, vi följer vårt hjärta och vårt självständiga tänkande. Högsta domstolen och Milei är bara marionettdockor som gör vad Ambassaden säger åt dem.

Som många argentinare säger han Ambassaden med hörbart stort A – det är överflödigt att förklara att han menar den amerikanska.

En bit bort står Vivian Cabezas, Julieta Lastro och Ignazio Farias. Ignazio har fortfarande vaga minnen av Jakobsberg från tiden när hans föräldrar var flyktingar i Sverige under militärdiktaturen.

– Detta är en ny sorts statskupp. Rättsfallet är bara en ursäkt. Allt är för att vi ville vara ett ordentligt land, ha kontroll över våra egna resurser. Som i Norge, deras olja tillhör staten, säger han.

– Se på allt vi har upplevt. Flygbombningar över vår egen stad [under störtandet av presidenten Juan Peron 1955]. Olika metoder men samma fiende. Jag har varit med länge. Jag kommer ihåg 1974, när vi blev bortkörda från torget, säger Viviana.

– Det var en annan tid. Allt var komplicerat, bryter Ignazio in.

Gruppen försvinner in i minnen och en diskussion som vore svår att följa för den oinvigde: tack vare pressen från gerillarörelser, ungdomsgrupper och fackföreningar kunde Juan Peron återvända till Argentina på 1970-talet. Men väl tillbaka tog han ställning mot de radikala gräsrötterna och stödde eller tolererade den tidens paramilitärer.

Samma frågor återkommer: Hur hanterar man en ledarfigur som väcker dyrkan men också tvivel? Evita byggde sin ikonstatus på myt, välgörenhet och klasskamp – och Cristina har i mångas ögon tagit upp den stafettpinnen, med en annan kostym men samma dramaturgi. Ska man som radikal arbeta inom en bred rörelse med chans att ta makten, och hur ska man förhålla sig till de ”vänligt inställda” företagare som alltid åtföljt kirchnerismen?

Nico Guthmann, en politisk Youtuber på vänsterkanten, kommenterar i sin kanal:

– Vilka är då bevisen mot Cristina? Är det inte talande att jag måste ställa den frågan? Om det hade funnits ett avgörande bevis, tror ni inte att vi hade sett det i alla medier redan?

Detta är en ny sorts statskupp. Rättsfallet är bara en ursäkt.

Kirchner anklagas för att ha sett till så att 51 offentliga upphandlingskontrakt i den patagoniska provinsen Santa Cruz tilldelades ett företag som tillhör Lázaro Báez, en vän och affärspartner till henne och hennes avlidne make, den tidigare presidenten Néstor Kirchner, som styrde Argentina 2003–2007. Men i domen finns mycket riktigt inget ”rykande vapen”: inga hemliga bankkonton, ingen identifierad mutöverföring. I stället döms Kirchner för ”passivt accepterande” som ”institutionell garant” för de överpriser som betalats ut till företaget.

Samtidigt medger Guthmann att Kirchnerfamiljens förmögenhet ökat misstänkt snabbt. Funktionärer har också varit inblandade i korruption – som statssekreteraren José Lopez, som fastnade på film med en sportbag fylld med dollar.

Men rättsväsendet har fått en energi i Cristinas fall som man annars sällan ser, inte minst när det gäller ekonomiska oegentligheter i makteliten: Macri har allvarliga korruptionsanklagelser mot sig, och förekommer i Panamadokumenten – men har aldrig kallats till förhör.

Den stora latinamerikanska vänstervågen bröts under 2010-talet, inte minst på grund av alla rättsprocesser. Ecuadors Rafael Correa lever i exil i Belgien, och hans tidigare vicepresident Jorge Glas sitter fängslad. Den svenska programmeraren Ola Bini är för övrigt indragen i härvans utkanter, gripen 2019 och fortfarande fast i landet på grund av en utdragen rättsprocess. Mutanklagelser var avgörande för Pedro Castillos fall i Peru. Brasiliens ”Lula” da Silva tillbringade nära två år i fängelse innan hans dom ogiltigförklarades – ett fall bokstavligen alla demonstranter jag möter jämför med.

Frågan är nu om korruptionen var en akilleshäl för vänsterregeringarna, om de föll offer för en skickligt bedriven rättslig motstrategi (lawfare) – eller om båda saker stämmer.

Några kvarter bort ligger samhällsvetarfakulteten, en av fyra som studenterna – med lärarnas välsignelse – ockuperade efter domen. Sociologistudenten Julieta Bak, som är tillfällig dörrvakt, säger:

– Det här är en kamp för att rädda demokratin, säger hon.

Redan innan man går in visar muralmålningarna på försvunna under diktaturen och offer för polisvåld var sympatierna ligger.

– Ja, det var stor enighet. Även studentföreningarna knutna till diverse vänsterpartier, som varit djupt kritiska mot regeringarna Kirchner tidigare, har anslutit sig. Alla är här.

Men opinionen är splittrad. Enligt Zuban Cordoba tror 53 procent att Cristina är skyldig, 41 att hon är oskyldig. Få tror dock att rättsväsendet är opartiskt: 61 procent vill se att domare väljs i allmänna val.

Trots att ockupanterna fortfarande inte har en majoritet med sig, är protesterna tydligt större och mer energiska än när Cristina först dömdes i en lägre rätt förra året.

– Alla här på universitetet var redan arga – anslagen urholkas, lärarlönerna ligger under fattigdomsgränsen. Strejkrätten är i fara. Det finns en känsla av att vi håller på att förlora våra friheter, och domen mot oppositionens viktigaste politiker är en del av det, säger Julieta.

Samtidigt strejkar AT-läkare vid barnsjukhuset Garrahan, hotade med avsked. Regeringen har gett sig själv utökade befogenheter vid arbetskonflikter: infört obligatorisk medling, utvidgat begreppet samhällsnödvändiga yrken och pressat fram kollektivavtal under inflationen. CTA och ATE planerar strejker, CGT tvekar. Universitetslärare demonstrerar utklädda till ”eternauter” – från den populära scifi-serien El Eternauta – i protest mot vad de kallar mord på vetenskapen.

I fakultetens hall, som nu är plakatverkstad, står Javier Martinez. Han tillhör Patria Grande, en radikal strömning i Kirchners allians. Hans ledare Juan Grabois har sagt: ”Vi ska avancera, men lämna de korrupta bakom oss.”

Jag frågar om han inte ser ett verkligt problem med korruption.

– För att åstadkomma någonting måste man alltid kompromissa, med sektorer som står närmare etablissemanget. Det existerar absolut korruption i vår rörelse. Men här används det som ett vapen av rättsväsendet och medierna. Det är ingen opartisk rättvisa, utan ett hot: den som inte lyder den dolda makten kommer att fällas. Ett korrupt system kan inte sitta till doms över korruptionen.

Han gör en paus.

– Glöm inte att tillskriva mig det citatet.