Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.
”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”
Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det är klassisk näringslivspropaganda riktad till allmogen. Man har sett det förr. Men det som gör Holtes bok relevant för vänstern är kombinationen av ärende och genomslag: målet är att övertyga en kritisk massa norrmän om behovet av att göra sig av med välfärdsstaten, och även om försäljningssiffrorna ännu är okända pekar allt på succé. En sådan propagandaseger kräver ett genmäle.
Lyckligtvis har ett sådant redan kommit, i form av Ola Innsets korta bok Kampen om verdiene (”Kampen om värdena”). Innset är en produktiv forskare och författare som publicerat såväl akademiska böcker om nyliberalismens historia i världen och Norge som romaner och deckare. Kampen om verdiene är dock en ny genre: en blandning av programskrift och idéhistoria.
Med lätt språk och sparsmakade fotnoter riktar den sig till en bred läsekrets. Innsets angreppssätt är lika enkelt som effektivt: Holtes tes, påpekar han, håller bara med en extremt smal definition av värde sammanfattad i enkla BNP-siffror. I själva verket skapas värde av arbete i alla möjliga situationer, inte minst i det offentliga, vilket förstås förklarar varför kapitalet är så måna om att ta över driften av välfärdstjänster.
För en luttrad vänsterläsare är det välkända argument, även om de tål att upprepas. I kombination med det enkla tilltalet blir iakttagelserna ibland så självklara att man måste ha levt under en sten för att förvånas. Men där finns också pregnanta reflektioner. Till exempel noterar Innset att den politiska radikaliseringen bland rika gör det till ett problem att de nordiska länderna producerar så mycket rikedom, eftersom vi får fler av dem.
Att kapitalister gör uppror mot välfärdsstaten är knappast något nytt. Nyligen lämnade ett par stenrika ”Schweizflyktingar” under uppmärksammade former Norge i protest mot en ny skatt, något som snart visade sig vara medialt spinn – i själva verket passade de flesta på att utnyttja ett kryphål som gjorde det billigt för rika att flytta utomlands innan regeringen stängde det. Det som däremot är nytt för vår tid, enligt Innset, är att de rika allt mer opponerar sig mot själva demokratin. Här står så klart Silicon Valley-mogulerna i förgrunden. Men Innset nämner även norska exempel, såsom när ”laxbaronerna” Gustav Witzøe och Helge Møgster och dagligvarumogulen Stein Erik Hagen i vintras meddelade att de skulle skänka miljontals kronor till de norska högerpartierna inför valet som hålls om en dryg vecka.
Frågan är dock om även sådana förvridningar av den demokratiska spelplanen är så nya. Nyliberalen Friedrich Hayeks demokratiskeptiska Vägen till träldom blev en bästsäljare på 1940-talet tack vare en välfinansierad publiceringskampanj och i USA har obegränsade politiska kampanjbidrag varit en del av det politiska livet sedan 1970-talet.
Ett större problem är att bokens mål, att problematisera vad värde faktiskt är, inte riktigt uppnås. Det allmänna tilltalet gör att författaren explicit tvingas undvika vissa diskussioner: vad som är värdeskapande – arbete eller resursbrist eller andra faktorer – är ju en komplicerad och långt ifrån avslutad debatt, även inom vänstern.
Men trots detta uträttar boken sitt huvudärende med råge: Holtes revisionistiska drapor om att Norge var som bäst 2013 kläs systematiskt av med hjälp av enkel statistik som visar att den relativa fattigdomen har ökat i takt med ojämlikheten. Innsets bok utmynnar i stället i en kärleksförklaring till välfärdsstaten, som han menar är essentiell för att besegra nyfascismen, stärka demokratin och rädda klimatet. Det är en fin men oväntat defensiv slutsats på en gedigen bok: för en ambitiös vänster bör det inte vara målet, utan en bra början på ett projekt som sträcker sig längre än bevarandet av välfärdsstaten och besegrandet av fascismen.
Gissningsvis kommer Kampen om verdiene bara att sälja en bråkdel av Holtes siffror. Det är synd, för snart kommer Landet som blev för rikt på svenska, och om man tycker att utvecklingen är dyster i Norge så lever vi redan i en postapokalyptisk oligarki. Det kommer att behövas svar även här och de behöver vara radikalare, i proportion till det ”svenska tillståndet”.
