”Stoppa gigbolagen i välfärden!” vädjade nyligen trafikpolitikern Kadir Kasirga (S) i tidningen Transportarbetaren.
Andelen privata leverantörer inom vård och omsorg har ökat överlag de senaste åren, främst under borgerliga regionstyren. Men i våras tog gigekonomin ett helt nytt kliv in på välfärdens arena, när app-taxibolaget Bolt – vars arbetsvillkor kritiserats som ”slavliknande” av chaufförer – vann en upphandling i region Uppsala, för att köra kollektivavtalslösa vårdresor. Kort därefter gjorde närliggande Sigtuna kommun samma sak, och har nu anförtrott Bolt med att köra skolskjuts och färdtjänst – under vad man beskriver som ”kollektivavtalsliknande villkor”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I en ny studie från Vrije Universiteit i Amsterdam, gjord av det svensk-brasilianska forskarparet Petter Törnberg och Juliana Chueri, granskas förhållandet mellan gigekonomin och välfärdsstaten i olika europeiska länder. På den digitala frilansplattformen Upwork, som de analyserat, fann man mer plattformsarbete i länder med svagt statligt skyddsnät, samt att arbetet ofta var mer ”lågkvalificerat” (enkelt och maskinellt) och lågavlönat.
I länder med starkare välfärd fanns i regel färre gigjobb på plattformen, och fördelningen mellan ”hög- och lågkvalificerat” arbete var ofta jämnare. Men forskarna är ense om att plattformsbolagen också fungerar som ”politiska agenter” – som aktivt utnyttjar, och gärna utvidgar, svagheter i välfärdsstaten.
– De jobbar mot all sorts reglering, både på statlig och EU-nivå, ibland med enorma politiska kampanjer men också genom att bara inte lyda lagen, säger Juliana Chueri (bilden) till Flamman.
– Vi har sett exempel i Spanien där bland annat Uber struntat i att skriva kontrakt med sina anställda, som alla budbolag egentligen måste.
Flamman har tidigare skrivit om bland annat Bolts lobbyingförsök i EU, och hur bolaget haft kontakter djupt in i Estlands regering. Petter Törnberg menar att bolagen ofta framställs som teknikbolag, men att deras affärsmodeller i grunden bör ses som byggda på att leta kryphål:
– Men de bygger också på tillgången till en sårbar, arbetslös underklass, som inte får tillräckligt skydd från någon välfärdsstat. I grunden är problemet inte att desperata arbetare söker sig till plattformsarbete, men att en så stor grupp så desperata individer finns – som ett resultat av välfärdsstatens nedmontering.
Ekonomihistorikern Pontus Blüme (bilden) kan inte dra särskilt många slutsatser från studien om svenskt plattformsarbete, då Upwork – den specifika plattform studien tittat på – utgör en väldigt liten del av det. Däremot är han inte säker på att uppsvinget för jobbplattformar främst är andra sidan myntet av välfärdens underfinansiering – utan snarare en ”naturlig konsekvens av en urholkning av arbetsrätten”.
– Och, kanske ännu mer, den mest långtgående tendensen av att företag i alla branscher strävar efter att bli ”lean”. Stora koncerner som Skanska och Atlas Copco anställer inte längre några byggnads- eller verkstadsarbetare alls, utan utgörs nästan bara av jurister, beskriver han.
– Alla som faktiskt producerar saker är underleverantörer i långa kedjor. Det är på många sätt den dominerande idén för allt företagande: att ”externalisera risk”, här genom att göra allt mindre saker internt. Den väldefinierade plattformsekonomin – Wolt och Uber – tar det bara lite längre, och gör det lite mer explicit.
Petter Törnberg (bilden) håller med Pontus Blüme om att utvecklingen i grunden handlar om en ”bredare transformering” av kapitalismen, som redan pågått i över 20 år:
– Det här är inte längre företag som tävlar mot varandra på en öppen marknad. Man försöker snarare använda social och politisk makt för att skaffa sig olika monopolställningar. Och många forskare utanför Sverige blir fortfarande förvånade över hur mycket ”sårbarare” former av arbete som sedan 1990-talet tillåtits på den svenska arbetsmarknaden.
