De antika dramerna har lärt oss att njuta av offrens gråt. I ”Tragedierna” frigörs förlorarna från ursprungsberättelserna och får chansen att berätta sin version.
Vad gör man när inte ens ett folkmord kan frigöra en ur rollen som icke-sörjbart offer? När världen i samma ögonblick som en israelisk drönare dödar en hel palestinsk familj, i stället utbrister namnet på en terrorgrupp.
Svaret är att man till slut får nog. I sin nya bok Tragedierna (Albert Bonniers förlag, 2025) tar Athena Farrokhzad i tre texter avstamp där tre grekiska tragedier slutar. Sedan debuten med den kritikerhyllade Vitsvit från 2013 har Farrokhzad i text, på scen och i kollektiva tvärkonstnärliga projekt rannsakat en historieskrivning. Hon har visat hur historien inte bara skrivs i läroböcker, utan också av röster som blir hörda i reportage, syns i konsten och allt som inte blir sagt. I den här boken beskriver Farrokhzad vad och vilka som förskjuts till kollektiv glömska. Till sin hjälp tar hon de stora diktarnas strategi, men vänder på den. Hon skriver förlorarnas historia.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Så när Farrokhzad ger sig i kast med Euripides, Sofokles och Aischylos dramer får förlorarna tala i egen rätt. I bokens första text ”Moral enligt Medea”, som sattes upp som pjäs 2021 i regi av Saga Gärde, träffar läsaren huvudpersonen efter att hon har utkrävt hämnden på sin svekfulla make genom att döda deras gemensamma barn. Bara på så vis kan hon, en flyktingkvinna som lämnas av sin man, gå till historien. Den till synes eftersträvansvärda önskan att förevigas genom konsten krackelerar och fram träder verklighetens fula tryne. För Farrokhzads Medea, och människor lika henne, är drömmen om att gå till historien en mardröm. I årtusenden har hon varit fast i rollen som barnamörderska och flykting; som ett avskräckande exempel som befäster makten hos vinnarna.
Med blicken riktad bakåt, framåt och mot sin samtid lyckas Farrokhzad närma sig några av mänsklighetens svåraste frågor.
Precis som i Farrokhzads tidigare verk accepterar hon inte det tillskrivna manuset. I stället går hon in i berättelsen och ger figurerna möjlighet att tänja på sina roller. I bokens andra text ”Antigones arv” tar den i ursprungspjäsen laglydiga Ismene efter sin syster tillika ”historiens mest berömda upprorsmakerska”, Antigone. Som många andra upproriska kvinnor i konsthistorien måste Antigone dö, denna gång för egen hand och i en anarkistisk övertygelse om rättvisa. Hos Farrokhzad gör också Ismene till slut uppror i kärlekens namn.
För den sista texten i Tragedierna är bråket med den tilldelade rollen än mer explicit, då ”Persernas pris” bokstavligen utspelas efter att ridån fallit – i logen efter föreställningen. Vid en prisceremoni får Drottningen, som år efter år har vittnat om persernas lidande för den grekiska publiken, nog:
”Kära publik, när har ni sett er mätta?
Hur många föreställningar av Perserna ska vi spela?
Ska vi för evigt bära upp er civilisation genom att förkroppsliga dess motsats?
Ska släktled efter släktled förgås så att ni kan berätta om oss?
Ska ni använda oss för att fostra era barn i människokärlek?
Ska ni uppmana dem att bevara sin känslighet inför den sorg ni själva har orsakat?”
Med sin klagan synar Drottningen den fetisch åskådarna har för persernas lidande, där hennes folks smärta görs till underhållning eller, i bästa fall, en övning i empati för greker. Även om Farrokhzad skriver fram motstånd slutar Tragedierna inte lyckligt. Också hos henne blir Drottningen till slut tystad; neddragen från scen och sparkad från sin tjänst.
Den övertydliga parallellen till hur människor i verkligheten tvingas in i redan existerande stereotyper räddas som tur är av Farrokhzads känsla för komik. Som när Drottningen rättar Dareios som blandar ihop rollerna: ”Det där är en annan pjäs, Dareios. / Jag vet att det är din högsta dröm att spela Kung Oidipus. / Men det är som du vet omöjligt, det är en tragedi för greker. / För dig är ett förödmjukat persiskt kungakadaver den bästa roll du kan få.” Lekfullheten och galghumorn, där slutrim ofta används som förstärkare, känns igen från Farrokhzads senaste diktsamling Åsnans år från 2022 och gör tragedin i tragedierna möjlig att motta utan att tappa hoppet.
Med blicken riktad bakåt, framåt och mot sin samtid lyckas Farrokhzad närma sig några av mänsklighetens svåraste frågor. Trots att ansvar pekas ut och makten synas, förenklas aldrig krigets realitet. Det som först tycks rakt och enkelt förgrenar sig med varje omläsning och uppenbarar textens förrädiska karaktär. Synd bara, som ryktet säger, att ingen längre läser poesi. För fler än någonsin skulle behöva luras in i att tänka bortom samhällets upprättade ramar för rätt och fel, för att därifrån sedan formulera sin egen moral.
