Frankrike, Tyskland, Storbritannien – överallt lamslås demokratier av partier som vägrar samarbeta. Anna-Karin Hatts oklarheter mot SD är ett oroväckande tecken på en opposition som ser ut att ta makten 2026, för att sedan kollapsa.
I mitten av september stod Anna-Karin Hatt på en pressträff i riksdagen och försökte ge ett slutgiltigt besked om att samarbete med Sverigedemokraterna inte är aktuellt. Veckan innan hade Expressens Viktor Barth-Kron lusläst centerledarens mysintervju i DN och konstaterat att Hatt öppnat för ett indirekt samarbete där Sverigedemokraterna och Centerpartiet stödjer samma regering.
Om det var en testballong för Anna-Karin Hatt så är den nu grundligt sönderstampad. Så vad återstår? Rent språkligt kvarstår fortfarande luckan för Centerpartiet att gå högerut efter nästa val. Barth-Kron gav sig i alla fall inte och återkom med en ny taskig text om hur Centerpartiet är tillbaka på ruta ett med nostalgiska dagdrömmar om Alliansen.
Problemet är välkänt. Och inte bara i Sverige utan i flera europeiska länder. Som tydligast i Frankrike där socialister, liberaler och högerradikala sitter med en tredjedel var efter parlamentsvalet sommaren 2024. Efter vänsterns segerfirande på Place de la République lade sig den parlamentariska verkligheten som ett grått molntäcke över möjligheternas horisont.
President Macron har fixat och trixat för att undgå att utse en representant för den trots allt största vänsterkoalitionen till premiärminister. Ett drygt år senare är fransmännen är inne på teknokrat nummer fyra på posten. Och den radikala högern i Rassemblement National förbereder ett styggt bakhåll inför 2027.
En oförberedd opposition som tar makten efter valet 2026 riskerar att kollapsa under samarbetssvårigheter.
Dagen efter Trumps valseger sparkade den dåvarande tyske förbundskanslern Olaf Scholtz ut marknadsliberalerna i FDP ur sin regering. Trafikljuskoalitionen hade länge förlamats av interna politiska motsättningar mellan socialdemokrater, gröna och liberaler. Efter att regeringen kollapsat kom tyska tidningar över ett internt dokument från FDP där det framgick att partiet planerat att provocera fram sammanbrottet sedan två månader tillbaka. I nyvalet visade väljarna att man fått nog och lämnade Merkelnostalgikerna utanför parlamentet.
I Storbritannien lyckas Labour i sin tur med att inte göra någonting trots att partiet sitter med egen majoritet. Keir Starmers största politiska problem tycks snarare vara att han saknar en oklar parlamentarisk situation att skylla ifrån sig på.
Även här i Sverige ser vi ut att återgå till politisk handlingsförlamning. Ulf Kristersson har rätt när han pekar på oppositionens oförmåga att komma överens. Och problemet med det är inte att oppositionen är på väg att förlora utan att den just nu ser ut att vinna. Ett dåligt samarbete före valet talar för ett dåligt samarbete även efteråt.
Här utmärker sig Centerpartiet. Decemberöverenskommelsen sprack för över tio år sedan men ändå befinner sig partiet i ett schizofrent kristillstånd där man lever i förnekelse över att den radikala högern tagit över. Nu är man inne på sin tredje partiledare som inte lyckas ta partiet en millimeter närmare att ingå i ett fungerande regeringsunderlag. Centerpartiet tillåter i dagsläget inte ens informella samtal med de andra oppositionspartierna.
En oförberedd opposition som tar makten efter valet 2026 riskerar att kollapsa under samarbetssvårigheter eller att vara så låst i politiska skiljelinjer att man uppträder som en hund som till sist lyckats fånga en bil. Det duger inte i en samtid där den liberala demokratin står och väger. Tiden för parlamentariskt kaos och nyliberala strukturreformer som slår sönder människors trygghet måste vara förbi.
