Dürers verk visas i ett mindre rum och får sällskap av ett poppigt ackompanjemang: ett mjukt melankoliskt ljudspår, ”Depth” (2025) komponerat av göteborgsstjärnan Anna von Hausswolff. Musiken för mig närmare Dürer och den ålderdomliga stilen framstår plötsligt som närmare inpå huden. Den småningom framgångsrike och stilbildande Dürer tog förvisso avstamp i bibliska motiv, men han hade också själv upplevt sorg och förlust – av 18 syskon nådde bara tre vuxen ålder.

Apokalyps är en påkostad utställning som till stor del har byggts upp kring museets samlingar men där flera betydande verk också har lånats in. Den dunkla utställningsscenografin, som på sina ställen liknar en stiliserad grottmiljö, dramatiseras av kontraster likt de som uppstår mellan von Hausswolff och Dürer. Man rör sig i salarna mellan hopp och förtvivlan, det propagandistiska och det subtila, det samtida och det historiska.

I avdelningen ”Gudarnas vrede”, där Dürer och von Hausswolff visas, fungerar konsten som en plats för beaktande av de krafter, gudomliga och andra, som hotar människans existens. Ett vackert exempel är suffragetten och pacifisten Evelyn de Morgans allegoriska ”Sömn och död”. ”Nattens barn” (1883).

I målningen, som ska ses mot bakgrund av tidens höga barnadödlighet, sitter två barn vid en kvinnas fötter. Över de tre, som med sina kroppar formar en spiralrörelse uppåt i målningen, svävar ett svart skynke. Till skillnad från andra människogestaltningar av olycka vilar något stabilt och kontemplativt över kompositionen. Som en antydan om att döden i en ond värld kan komma som tröst.

Mer alarmistisk och dystopisk är avdelningen ”Hotet från samtiden”. Här visas flera verk från 1960- och 70-talen som präglas av politisk tydlighet, men som också är olika till sin karaktär. Rolf Gorvens övertydliga ”Ge honom en samtid” (1977) där ett barn med knottrig hud placerats framför ett kärnkraftverk, kan till exempel jämföras med Roj Fribergs mer subtilt hotande ”Mörkerbomb” (1977), där ett industrilandskap äts upp av en mystisk svampliknande svart massa.

Friberg, som var aktiv i miljörörelsen, och som förutom konst även gjort scenografi till Cullbergbaletten, utarbetade en egen teknik där bilder suddades fram ur en blyertsmassa. I Mörkerbomb fästes suddgummit på en tandläkarborr för större precision. Mörkret kom alltså före ljuset i arbetet med bilden, som inger en kuslig känsla av odefinierat hot.

Den diffusa ångest som framkallas av Fribergs blyerts får jag mer av i Apokalyps avslutning, Vid ruinens brant. De profetior som här ges plats skildrar en om inte dyster, så i varje fall väldigt oviss framtid, byggd på spillror av något som varit. Jag fastnar framför ”Olika tecken” från 1965, målad av den då blott 27-årige Georg Baselitz. En soldat står med ena handen i ett slags fälla. Kläderna är trasiga, en röd sjal virad runt huvudet. I den andra handen håller han en palett. Kompositionen är collageaktig, olika färgfält tycks knappt sitta ihop nog för att framställa en människa. Inte mycket fantasi behövs för att läsa in verket i en tysk efterkrigskontext, med grandiosa imperieambitioner komna på skam. Att göra konstnären till soldat, eller vice versa, är också en intressant provokation. Söker de båda mörkret? Kanske uppviglar de rentav till ett förskönande av det fruktansvärdaste av allt: kriget.