Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Det pågår en diskussion om upprustning och militarisering, och jag är medveten om att många på vänsterkanten inte delar min ståndpunkt. Men innan vi ens börjar prata om försvar måste vi ställa oss en grundläggande fråga: Finns det ett verkligt hot mot oss? Och för att svara på det måste vi definiera vad vi menar med ”oss”.
På nationell nivå finns det för de flesta länder i Central- och Västeuropa faktiskt ingen risk för en direkt militär invasion. Och många populister på både vänster- och högerkanten talar bara i dessa nationella termer: ”Det finns inget militärt hot mot vår nation, så varför skulle vi lägga pengar på försvar?”
Men denna ståndpunkt är kontraproduktiv. Genom att vädja till isolationistiska känslor vattnar vänstern extremhögerns trädgård. Den är mer konsekvent och främjar egoism på alla områden, så vänstern förlorar alltid i detta spel.
Om vi i stället ser det ur ett europeiskt perspektiv måste vi erkänna: Ja, Europa som helhet är hotat. Men formen för detta hot varierar beroende på plats.
Om vi inkluderar Ukraina i vår uppfattning om Europa, så är kriget redan här – och det är enormt.
Samtidigt är den europeiska vapenproduktionen långt ifrån tillräcklig för att täcka ens Ukrainas omedelbara behov. Det innebär att produktionen måste ökas – och att vapen måste skickas dit de behövs.
Slagord om att avskaffa krig är inte längre politik. Det är mycket närmare religion – oberoende av verklighetens krav.
För länderna väster om Ukraina är faran inte stridsvagnar som rusar fram mot Berlin. Ett troligare scenario är en provokation i Baltikum, avsedd att testa trovärdigheten i Europas avskräckning. Vad som räknas som en invasion och vad som inte gör det är alltid en tolkningsfråga. Kom ihåg – ryska stridsflygplan kränker redan andra länders luftrum. Steg för steg testar de hur långt de kan gå.
Ur Putins perspektiv är detta frestande. Han tror nämligen att Västeuropa inte kommer att kämpa för några miljoner estländare, litauer och moldaver. Och han har goda skäl att tro det. Om de stora staterna beslutar att det inte är värt det så kollapsar avskräckningen.
I årtionden har européerna förlitat sig på amerikansk militärmakt. Men denna säkerhetsmekanism håller på att rasa samman.
De strategiska sektorer som är nödvändiga för att de europeiska arméerna ska fungera är nästan helt beroende av USA: lufttransporter, satellitunderrättelser, ballistiska missiler, luftförsvar och så vidare. Om USA drar sig tillbaka kommer de europeiska ländernas försvarssystem att bli obrukbara. Verkligheten i dag är att de europeiska ländernas existens är beroende av Trumps högerextrema regim, som sannolikt inte kommer att reagera i händelse av en invasion. De är också sårbara för Putins högerextrema regim, som rustar upp, mobiliserar och aktivt söker konfrontation.
Därför måste Baltikum, Polen och Finland återuppbygga sina lager och förstärka sin infrastruktur. När din granne är världens näst största militärmakt, som dagligen bombar städer, lägger en tredjedel av sin budget på krig och kallar ditt land för ett ”historiskt misstag”, handlar förmågan att försvara sig inte om kapprustning. Det är en fråga om överlevnad. Men denna överlevnad är endast möjlig med hjälp av de västeuropeiska allierade, eftersom inget östeuropeiskt land kan producera de nödvändiga vapnen och konfrontera den ryska armén på egen hand.
I Västeuropa är hotet ett annat. Det handlar mindre om invasion och mer om extremhögerns framväxt. För Putin, Trump och J. D. Vance är drömscenariot tydligt: Östeuropa under rysk dominans, Västeuropa lett av extremhögerregeringar som accepterar deras vision av en värld uppdelad i auktoritära inflytandesfärer.
Här betyder försvar något annat: att motverka desinformation, skydda infrastruktur, blockera utländska pengar i politiken, försvara sig mot cyberattacker, sabotage och energipåtryckningar. Och att hjälpa dem som omedelbart behöver vapen för sin överlevnad.
I årtionden har européerna förlitat sig på amerikansk militärmakt. Men denna säkerhetsmekanism håller på att rasa samman.
Kort sagt: vi måste anpassa verktygen efter hoten. Och framför allt måste vi sluta tänka enbart i snäva nationella termer. För det var just den nationella logiken som under århundraden drev fram krig, förstörelse och splittring på den europeiska kontinenten.
Så var står vi då?
Jag tror att vi måste skilja mellan militarism och försvar.
Militarism är krig som en affärsmöjlighet, driven av kapitalistisk vinst. Det är också att sätta kriget i centrum och underordna hela samhället det. Försvar är samhällets förmåga att skydda sig från aggression. Och i dag, när de tre största militärmakterna öppet hotar med invasioner – Kina mot Taiwan, USA talar till och med om Grönland och Ryssland redan för krig i Ukraina – kan man inte längre låtsas att försvarsproblemet inte existerar.
Problemet är inte produktionen i sig. Problemet är att låta marknaden bestämma vad som ska produceras, för vem och enligt vilka regler. Det är det verkliga slagfältet. Vem bestämmer? För vilket syfte? Under vilka villkor?
Och här har vänstern en avgörande roll att spela: införa strikta exportregler, öppna avtal, demokratisk kontroll.
Nu hör jag även inom min egen organisation: ”Vi har inte kapacitet att införa sådana regler.” Och jag frågar: har vi större kapacitet att avskaffa krig och vapen på hela planeten?
I det läget måste vi vara ärliga. Slagord om att avskaffa krig är inte längre politik. Det är mycket närmare religion – oberoende av verklighetens krav. När vi ställer påstått radikala krav utan några medel för att uppnå dem och utan någon massorganisation i sikte, är det praktiska resultatet enkelt: vi överlämnar fältet till dem som redan sitter vid makten. De kommer då att organisera försvaret helt enligt sina egna regler och intressen. Och vi kommer att få precis den militarism som vi påstår oss bekämpa.
Vi kan naturligtvis hävda att man genom att framföra maximalistiska krav kommer att skärpa motsättningarna, fördjupa de sociala klyftorna och påskynda den borgerliga statens kollaps. Och att denna kollaps kommer att leda till revolution, den slutliga kampen. Även om den radikala högern är stark. Även med en militariserad diktatur granne. För vi hoppas på att när vår stat kollapsar kommer folket i den angränsande militariserade diktaturen att resa sig – och i vårt land kommer det att vara vi, inte extremhögern, som tar makten.
I en värld som domineras av okontrollerad stormaktspolitik kommer progressiva organisationer och deras värderingar alltid att utplånas, först politiskt, sedan fysiskt.
Okej. Men låt oss vara allvarliga ett ögonblick. Hur stor är sannolikheten att människor kommer att göra uppror i militariserade, högerextrema, illiberala stater med massövervakning? Och i en värld av öppet våld, där makten avgörs med vapenmakt, vilka chanser har dagens vänster egentligen mot extremhögern?
Politik handlar inte om fantasi. Det handlar om att analysera den verkliga maktbalansen och att främja sina mål inom den.
Så frågan för oss är enkel: vad är den realistiska positionen för den europeiska vänstern under nuvarande förhållanden?
Enligt mig måste den utgå från två krav samtidigt:
- För det första att säkerställa att det demokratiska utrymmets strukturer överlever.
- För det andra måste vi kämpa inifrån detta utrymme för att omdefiniera dess politiska och sociala innehåll.
Det innebär att kämpa dubbelt så hårt mot nyliberala politiska åtgärder – men utan att ge upp den demokratiska arena inom vilken denna kamp fortfarande är möjlig.
Det europeiska projektet – den liberala demokratin i allmänhet – innebär i själva verket en paradox. Det skyddar mot godtyckligt utövad politisk makt, men lämnar människor försvarslösa gentemot kapitalets godtycke. I de så kallade socialistiska staterna var det för övrigt tvärtom: ett visst skydd mot ekonomiskt godtycke, inget skydd mot politisk makt.
Men de som i dag har kapacitet och uttalad vilja att avveckla detta projekt är de regimer där medborgarna varken skyddas mot politiskt eller ekonomiskt förtryck.
Kom ihåg, vi började med frågan om vad vi menar med ”oss”. Ur ett vänsterperspektiv är det naturligtvis inte en nationalstat eller en europeisk gemenskap, utan en global arbetarklass. Jag tror att vi bör ha i åtanke att varken människoliv, arbetstagares rättigheter eller miljön kan skyddas i en stat som faller inom ”inflytandesfären” för autokratiska imperialistiska makter baserade på råvaruexploatering som Putins Ryssland, Trumps USA eller Kina. I en värld som domineras av okontrollerad stormaktspolitik kommer progressiva organisationer och deras värderingar alltid att utplånas, först politiskt, sedan fysiskt.
Den liberala demokratin är full av motsättningar. Men det är motsättningar som vi kan ta kamp mot inifrån. Friheten att organisera fackföreningar, kvinnors rättigheter, socialpolitik, internationell solidaritet – allt detta är inte abstraktioner utan materiell infrastruktur som är beroende av vår förmåga att upprätthålla det lilla utrymme för frihet som en gång öppnades upp under stora uppoffringar.
Först publicerad på Facebook under titeln Rearmanent, militarisation and defence den 22 augusti.