Tony Blair som kolonial guvernör, lyxstrand längs kusten, amerikanska miljardärer i en teknokratisk övergångsregering. Detaljerna i den 20-punktsplan för fred i Gaza som Donald Trump presenterade tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu förra veckan framstår som en ren provokation.
Kravet på att Hamas släpper den återstående gisslan i utbyte mot eldupphör och 250 livstidsdömda palestinska fångar samt 1 700 palestinier som greps efter den 7 oktober, accepterades av gruppen redan under helgen. Men där tog samsynen slut.
Planen föreslår att en teknokratisk ”fredsstyrelse” – bestående av amerikanska miljardärer med sionistiska sympatier, ledd av Trump själv, bistådd av ingen mindre än Tony Blair – ska styra Gaza under interimperiod. För alla med minnen som sträcker sig längre tillbaka i tiden än 20 år, och med någon som helst kunskap om regionen, är just det namnet inte något man i första hand förknippar med fred i Mellanöstern. Förslaget överraskade arabiska representanter, och det var inte förvånande att Hamas skulle förkasta det.
Utöver provokationen i att ens nämna Tony Blairs namn i sammanhanget är det större problemet att ett styre utan palestinskt deltagande underminerar resten av ett eventuellt avtal: om ingen palestinsk representation finns på högsta nivå i Gaza kommer Israel fortsatt kunna hävda att de inte har någon förhandlingspartner när nästa kris uppstår och självsvåldigt bestämma hur den ska lösas. Vi vet nu vilken avgrundsdjup katastrof det kan leda till.
Att bygga lyxbostäder för rika turister på palestinska massgravar är tydligen fortfarande en helt acceptabel idé i maktens globala korridorer.
Listan innehåller dessutom något som kallas ”Trump economic development plan”, en plan för att återuppbygga Gaza som på många sätt liknar den vulgära ”riviera”-plan Trump föreslog förra året, denna gång med en särskild ekonomisk frihandelszon. Att bygga lyxbostäder för rika turister på palestinska massgravar är tydligen fortfarande en helt acceptabel idé i maktens globala korridorer. Att detta skulle utgöra ett seriöst försök att långsiktigt återuppbygga en sönderbombad enklav är omöjligt att ta på allvar.
Vad gäller tillbakadragandet av israelisk militär ska det ske successivt i enlighet med det schema som Israel, USA och andra länder kommer överens om, fram till en ny säkerhetsperimeter kring hela Gaza. Oklarheten i de formuleringarna gör det möjligt för Israel att tolka skrivningen som de vill, och innebär inga garantier för Gazas invånare.
Kravet på att palestinierna ska ”avradikaliseras” genom en interkonfessionell dialog hade varit lättare att smälta om de inte hade utsatts för folkmord av en regering vars ministrar anser att muslimer och kristna är mindre värda än judar.
Men trots dessa brister innehåller planen flera förbättringar jämfört med tidigare förslag. Den slår fast att Israel inte kommer att ”ockupera eller annektera Gaza” – en viktig princip även om ingen liknande garanti finns för Västbanken, som Israel de facto håller på att lägga under sig genom statsunderstödda bosättarattacker.
Med tanke på det hopplösa läget är detta sannolikt det bästa förhandlingsunderlaget gazaborna kunde hoppas på.
Enligt punkt 18 ska återuppbyggnaden av Gaza och den Palestinska myndigheten skapa ”en trovärdig väg till palestinskt självbestämmande och statsbildning, vilket vi erkänner som det palestinska folkets strävan.” Det är en uppenbar röd linje för Netanyahus regering, och skrivelsen är inte värd mycket så länge inga gränser finns definierade i text, men det är ändå förvånansvärt långtgående med tanke på vem som är avsändare.
Vidare kräver planen att Rafah-övergången öppnas i båda riktningar samt att den kontroversiella Gaza Humanitarian Foundation – som har skött utdelningen av bistånd sedan i våras och som anklagas för krigsbrott – ska ersättas av FN-myndigheter, Röda halvmånen och andra aktörer som ”inte är kopplade till någon sida”.
Kanske viktigast av allt är att Trumps plan slår fast att ”ingen kommer att tvingas lämna Gaza och ifall någon gör det kommer de att kunna återvända.” Denna garanti mot etnisk rensning kommer de arabiska parterna sannolikt att hålla hårt på i de pågående förhandlingarna om avtalet. Slutligen ska en internationell ”stabiliseringsstyrka” skapas i samarbete med ”arabiska och internationella partners”, ett förslag som ekar av den tidigare idén om en arabisk eller regional ”fredsbevarande” styrka i Gaza.
Med tanke på det hopplösa läget är detta sannolikt det bästa förhandlingsunderlaget gazaborna kunde hoppas på, vilket Hamas beslut att acceptera det första kravet vittnar om. Trumps hot om att släppa lös Israels militär igen om Hamas inte accepterar planen indikerar inte direkt att de pågående förhandlingarna har den mest produktiva inramningen. Men Hamas politiska kapital är sinande och gisslan är vid det här laget snarare en belastning än ett trumfkort. Rapporter om att Trump ska ha överraskat Netanyahu med delar av planen signalerar dessutom att den inte har tagits fram med värnandet av Bibis personliga intressen som högsta prioritet.
Läs mer
De pågående förhandlingarna i Egypten mellan USA, Israel, Hamas och flera muslimska länder står därmed inför många hinder. Hamas har gått med på att lägga ned vapnen i utbyte mot amnesti och fri lejd för sina medlemmar, men de har förkastat kravet på att göra det omedelbart och kräver att Israel drar sig ur Gaza först. Det lär Israel aldrig acceptera, liksom kravet på att en helt palestinsk övergångsregering ska styra remsan. Netanyahus utrymme för att kompromissa är litet, med tanke på hans fascistiska allierade. Att Israel fortsätter att bomba Gaza trots att de enligt Trump har gått med på eldupphör vittnar också om att Trumps makt över sin skyddsling inte är så stor som han kanske tror. Skillnaden mellan vad Netanyahu säger utåt och vad han lovar Ben-Gvir, Smotrich och de andra psykopaterna inåt är också sannolikt stor.
Men Trumps fåfänga vilja att bli sedd som fredsstiftare – med fredspriset som hägrande trofé – kan trots allt bli den kraft som till slut sätter de amerikansk-israeliska relationerna på spel, och tvingar den israeliska regeringen att göra de eftergifter som Joe Biden och hans föregångare aldrig ens försökte få dem till. I så fall vore det det bästa man kan hoppas på efter två års totalt mörker, även om man allra helst vill utbrista att planen inte är värd pappret den är skriven på.
