Inför utdelningen av Nobels fredspris förra fredagen var den stora frågan hur den norska kommittén skulle hantera Donald Trump. Skulle han mot förmodan själv få priset efter att ha förhandlat fram eldupphör i Gaza? Och om inte, hur skulle kommittén hantera hans ilska? I media lät det som att Norge förberedde sig på en amerikansk amfibieinvasion.
Det visade sig att man hanterade problemet på smidigast möjliga sätt: genom att ge det till en person som Trump omöjligen kan kritisera. María Corina Machado är en ledare för den venezolanska högeroppositionen. På ett sätt är hon en klassisk pristagare: en person som kämpar för demokrati mot en auktoritär regering, ett slags karibisk Solsjenitsyn – det är en Nobelvinnare som hämtad ur kalla krigets dagar. Men tittar man närmare finns det inte mycket mer än så att hänga i granen.
Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten.
Till vänster påstås ibland att Machado tillhör den venezolanska extremhögern, men det stämmer inte – hon är från en välbärgad stålmagnatsfamilj och företräder den traditionella eliten. Men epitetet ”järnladyn” säger ändå något om hennes åsikter – liksom det faktum att hon har hyllat högerextrema amerikanska ledare som Brasiliens nyligen fängelsedömde ex-president Jair Bolsonaro, El Salvadors auktoritära fängelseföreståndare Nayib Bukele, och, framför allt, Donald Trump.
Hon har välkomnat USA:s utomrättsliga bombningar av venezolanska fartyg som man utan konkreta bevis anklagar för drogsmuggling. Hittills har man dödat minst 21 personer. Eftersom attackerna har setts som en förberedelse för en militär invasion av Venezuela, har många antagit att även Machado är för en sådan. Det finns fog för det.
Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten. Hon har till och med försökt få Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att bistå med det, vars regering hon stödjer till den grad att hon lovat att flytta Venezuelas ambassad till Jerusalem om hon kommer till makten. Referenser till FN:s Responsibility to protect-princip indikerar att hon vill se en lösning liknande den i Libyen 2011 för sitt hemland. Endast det trovärdiga hotet om militär intervention kan åstadkomma förändring, enligt henne.
Sedan förra årets presidentval, som Maduro vann med hjälp av utbrett valfusk, har dessa krav intensifierats. Strax efter att Trump återvaldes sade Machado att ett regimskifte i Venezuela skulle vara en ”enorm utrikespolitisk seger” för honom. Hon har nyligen upprepat den bisarra talepunkten att han ska ha ”avslutat åtta krig”. Kanske en anledning att starta ett nytt?
Inget av detta diskvalificerar henne från fredspriset – i jämförelse med tidigare mottagare som Henry Kissinger och Menachem Begin är Machado en fredsduva personifierad, då hon än så länge inte har blod på händerna. Men hon är inte en okontroversiell figur av typen Malala Yousafzai, som alla kan ställa sig bakom. Det är uppenbart att valet av Machado har mer med Trump att göra än vad Nobelkommittén erkänner. För varför valde man henne just detta år? Priset delas vanligen ut till någon som varit i ropet eller uträttat något under det gångna året. Presidentvalet i Venezuela var 2024 – ett pris till oppositionen det året hade varit logiskt. I år har landet enbart figurerat i internationella medier när USA deporterat påstådda gängmedlemmar eller bombat privata båtar i Karibien. Det vill säga när Trump tvingat upp frågan på agendan.
Det yttersta beviset för att det hela har mer med Trump att göra än något annat kom från Machado själv. I sitt tacktal tillägnade hon priset Venezuelas folk och – Donald Trump.
