I Steven Lisbergers actionepos Tron från 1982 blir teknikgeniet Kevin Flynn (en ung Jeff Bridges) inscannad i sitt eget videospel där han bekämpar ett ondskefulla program som tagit makten över mjukvaran. 1980-tals-Tron kultförklarades på grund av sitt revolutionerande sätt att kombinera ett svartvitt och kontrastrikt analogt foto på 65 millimeter med nyskapande datoranimationer. Något som än i dag väcker beundran.

År 2010 regisserade Joseph Kosinski Tron: Legacy, en blek uppföljare som inte hade mycket mer att erbjuda än ett snyggt soundtrack av Daft Punk, i linje med den första filmen som tonsattes av synthesizerpionjären Wendy Carlos. Denna gång står Nine Inch Nails för de basvibrerande ljudmattorna och Joakim Rønning för regin. Skurken är Julian Dillinger (Evan Peters), en kejsar Nero-liknande kodarkille med tatuerade armar, som utmanövrerat sin egen mor (Gillian Anderson) från företaget Dillinger Systems för att kunna lansera den första och perfekta AI-genererade soldaten – utan känslor, utan rädsla och reproducerbar i oändlighet.

Enda buggen som företagets kapitalstarka investerare hålls högst okunniga om är att mördarrobotarna bara lever i 29 minuter innan de exploderar i klirrande kodkristaller. För att åtgärda problemet behöver han sno den så kallade beständighetskoden från Eve Kim (Greta Lee), chef för Flynns gamla företag Encom, som genomgått ett humanistiskt uppvaknande efter sin systers bortgång och hellre vill programmera fram apelsinträd och cancermediciner. Dillingers digitala dockor Athena (Jodie Turner-Smith) och Ares (Jared Leto) får i uppdrag att jaga rätt på Kim. Men Ares, som insett att han kan känna känslor, börjar samtidigt ifrågasätta sin roll som militär förbrukningsvara.

Men att se Eve Kims 3D-printade takträdgård i sann Michelle Obama-anda känns mer fördummande än inspirerande. Män som Julian Dillinger är trots allt inte det största problemet, det är snarare hans anonyma investerare som driver marknaden genom att göra pengar på krig och katastrof hellre än cancermedicin.

Det ironiska är att samtidigt som denna sammansmältning mellan videospel och verklighet i dag framstår som nästan vardagligt självklar, känns originalfilmens teknikoptimism fullkomligt främmande. Medan dagens distanserade drönarkrig omvandlar civila människor till prickar på en skärm marknadsför vapenföretag sina produkter genom att designa digitala replikor för tv-spel som Call of duty och Medal of honor. Den amerikanska militären, som efter att mönstringen togs bort 1970 har ett ständigt behov av att aktivt värva nya rekryter, är känd för att nätverka med ungdomar på spelplattformen Twitch.

Tron: Ares tar sin utgångspunkt i en mörk samtid i vilken referenserna till ursprungsfilmen används för att nostalgiskt blicka tillbaka till ett enklare och teknologiskt oskyldigt förflutet. Exempel: Mördarroboten Ares får kontakt med sina känslor när han hör Depeche Modes “Just can’t get enough” från – just det – 1982 och när han för en kort stund återvänder in i Flynns ursprungliga spel går retroväxlarna på högvarv.

Nya Tron rentvår de digitala ettorna och nollorna från skuld genom att peka på att människan som tog över maskinen är problemet, inte teknologin i sig. Eller för att vara mer specifik: mannen, vilket blir tydligt när filmen övergår i AI-positiv radikalfeminism. Med rätt kvinna på rätt plats kan generativ kod rädda världen.

Tron: Ares marknadsförs med bilden av neonlysande motorcykelspänning men erbjuder mer en trött föreläsning om AI:s världsförbättringspotential. Kanske borde jag ha gått på beredskapskonferensen i stället.