På O’Learys, den enorma sportbaren vid Globen, flimrar och blinkar skärmar ikapp med julbelysningen. Grupper av män i rutiga skjortor spanar mot tv-apparaterna med skummiga halvlitersglas framför sig.
I en del av lokalen dit ljuset inte når får jag syn på den karakteristiska silhuetten, Amanda Linds. Vi ska kolla matchen med hennes hemmalag Luleå, äta och prata. Amanda, Miljöpartiets språkrör sedan 2024 och kulturminister i Magdalena Anderssons regering 2019–2021, vinkar åt mig.
Strax därpå anländer fotografen, och språkröret börjar rafsa fram något ur sin väska. En halsduk i svart och guldgarn med lagets emblem. Gubbarna runt bordet ler mot Amanda när hon poserar med sin Luleåhalsduk. Snart drar matchen i gång.
Jag försöker att föreställa mig Amanda Lind i hockeyskydd och frågar om hon spelar själv.
– Nej, men jag var en del av hockeykulturen. Mina bästa vänners pappa skötte klockan i ishallen.
Där satt tjejerna ofta och tittade, och senare blev det ståläktaren. När de var 16 tog Luleå sitt första SM-guld. När hon pratar om sin hembygd blir norrländskan bredare.
– Det var stort för staden. Och jag var ju där! Luleå är mitt lag. Nu ligg’ vi som tia i tabellen av fjorton lag, det är ju inte så bra.
Luleå, staden med både arktiskt klimat, högskola och kulturliv men med bara drygt 80 000 invånare lade grunden för en särskild sammanhållning, minns Amanda Lind. Numera bor hon med sin familj i Härnösand, där hon också klev in i politiken på heltid.
– Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ”här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra”. Lite så.
Amanda Lind säger att hon läser både Flamman och ETC. Men hon har också noterat att högersajterna tar allt mer plats. Och vänstern har inte varit så bra på att stötta varandra, tycker hon. Eller kanske har vi varit för hövliga i debatten, funderar hon.
– När Timbro och Oikos lanserade sitt Tidö 2.0 slog det mig hur dålig den progressiva rödgröna sidan är på att lägga fram de stora visionerna och stå för dem.
Maten kommer in. En vanlig hamburgare till mig, oumph-quesadillas till Amanda.
Alla vet hur illa det är: 2025 ser ut att bli ett av de tre varmaste åren sedan mätningarna började, regeringen har rekordsabbat sin egen redan oambitiösa miljöpolitik och det just avslutade Copmötet liknade mest en tävling i ghostning.
Hur är det möjligt att ni inte når mer än knappt sju procent i den senaste opinionsmätningen, trots larmen?
– Vi får ofta kritik för att vara orealistiska. Då har det hänt att vi backar, förklarar hon.
Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ’här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra’.
– Det tycker jag att vi ska sluta med. Ta arbetstidsförkortningen, som vi varit på jättelänge. Nu har både fackföreningarna och socialdemokratin börjat lyfta det.
Så er valrörelse kommer att handla om arbetstidsförkortning?
– Ja, och rättvisefrågor. Vi måste våga prata om visioner och inte bara det som är realiserbart nästa mandatperiod. Vårt största fokus kommer att ligga på miljö- och klimatområdet.
Enligt Novus i november kommer klimatet först på sjunde plats efter klassiska klassfrågor som sjukvård och skola, följt av invandring och lag och ordning. Nu har de pratat om jordens kollapspunkter i decennier. Strategin har inte vunnit några jordskredssegrar.
Hur kan partiet bli bättre på att engagera vanliga väljare?
– Vi måste bli bättre i vänstern på att vara konkreta i vad vi vill.
Hoppla. Där kom det igen. Miljöpartiet räknar sig till den rödgröna sidan, även om koalitioner med borgerliga partier också har förekommit, som 2018–2022 i Stockholm, då Daniel Helldén, numera Amandas parhäst, hoppade över skaklarna.
Hon rättar sig snabbt.
– Jag ska inte säga vänster, det är fel. Inom den progressiva rödgröna sidan.
Luleå gör mål. Vi verkar vara de enda som reagerar. Vi är således omgivna av Leksandfans.
Under senhösten skedde något som få förutsåg. Kommunalrådet Roland Boman i Jokkmokk meddelade att han tackade nej till informationsinsatser kring återvandringsbidraget, och fick ett pärlband av framför allt kommuner i norr att haka på.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det var säkert delvis en ideologisk markering, men kanske inte bara. Som Roland Boman sade till Flamman: ”Det är inte så jävla svårt. Det är ju att människor som gör rätt för sig, som deltar och bidrar, de är svenskar om de själv vill.” Och när Sverigedemokraterna hotade med att dra in bidragen till Jokkmokk anklagades de för glesbygdsfientlighet av sitt eget regionråd Marianne Sandström.
– Det där är jättespännande när man pratar med företagare där uppe. Där förstår de sig inte på fokuset att alla ska lära sig svenska så fort, säger Amanda Lind.
– Jo, det är självklart att om man vill söka medborgarskap i Sverige för att stanna så måste man lära sig svenska. Men det finns ju så många gästarbetare som kommer på arbetsvisum.
Hon syftar på borttagandet av det så kallade spårbytet. Från den 1 april i år kan personer som fått avslag på sin asylansökan inte längre ansöka om eller förlänga uppehålls- och arbetstillstånd utan att först lämna Sverige. Det gäller även deras medsökande familjemedlemmar. De som har växt upp i Sverige och nu fyller 18 år, måste lämna landet fast hela familjen är kvar.
– Ta den där familjen i Norsjö som hotas av utvisning, säger hon, och syftar på den iranska familjen Ghorbani-Masoudi, som kom till Sverige för sju år sedan.
– De är etablerade, har jobb, bidrar och är en del av samhället. Deras barn är uppvuxna i Sverige. Hela samhället skriver till regeringen. De här människorna vill man ha kvar.
Miljöpartiet tar alltså höjd för att migrationsfrågan kommer att stå i fokus. Svaret, menar Amanda Lind, är mer flexibel språkundervisning.
– Vi måste reformera SFI från grunden, det ska bli mer individanpassat.
En stad där alla dessa konflikter samlats extra tydligt är Kiruna. Det vill Amanda Lind prata om. Hur staten övergett Kirunaborna, som bara två veckor efter den spektakulära kyrkflytten fick veta att ytterligare 6 000 personer behövde flytta.
Vi står kvar i samma grundingångar, medan hela det politiska fältet har rört sig åt höger.
– Här måste staten gå in och stötta mycket mer aktivt. Vi har lagt fram förslag på ett investeringsstöd som ska riktas till de kommuner som växer snabbt, som utsatts för stora samhällsomvandlingar, och som är en del i den gröna omställningen. Boden och Skellefteå har tvingats ta stora lån.
Lite som sossarna gjorde efter kriget?
– Ja, att ha en aktiv samhällsplanering. Samhället har dragit sig tillbaka decennium för decennium och hamnat i ett läge då man inte tror att politiken kan göra skillnad. Som att det är naturlag att vi måste ha vinstdrivande skolor i Sverige.
Orden kommer naturligt för Amanda Lind. Låter hon annorlunda med familj eller vänner? Jag tror inte det. Det här är hennes verklighet.
Jag tänker på en ledartext i Dagens Nyheter, att MP är det enda av de åtta partierna som står för något. Som inte anpassar sig till högervågen. Frågan är om väljarna uppfattar det så.
Hur är det att vara politiker i en era när utspel mer används för signalvärde än som verkliga reformer?
– Ibland är det är frustrerande. Men vi väljer att se det som att man har stora möjligheter att göra skillnad. Att vara sanningssägare. Det handlar inte för oss om att ”nu ska vi få ned utsläppen”, utan mer om att förändra ett samhälle. Rättvisa och hållbarhet hänger ihop.
Jag har för länge sedan tuggat i mig hamburgaren, medan Amandas portion fortfarande ser orörd ut. Hon är fokuserad på samtalet – och pucken som rör sig som en svart pixel över skärmen.
Mål! Amanda Lind lyssnar, tänker och svarar, men lyckas ändå hålla ett öga på matchen. Jag har helt tappat orienteringen i spelet. Det är kanadensaren och nykomlingen Ben Tardif som lagt pucken i nät. Men Leksand är på hugget och Luleå inte på topp. Var var vi? Jo!
– Man kan inte hantera utsläppen här borta utan att ta hänsyn till eller göra det på ett sätt som samhällena inte är med på.
Hon höjer armarna och understryker med kroppen vad hon menar.
– Ojämlikheten måste hanteras parallellt med klimatfrågan. Där har vi gjort en resa. De förslag vi lägger fram ska vara tillgängliga för alla, även dem med mindre i plånboken.
Hon tar bilen som exempel.
– Vi vill införa en premie och leasingstöd för elbilar. De med lägst inkomster ska få ta del av det. Så att inte elbilar blir någonting för de allra rikaste, som sipprar ned i form av begagnadmarknad.
Tror folk på politik i dag?
– Vi lever i ett politiskt klimat som gömmer sig bakom idén om att ge folk det de tror att de vill ha, att allt beror på marknadskrafter.
Frågan är om hon har hela partiet med sig. När hennes parhäst Daniel Helldén debatterade med landsbygdsministern om Kristdemokraternas nya, slopade klimatmål sade han inte mindre än tre gånger ”Näringslivet vill…”. Är det partiets viktigaste målgrupp?
– Okej, okej. Du känner till att Volvo tidigt var ute med att ställa om till att tillverka elbilar? De visste att det skulle komma regler på EU-nivå som skulle förbjuda förbränningsmotorer. Och nu skjuter man fram det. De som gått före och visat vägen tappar styrfarten, och då tappar vi de svenska jobben.
En fråga där Miljöpartiet är ensamma tillsammans med Vänsterpartiet är avvecklingen av kärnkraften. Chansen för att frågan åter skulle komma upp på agendan ser hon dock som obefintlig. Desto större potential ser hon i motståndet mot urangruvor i Sverige.
– Uranbrytning förstör livsförutsättningarna för hela bygden. Jag fattar inte hur det där ska förverkligas. Även om vi skulle bryta upp alla uranfyndigheter som finns i landet, så skulle det ändå inte täcka behoven i Sverige.
Men ska det inte finnas någon gruvdrift alls?
– Det är klart att det ska. Men det blir ju ett falskt argument att hävda att vi blir oberoende av andra länder. Ebba Busch ägnade hela valrörelsen åt skräckscenarier med ”stålskogar”. Nu har hon varit energiminister i några år och förstår att man inte kan kasta vindkraften under bussen.
– I stället har man ägnat sig åt att försöka haussa upp kärnkraften som ligger så långt fram i tiden. Då är det inte så konstigt att Kristdemokraterna i stället vill avskaffa målen. Då slipper de stå för misslyckandet.
Hur känns det inför valrörelsen nu då?
– För oss som parti är det något helt annat än 2022. Då hade vi lämnat regeringen nio månader tidigare.
Orsaken var att Miljöpartiet inte såg det rimligt att regera på en SD-M-KD-budget som slaktade förutsättningarna för miljö- och klimatpolitiken. Partiet röstade gult och lät Magdalena Andersson fortsätta regera.
– Det var ett helt rimligt beslut.
Bensinen kan inte vara symbolen för frihet. Det är det ju bilen som är.
Men stödet sjönk, och det talades till och med om att partiet inte skulle klara spärren. Det gjorde de, med 5,4 procent. I dag, hävdar Amanda Lind, är det en helt annan stämning i partiet med ökande medlemsantal.
– Folk ser ju vad som har hänt med Tidö. Vad som har raserats i klimat- och miljöbudgeten.
Tar ni från Socialdemokraterna?
– Troligtvis. Men även från mittenpartierna. Besvikna liberaler är också välkomna. Vi står kvar i samma grundingångar, medan hela det politiska fältet har rört sig åt höger. En rättvis klimatomställning, det kommer att vara vårt grundbudskap i valrörelsen.
Det finns en bild av Miljöpartiet att ni består av välmående storstadsmänniskor som struntar i välfärden och hellre skryter om sina elcyklar och tågsemestrar.
Amanda suckar.
– Det gör mig frustrerad. Där har vi försökt att göra en hemläxa. Om du har svårt att få råd att sätta mat på bordet eller sliter för att kunna köpa vinterjackor till barnen på Black friday, ska du inte känna att Miljöpartiet ser ned på dig.
Samtidigt vill ni höja skatten på bensin. Är inte det en klass- och landsbygdsfråga?
– Det är skitsnack. De som behöver använda bilen ska kunna det. Vi har pratat om två kronor i bensinskatt. De pengarna ska gå tillbaka som grön återbäring till personer som bor på lands- och glesbygd. Bensinen kan inte vara symbolen för frihet. Det är det ju bilen som är.
Amanda Lind är mild och hövlig. Hennes speciella frisyr gör att hon sticker ut som politiker. Men räcker det i dag? Jag är osäker.
I England tar hennes kollega, ledaren Zack Polanski ut svängarna på ett helt annat sätt. Sin politik kallar han ”ekopopulism”, han vill förstatliga vissa bolag, är öppet bög och har en bakgrund som hypnotisör. En gång påstod han sig kunna förstora kvinnors bröst genom tankekraft. I senaste Yougovmätningen får hans Green party 17 procent, medan Miljöpartiet pendlar mellan 5 och 6 procent.
Är ni för puritanska?
– Nej, man ska inte behöva uppfylla några perfektionistiska krav för att vara miljöpartist. Vi vill förändra systemen. Min uppgift som språkrör är att göra de miljövänliga valen så billiga och enkla som möjligt.
Det blir nog svårt att byta image så där tvärt. Amanda Lind har en helt annan personlighet än Zack Polanski. Hon har också en annan bakgrund: hon är dotter till en präst i Svenska kyrkan.
Tror du på gud?
För första gången under samtalet skiftar Amanda Linds ansiktsuttryck. Ögonen blir blankare, som om vi äntligen pratar om något verkligt viktigt.
– Jag är troende. För mig har andlighet och tro varit en viktig del i hela mitt liv. Jag hade en positiv bild av religion, kyrkan och gemenskapen. Jag uppskattar att kyrkorum och liknande är platser där man kan stanna upp för reflektioner och sinnesstämningar och kontakten med Gud
Finns det några kristna grundvärderingar eller grundsatser när du tänker politiskt?
– Nej, inte aktivt. Jag klär inte min politik i någon kristen dräkt.
Jag hade en positiv bild av religion, kyrkan och gemenskapen.
Däremot var det via religionen som hon kom in i politiken i slutet av 90-talet, då Svenska kyrkan var en del av att jobba för skuldavskrivning av fattiga länder. Det var genom den globala solidariteten som hon insåg att det gick att påverka politiskt.
I det sammanhanget stötte hon på personer från Grön ungdom.
– Det finns såklart beröringspunkter. Någon form av ansvar för skapelsen. Men jag skulle inte kalla det för kristna värderingar, utan det är mer en grundkänsla jag har kring mitt politiska varför.
Amanda Lind och Zack Polanski har aldrig träffats. Men jag kommer på att de har något mer gemensamt än politiken. Polanski är terapeut och Amanda psykolog.
Använder du psykologi när du ska psyka Jimmie Åkesson?
– Haha, jag borde kanske göra det mer än vad jag gör! Nej men jag har ju en tendens att alltid vilja förstå den andra sidan. Jag vill förstå argumentet, förstå varför.
Hur hanterar du nervositet inför partiledardebatterna?
– Jag är inte nervös.
Det som kan ha härdat Amanda Lind var tiden som partisekreterare när hon i tre års tid fick kommentera partiets dåliga opinionssiffror.
Nu väntar julledigheten runt hörnet. Den brukar bli extra lugn inför ett valår. Man hämtar kraft. Att det kommer bli något utöver det vanliga säger man ju alltid. Men kanske ändå är en extra stökig valörelse att vänta.
– Det kommer att stå mellan Sverigedemokraterna i regeringen eller ett rödgrönt alternativ. Och de sidorna står långt ifrån varandra.
Plötsligt blir det jubel runtom oss. Vi hoppas förstås att det är Luleå.
Men tiden har gått, och vi har inte märkt att lagen bytts ut och en ny match pågår. Djurgården–Rögle. Jag swishar Amanda för maten och googlar matchresultatet på telefonen. Leksand vann på straffar.
