Det är mindre konstigt än vad det låter. I slutet av 1800-talet var det kutym till och med bland borgerliga nationalekonomer att förutspå en kraftig nedgång i naturresurserna. Stagnation och nollsummespel var framtiden när kolet tröt. Skillnaden var att Marx menade att detta inte behövde bli så farligt om marken brukades ansvarsfullt i kooperativa jordbruk.

Jag ska erkänna att jag aldrig imponerats av ”ekomarxisterna”. Förgrundsfiguren John Bellamy Foster må vara respektingivande, men i mina ögon har han gjort en för stor sak av några spridda anteckningar om den ”metaboliska revan”, det vill säga Marx fragmentariska ekologiska teori. Men när den unge Saito – född 1987 – bryter ut den ”sene Marx” ur Marx-Engels-komplexet och visar hur denne intresserade sig för miljöförstöring, så ser jag faktiskt en grön Marx titta fram. Kanske rentav en som kan jämka samman klimat- och arbetarrörelsen. I ett avsnitt visar Saito hur Engels under redigeringen av Kapitalets andra och tredje band bytte ut ord som ”metabolism” och ”jorden” mot ”livet”. Anledningen? Engels förstod inte hur central idén om jordbruksmarkens regeneration blivit i Marx tänkande. Att läsa detta är en stund av sällsam teoretisk lycka: Saito lånar läsaren sin vidunderliga noggrannhet och sitt knivskarpa intellekt.

Mycket av det Saito (bilden) beskriver är knappast nyheter i sig. Att Marx såg vår kapitalistiska civilisations destruktiva centrum i jordbruket snarare än de överbefolkade städerna, visade redan Ellen Meiksins Wood i sin Kapitalismens ursprung 1999 (för övrigt just utkommen på svenska). Det var inte ökad handel i storstäderna som födde kapitalismen – utan en marknadisering av bönderna i 1500-talets England. Inte heller är det en hemlighet att Marx förtvivlade över miljöförstöringen. Saito visar att det går en linje från Georg Lukács på 1920-talet, via István Mészáros på 70-talet till Bellamy Foster på 00-talet i diskussionen om den metaboliska revan. Ändå läser man Marx i antropocen med en känsla av att han flätar samman lösa trådar; en teorins motsvarighet till ett återupptagande av ett ”kallt fall”. Likt en filosofisk Hercule Poirot lägger Saito ihop textfragment, och plötsligt ser jag klart för mig en Marx som föreställde sig en annan väg till kommunismen. Den skulle inte likt en Pallas Athena springa ut med full rustning ur produktivkrafternas utveckling, utan ur… tja, kooperativa jordbruk kanske? Där grödorna återfördes så att det övre jordlagret kunde återhämta sig.

Men hur mycket jag än imponeras av Saitos teoretiska grundforskning lämnar ändå Marx i antropocen mig med en lätt besvikelse. För vad ska vi med denne gröna Marx till? Saito erkänner att han är en skrivbordsprodukt, utvunnen ur fragmentariska anteckningar, palimpsest och resonemang som börjar i Kapitalet och slutar i stolpar på kladdpapper. Detta gör att Saito under bokens sista tredjedel är mer upptagen vid att reda ut vad Marx tyckte i olika frågor än att skapa en egen teori. Av tyckonomi från 1800-talet bygger man knappast en rörelse. Och Saitos egna reflektioner om hans användbarhet övertygar knappast. I dag, skriver Saito, finns goda förutsättningar för att bygga en rödgrön rörelse eftersom ett enormt ”klimatproletariat” vuxit fram. Jag vill hålla med honom, men problemet är att knappast några alls identifierar sig som ”klimatproletärer” (även om de i objektiv bemärkelse är det). Frågan är om ett sådant klassmedvetande någonsin kommer uppstå? Hade Marx levt i dag hade han satt detta problem i centrum. Det gör inte Saito.

Marx som ”nedväxtkommunist” kommer knappast att väcka några slumrande massor. Så tänker jag, tills jag av en slump råkar läsa att Saitos förra bok Kapitalet i antropocen sålt i en halv miljon ex – bara i Japan. Därför hoppas jag att Saitos nästa skrift blir ett manifest – förslagsvis med titeln Klimatproletärer i alla länder – förenen eder.