Alice Aveshagen ser en nymoralism som förvandlar drömmar om lek till döda investeringsobjekt. Det som en gång var symbolen för frihet har blivit en behållare för moral.
Är din pojkvän pinsam? Glöm det! Nu är det din Birkinväska – om du får för dig att släpa med den på middag.
Tiktokvideor där kvinnor visar upp sina 35-centimeters Hermèsväskor på restauranger har bemötts med en flod av moralisk indignation. ”Inte Birkin på Nobu” (en sanslöst dyr restaurangkedja), ”Smaklöst.” En annan tillrättavisar: ”Det skriker nyrikt.” ”Läs av rummet.”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det sociala brottet här är inte att lägga över 100 000 kronor på en handväska. Det är att använda den.
Jag äger en Birkinväska. Jag köpte den ny, för arvspengar. Det finns inget sätt att skriva den meningen i Flamman utan att låta som en karikatyr: någon som förespråkar progressiv politik men också råkar ha en handväska som kostar mer än mångas årshyra. Sanningen är att jag ville ha den – och att jag hade råd.
Vår fixering vid att vara rätt är ett symtom på instabilitet.
När jag var barn såg jag bilder där Ashley och Mary-Kate Olsen släpade runt på sina enorma Birkins. Vad de hade på sig är glömt, men jag minns väskan: den framstod som en portabel självständighet, som om man kunde bära sitt eget vuxna liv i den. Ett skimmer av film, mode och europeisk förfining, där väskan lovar ett liv som är rörligt, bildat, lite gåtfullt. Det var den historien jag köpte: decennier av kvinnlig självmytologi.
Det mest korrekta hade varit att lyssna på modepolisen och gömma den. Låta den stå i garderoben som en inkapslad aktieportfölj: inte bäras, bara förräntas.
I stället tog jag med den på världens värsta tänkbara plats: en klibbig nattklubb.
Debatten handlar förstås inte om handväskor. På nätet talar de självutnämnda etikettexperterna om vad som är passande i klädväg som om det vore en dygd, ett bevis på intelligens eller empati. Att bära fel plagg i fel sammanhang är inte bara otrendigt; det är nästan omoraliskt. Som att aga sitt barn eller glömma att spola toaletten.
Huvudinvändningen är att Birkinväskan är en arbetsväska. Kvinnorna på Tiktok hävdar bestämt att den hör hemma i dagsljus, bland kalkylblad och espresso, inte under discolampor eller bredvid en vodka Red bull. En sofistikerad kvinna skulle veta detta. Att ta med den på middag anses vara ett kategorifel, ungefär som att ha pennkjol på stranden.
Den här fixeringen vid var som är passande avslöjar något djupare: värdekonservatism. Att moralisera över stil är ett tidlöst fenomen.
I 1950-talets USA lärde etikettguruer som Emily Post och reklamfilm i tv kvinnor hur de skulle sitta, le och servera gelédessert i enlighet med sin plats i samhällshierarkin. Målet var inte skönhet utan disciplin – synlig ordning i en nervös, föränderlig värld. Vi har bara digitaliserat den oron.
Ironin är att Birkinväskan föddes ur kaos. 1983 satt skådespelerskan Jane Birkin bredvid Jean-Louis Dumas, då kreativ chef på Hermès, på ett flyg mellan Paris och London. Hon klagade över att hon inte kunde hitta en väska som var tillräckligt stor för både nappflaskor och anteckningar. Dumas skissade en på en spypåse. Ett år senare föddes Birkinväskan.
Janes egna väskor var berömt medfarna, fullproppade med kvitton, cigaretter och protestmärken. Hennes Birkin var en symbol för ett vårdslöst förhållande till lyx: buren, nedkluddad, älskad, använd.
I dag är den ett av de mest övervakade objekten i modevärlden. Det som började som ett frigjort, bångstyrigt föremål har blivit ett monument över hur rika människor måste hitta nya sätt att distansera sig från lycksökare. Den förskjutningen speglar vår fixering vid skydd. Våra mobiler ligger i skal, våra känslor i terapi, våra garderober vakuumförpackas och säljs vidare.
Birkinväskans värde ligger inte i att användas, utan i att konserveras. Målet är inte att uppleva, utan att se värdet stiga. Undertexten handlar mindre om klass än om rädsla – för att vilja för mycket, för att synas anstränga sig.
Den rädslan har förstås alltid varit könad. När kvinnor visar någonting alls – urringning, kläder, självförtroende – avfärdas det som uppmärksamhetssökande. Gränsen mellan elegant och pinsam är politisk. 2010-talets oberörda ”coola tjej” förfinade likgiltigheten; den diskreta lyxens kvinna förfinar sin egen försvinnandeakt. Båda lyder samma regel: låt aldrig begäret bli synligt.
Min väska fick följa med en kväll till Spy Bar. Vakten såg på den som på ett litet djur, osäker på om sådana ägde tillträde. Vid midnatt stod min Birkin på den smutsiga bardisken bredvid en halvt urdrucken cocktail. Dj:n spelade en remix av Britney Spears. En man försökte bjuda på en drink ”för väskans skull”.
Väskan överlevde. Världen gick inte under. Men något trotsigt hade skett.
Vår fixering vid att vara rätt är ett symtom på instabilitet. När världen känns osäker klamrar vi oss fast vid regler. ”Passande” ger en illusion av kontroll. Mode har i sina bästa stunder aldrig handlat om kontroll. Det handlar om olydnad.
