Något lånat, något gammalt, något politiskt. Flammans modeexpert Alice Aveshagen förklarar varför alla pratar om New Yorks första dam.
Under installationen av New Yorks nya socialistiske borgmästare Zohran Mamdani bar hans hustru Rama Duwaji boots från märket Miista. Prislapp: 5 800 kronor. Den konservativa sensationstidningen New York Post formulerade det som ett avslöjande – ännu ett exempel på vänsterns hyckleri.
Men den här sortens upprördhet bygger på en felaktig premiss: att dyrt automatiskt är antisolidariskt och billigt är folkligt. Miista är ett Londonbaserat märke, grundat och ägt av Laura Villasenin, med tillverkning som uppges vara handgjord. Att sådana skor kostar mer är vad som händer när hantverkare får betalt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
På mode-Twitter (X) har Rama Duwaji blivit ett samtalsämne. Vogue har redan placerat henne i ”cool girl”-facket, men här är det inte fråga om imagebygge i stunden.
Det var i magasinet The Cut som Duwajis visuella idé verkligen stack ut. I ett porträtt med bilder tagna av kultfotografen Szilveszter Makó och stylad av Jessica Willis, framträder Duwaji inte som privatperson eller bihang, utan som bärare av en genomtänkt visuell berättelse där kläder, kropp och posering fungerar som politiskt språk. I svart, nästan monokromt, bär hon skulpterade silhuetter med snörd midja, överdrivna volymer och spetsiga klackar. De dockskåpslika rummen med rekvisita – en rottingstol, en sovande katt – lånar hemmets attribut men utan förväntad intimitet: ett sätt att neutralisera förväntningen på kvinnlig tillgänglighet.
Kläderna är tänkta för specifika ögonblick, i en offentlighet där varje yta redan är laddad med betydelse.
Kroppen presenteras inte som ”autentisk”, utan som medvetet sammansatt – i kontrast till Maga-kvinnans estetik, där den pumpade, lyfta kropp. Här finns ett mode- och konsthistoriskt arv som flirtar med Frida Kahlo, Dora Maar och Man Ray: objektifierande men egenmäktig. The Cut gör inget försök att göra Duwaji lättbegriplig. Bildspråket kräver arbete av sin publik.
Duwaji är inte en offentlig person, utan en skapande praktiker: utbildad illustratör med en konstnärlig praktik som rör sig kring ämnen som diaspora. Hennes relation till mode följer samma logik. Snarare än att konsumera trender väljer hon plagg med tydlig riktning anpassad för en aktiv vardag men laddad med attityd.
Det blir särskilt tydligt i de plagg hon bar vid installationen den 31 december. Vid midnattsceremonin: en hyrd, vintage trattkragekappa i ull från Balenciaga, lånad via Albright Fashion Library – ett New York-baserat arkiv som förser institutionella sammanhang med historiska och samtida designerplagg. Kappans slutna silhuett placerade henne i en tradition av politisk återhållsamhet: ett plagg som avstod från ceremoniell prakt och i stället markerade disciplin och beredskap inför ämbetet. I ett ögonblick som ofta laddas med triumf valde hon ett uttryck som snarare signalerade ansvar.
Senare samma dag bytte hon till en chokladbrun fuskpälskappa från Renaissance Renaissance, omarbetad av den palestinsk-libanesiska designern Cynthia Merhej. Här skiftade uttrycket från institution till auteurskap. Genom omarbetning, materialval och silhuett aktiverades andra referenser: modehistoria, hantverk och politisk finkänslighet, snarare än statlig neutralitet.
Det är genom sådana val hennes stil blir läsbar – inte som lyx i konventionell mening, utan som en medvetenhet om att varje framträdande iscensätter ett nytt läge, snarare än en privat smak. Kläderna är tänkta för specifika ögonblick, i en offentlighet där varje yta redan är laddad med betydelse.
Hennes stylist, Gabriella Karefa-Johnson, har beskrivit sitt uppdrag som en översättning. Duwaji har redan en tydlig personlig stil, men när den plötsligt ska visas i offentligheten krävs någon som kan hjälpa till att göra den begriplig. Metoden är arkivlån, vintage och cirkulation, där oberoende ickevita designers kombineras med unga New York-märken. Kläderna ägs sällan, och när de lånas sammanställs uppgifterna av stylisten och publiceras av redaktionen.
Mot den bakgrunden blir Miistastövlarna nästan självklara. I en ekonomi där lågpris nästan alltid innebär att någon annan betalar mellanskillnaden, är det snarare de med resurser som väljer bort dyra produktionsled som borde kritiseras.