När Hollywoodstjärnor investerar i en film av världens nu mest laddade ämne är insatsen skyhög. Men ambitionen att både vara en nagelbitare och politiskt sprängstoff blir förvirrande, men värst av allt – etiskt tveksamt, tycker Flammans filmrecensent Rasmus Holm.
”Det var inte jag som skrev thrillern, det var krigets realiteter”, sade den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania om sin film Hind Rajab – rösten från Gaza i en intervju i brittiska Screen International. Filmen handlar om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab, som i januari 2024 sköts till döds av israeliska styrkor då hon och hennes familj försökte fly med bil ut ur Gaza. Att göra film av händelsen känns angeläget i en tid fylld av vittnesmål från krigsbrotten i Gaza. Så tycks också filmens producenter ha resonerat, bland dem kändisar som Brad Pitt, Rooney Mara och Michael Moore som velat synas med sina namn.
Ändå ställer jag mig frågande till det Ben Hania säger. Till skillnad från henne tror jag inte att ett pågående krig bäst låter sig gestaltas i en thriller. Än mer skeptisk blir jag när jag ser trailern, en kavalkad av klipp på ledsna ansikten ackompanjerade av sentimental pianomusik. Risken finns att Hind Rajabs öde reduceras till en effektsökande rysare som premierar affekt före reflektion.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Desto viktigare är saken eftersom Ben Hania i sin fiktiva berättelse med kända skådespelare valt att klippa in autentiska inspelningar från den sexåriga Hinds nödsamtal till larmcentralen. Det är ett grepp som medför ett etiskt ansvar. På väg till visningen på Göteborgs filmfestival håller jag tummarna för att regissören gjort rätt avvägningar i förhållande till materialet.
Kaouther Ben Hania (bilden) är sedan tidigare mest känd för den konstvärlds-satiriska The man who sold his skin (2020) och dokumentären Fyra döttrar (2023) som vann pris för bästa dokumentär i Cannes. Framgångarna har inte heller uteblivit för Hind Rajab. På Venedigs filmfestival sägs applåderna ha pågått i 23 minuter.
Filmen utspelar sig framförallt i den palestinska röda halvmånens larmcentral i Ramallah på Västbanken. Från det trånga kontoret försöker hjälparbetarna Omar, Rana, Mahdi och Nasreen i desperation hjälpa den utsatta Hind som bara befinner sig minuter bort med bil men som i realiteten är en oändlig distans i det krigshärjade området. Hindret – och filmens huvudintrig – är att de först måste skapa en säker rutt åt ambulansen så att sjukskötarna kan komma fram till flickan utan att bli nedskjutna. För att lyckas med det måste de samordna med Röda korset i Jerusalem och hälsoministeriet, som i sin tur har kontakt med IDF. Processen är tidskrävande – tid som den livshotade Hind Rajab inte har. Men varje gång chefen Mahdi får grönt ljus ställs de inför ett ännu större hinder.
Det är ett intensivt kammarspel, effektivt berättat med snabb klippning och skakig kamera.
Bilden naglas fast vid hjälparbetarnas ansikten medan de gör allt i sin makt för att hålla Hind Rajab vid liv. Valet att låta rollfigurernas ansiktsuttryck gestalta stora delar av filmens känslotillstånd ställer höga krav på skådespelarna, något de absolut lever upp till. Deras rolltolkningar är både trovärdiga och respektfullt genomförda.
Det jag däremot ser som ett problem är på vilket sätt Hind Rajabs autentiska röst används i filmen. När karaktärerna Omar och Rana pratar med henne i telefon blir bilden plötsligt skuggad för att tydliggöra att det är de verkliga telefonsamtalen som spelas upp. I bildens övre högra hörn syns samtidigt texten ”Recording_file.wav” för ytterligare klargörande. Det är ett grepp som skapar förvirring. Förvirringen beror inte på att jag inte begriper vad det är jag tar del av. Det beror snarare på att greppet är helt malplacerat i det tajta och spänningsbaserade thrillerformatet.
Filmen har en så effektiv och stark fiktion att de autentiska ljudfilerna inte tillåts tränga igenom och ta plats. Det handlar alltså inte om ett berättargrepp som får mig att reflektera över vad som hänt i verkligheten, bara ett oavsiktligt avbrott från det jag upplever är filmens egentliga ärende – att berätta om hjälparbetarnas omöjliga arbetssituation. De autentiska röstsamtalen används mest för att påminna tittaren att det är ”på riktigt” – men sådana reflektioner finns det ingen tid för i berättelsens rasande takt. Det är ett misstag som slarvar bort berättelsen om Hind Rajab. Det är också synd, för skildringen av hjälparbetarna på palestinska röda halvmånen är trovärdig. Men det räcker inte för att motivera den känsliga användningen av Hind Rajabs verkliga röst.
