Desto viktigare är saken eftersom Ben Hania i sin fiktiva berättelse med kända skådespelare valt att klippa in autentiska inspelningar från den sexåriga Hinds nödsamtal till larmcentralen. Det är ett grepp som medför ett etiskt ansvar. På väg till visningen på Göteborgs filmfestival håller jag tummarna för att regissören gjort rätt avvägningar i förhållande till materialet. 

Kaouther Ben Hania (bilden) är sedan tidigare mest känd för den konstvärlds-satiriska The man who sold his skin (2020) och dokumentären Fyra döttrar (2023) som vann pris för bästa dokumentär i Cannes. Framgångarna har inte heller uteblivit för Hind Rajab. På Venedigs filmfestival sägs applåderna ha pågått i 23 minuter. 

Filmen utspelar sig framförallt i den palestinska röda halvmånens larmcentral i Ramallah på Västbanken. Från det trånga kontoret försöker hjälparbetarna Omar, Rana, Mahdi och Nasreen i desperation hjälpa den utsatta Hind som bara befinner sig minuter bort med bil men som i realiteten är en oändlig distans i det krigshärjade området. Hindret – och filmens huvudintrig – är att de först måste skapa en säker rutt åt ambulansen så att sjukskötarna kan komma fram till flickan utan att bli nedskjutna. För att lyckas med det måste de samordna med Röda korset i Jerusalem och hälsoministeriet, som i sin tur har kontakt med IDF. Processen är tidskrävande – tid som den livshotade Hind Rajab inte har. Men varje gång chefen Mahdi får grönt ljus ställs de inför ett ännu större hinder. 

Det är ett intensivt kammarspel, effektivt berättat med snabb klippning och skakig kamera. 

Bilden naglas fast vid hjälparbetarnas ansikten medan de gör allt i sin makt för att hålla Hind Rajab vid liv. Valet att låta rollfigurernas ansiktsuttryck gestalta stora delar av filmens känslotillstånd ställer höga krav på skådespelarna, något de absolut lever upp till. Deras rolltolkningar är både trovärdiga och respektfullt genomförda. 

Det jag däremot ser som ett problem är på vilket sätt Hind Rajabs autentiska röst används i filmen. När karaktärerna Omar och Rana pratar med henne i telefon blir bilden plötsligt skuggad för att tydliggöra att det är de verkliga telefonsamtalen som spelas upp. I bildens övre högra hörn syns samtidigt texten ”Recording_file.wav” för ytterligare klargörande. Det är ett grepp som skapar förvirring. Förvirringen beror inte på att jag inte begriper vad det är jag tar del av. Det beror snarare på att greppet är helt malplacerat i det tajta och spänningsbaserade thrillerformatet. 

Filmen har en så effektiv och stark fiktion att de autentiska ljudfilerna inte tillåts tränga igenom och ta plats. Det handlar alltså inte om ett berättargrepp som får mig att reflektera över vad som hänt i verkligheten, bara ett oavsiktligt avbrott från det jag upplever är filmens egentliga ärende – att berätta om hjälparbetarnas omöjliga arbetssituation. De autentiska röstsamtalen används mest för att påminna tittaren att det är ”på riktigt” – men sådana reflektioner finns det ingen tid för i berättelsens rasande takt. Det är ett misstag som slarvar bort berättelsen om Hind Rajab. Det är också synd, för skildringen av hjälparbetarna på palestinska röda halvmånen är trovärdig. Men det räcker inte för att motivera den känsliga användningen av Hind Rajabs verkliga röst.