En blåsig försommardag gav vi oss ut på en gammal fiskebåt från kajen vid Köpenhamns modernistiska kraftverk Svanemøllen. Det kollegiala småsnackandet ersattes snart av en guide i hörlurarna som berättade om hamnen, regionen och så till sist om vårt resmål: havsvindparken Middelgrunden. Trots allt högre vågor kunde båten lägga till vid betongfundamenten som håller de 105 meter höga verken på plats.
”Jäklar” tänkte jag när jag såg vingarna svepa över oss. ”De är högre än Skara domkyrka.” (Som är 65 meter högt och min ständiga referens för höjder.) Bara rotorbladen är 40 meter långa.
Parken består av 20 vindkraftverk på 2 megawatt styck, och var en av världens största havsvindparker när den byggdes för ett kvartssekel sedan till en kostnad av motsvarande skyhöga 11 740 kronor per kW.
I digitaliseringens rus har både höger och vänster glömt att mjukvara förutsätter hårdvara.
I dag är den en liten plutt. Danmarks senaste park Thor är med sina 1 000 megawatt 25 gånger större. Moderna verk ligger på 20 megawatt och har redan installerats i Kina, och testas nu i Danmark. Rotordiametern ligger på 292 meter – en bra bit över Sveriges högsta byggnad Turning Torso. Samtidigt har kostnaden pressats ned till 60–70 öre per kWh.
Hur lyckades vi göra en extremt dyr energikälla prisvärd? För den som vill bygga ett fossilfritt överflödssamhälle är detta en knäckfråga.
Ett bra svar hittar jag i boken Breakneck av Dan Wang som handlar om varför Kina kan bygga så mycket snabbare och bättre än USA.
Wang menar att det finns tre typer av innovationer. Först enskilda tekniker som GPS, pekskärm och internet. Det andra är processinnovationer – att kunna smälta glas, limma ihop komponenter och tillverka telefonernas chip.
Men den avgörande tredje typen är processkunskap: att veta hur man bygger en halvledarfabrik, de kemiska processerna bakom en pekskärm, och hur man sätter ihop telefonen. Wang jämför med ett recept: även det tydligaste blir meningslöst för den som aldrig stått i ett kök.
När industrierna flyttade till Kina krävde landets regering samarbeten med kinesiska bolag och ingenjörer. Resultatet blev en massiv kunskapsuppbyggnad – samtidigt som motsvarande kompetens försvann från väst.
Sedan arbetarrörelsens motståndare tog över politiken i väst har den kunskap och erfarenhet som arbetare besitter nedvärderats.
Det var därför som Apples vd Tim Cook förklarade att företag inte flyttar till Kina för billig arbetskraft, då det ”slutade vara ett låglöneland för många år sedan.” I stället handlar det om att landet till skillnad från väst fortfarande satsar på utbildning och industriellt kunnande hos både arbetare och ingenjörer. Det här är ett verkligt problem för Apple, som dagligen måste flyga ingenjörer från tillverkningen tvärs över Stilla havet till deras labb i Kalifornien.
Sedan arbetarrörelsens motståndare tog över politiken i väst har den kunskap och erfarenhet som arbetare besitter nedvärderats. Politikerna började bry sig mer om hur varor och tjänster konsumeras än hur de produceras. Då kunde de lika gärna produceras i Kina – så länge det var billigt.
Det är ett centralt problem för Sveriges omställning. På Northvolt saknades processkunskap, erfarenhet av industriell drift och kunskaper om den svenska modellen. Långa underentreprenörled gjorde verksamheten oöverskådlig. Maskiner köptes in som inte var kompatibla med europeisk standard och som saknade instruktioner på svenska. Företaget gick i konkurs.
Det finska kärnkraftverket Olkiluoto som blev 14 år försenat hade liknande problem, och nu ser vi samma utveckling hos Stegra och Preem. Omställningsprojekt har blivit magneter för arbetslivskriminalitet i stället för arenor för lärande för de betonggjutare, byggarbetare, rörläggare, elektriker och ingenjörer som skulle kunna bygga nästa projekt ännu bättre.
Samtidigt har progressiva börjat återupptäcka produktionens roll i samhället. Rödgröna partier pratar om att bygga energi och industri, och inte bara om att omfördela. I USA engagerar debatten om ”överflöd” både liberaler som Ezra Klein och socialister som Zohran Mamdani. Men ofta reduceras problemet till regleringar. Svaret blir då att ta bort regleringar, eller ta över verksamheter i offentligt ägarskap.
Men som geografen Matt Huber påpekat missar de att arbetarklassen sitter på central kunskap som behövs för att bygga nytt.
Rödgröna partier pratar om att bygga energi och industri, och inte bara om att omfördela.
Poängen är inte att romantisera traditionella arbetaryrken. Men i digitaliseringens rus har både höger och vänster glömt att mjukvara förutsätter hårdvara. Att nästan allt modernt mänskligt liv förutsätter byggande och tillverkning. Den parallella avindustrialiseringen har också skapat ett växande avstånd mellan arbetarklassen och politiken som möjliggjort ett politiskt ointresse. Medan andra underrepresenterade grupper har stärkt sin representation i svensk politik är arbetare kraftigt politiskt underrepresenterade.
Tillbaka till vindkraften. Den har utvecklats i EU och visat att processkunskap går att bygga. Hur blev det så?
Enligt både tidigare energiminster Dan Jørgensen och Anders Eldrup, vd för företaget Ørsted under åren som bolaget skiftade över från olja och gas till att bli världens största vindbolag, handlar det om statliga satsningar. Genom att utveckla teknik i stället för att snåla, har arbetare och ingenjörer i Danmark blivit väldigt duktiga på vindkraft (processkunskap) och pressat ned kostnaderna. Deras bolag är världsledande och motsvarar 11 procent av dansk export.
Först när regeringen tog bort stödet avstannade utbyggnaden, anställda sparkades och kinesiska bolag tog över det tekniska ledarskapet. Lärdomen är enkel: det är inte dyrt att investera, det är dyrt att snåla.
Visst måste statsstöd kombineras med krav. Pengarna måste gå till teknologiutveckling och inte aktieutdelning. Högre skatter kan behövas för att riktade stöd inte ska öka ojämlikheten.
Men som Harvardekonomen Dani Rodrik konstaterat: med tanke på teknologiskt lärande och hotet från klimatkrisen är det en självklarhet att subventionera gröna industrier. Genom att låta arbetare och ingenjörer lära sig utveckla ny grön teknik kan omställningen bli billigare och bättre.
2026 är det val. Under nästa mandatperiod måste utsläppen falla drastiskt för att kompensera för Tidöregeringens misslyckade klimatpolitik. Nyckeln är en organiserad arbetarrörelse som vet hur jobbet görs.
