Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”
Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För det här – att samtiden rycker på axlarna åt den eskalerande klimatkatastrofen – kan väl ändå inte vara på riktigt?
Hur ska man annars förstå en sommar som denna:
Värmerekord i land efter land. Redan i juni passerade Portugal och Spanien 46 grader.
Skogsbränder som härjar över hela Europa: i Frankrike den största på över 80 år. Totalt har en miljon hektar brunnit ned i EU under året – den högsta siffran sedan vi började mäta gemensamt.
Tusentals dödsfall, där forskare vid Imperial College London beräknat att tre gånger fler människor har dött jämfört med en värld utan klimatförändringar.
Ekosystem som kollapsar, och djur som inte överlever hettan och lågorna.
Och bortom vår kontinent: översvämningar i Texas, monsunregn som plågar Pakistan, tusentals familjer som drivits på flykt i Nigeria.
Ändå: knäpptyst.
Tidningarna skriver om annat. Partierna spelar tysta leken. Miljöpartiet försöker ropa i stormen, men ingen vill stämma in. Dessutom är de själva usla på att ladda en fråga politiskt, att skapa debatt och uppmärksamhet.
Det mesta tyder på att klimatfrågan knappt kommer att debatteras i valrörelsen om ett år. Detta trots att högerpartierna monterar ned allt som kan kallas för just klimatpolitik. Utsläppen rusar uppåt, klimatmålen är inte i närheten av att kunna nås. Och ändå, knäpptyst.
Så, om detta är ett skämt, snälla, det är dags att berätta det nu. Låt ridån falla, låt ljuset tändas i salongen, och låt oss skratta åt hur lättlurade vi var. Jag vill nämligen inte leva i detta förvridna universum där alla låtsas som ingenting. För nu är det inte längre barns fantasier det handlar om – det är mänsklighetens framtid.
Annars börjar jag nästan hoppas att Gävle-moderaten Lars Beckman har rätt: att det är själva katastrofen som är påhittad och inte vår kollektiva ignorans inför den.
