Hela massakern utspelar sig på en kvart. När gärningsmannen Rickard Andersson kliver ut från komvuxskolan Campus Risbergskas toalett och börjar skjuta är klockan 12.31 den 4 februari 2025. Han är amfetaminpåtänd, militärklädd och beväpnad till tänderna. Under tio minuter hinner han skjuta 70 skott och kasta flera rökgranater. När polisen anländer efter tio minuter ligger tio studenter döda och fem svårt skadade. Eller är de döda ännu? Gärningsmannen öppnar eld mot polisen, som drar sig tillbaka. Fem minuter senare har han tagit sitt liv i en skolsal. Men det vet inte poliserna som retirerat.
I den grävande journalisten Frida Sundkvists Efter skotten. Sanningen om Sveriges värsta masskjutning (Ordfront, 2026) beskriver polisen Daniel Lenart ett fruktansvärt scenario av när han träder in i ovissheten i de rökfyllda korridorerna, och försiktigt går fram bland de fallna kropparna. Överallt ser han blinkande mobilskärmar. De ringer och ringer. Det kommer upp hjärtan på skärmen. Anhöriga och närstående försöker desperat få kontakt med sina kära i skolan.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vi vet så mycket och vi vet så lite om den värsta masskjutningen i svensk historia.
Vi vet nästan ingenting om gärningsmannen. Han hade gjort sig av med sin mobil flera dagar innan dådet. Den är fortfarande inte upphittad. Inte heller har två av hans hårddiskar återfunnits. Alla övriga digitala spår hade han sopat bort.
Vi vet så mycket och vi vet så lite om den värsta masskjutningen i svensk historia.
När Örebropolisen den 16 maj förra året presenterade sina slutsatser och lade ner förundersökningen mot den döde gärningsmannen hade de klippt ihop en 17 minuter lång film från kroppskamerorna från de första poliserna som gick in i skolan. Polisens snabba ingripande satte stopp för massakern, efter att de sju minuter efter första skottet klev in upphörde dödandet. När insatsstyrkan långt senare kom var gärningsmannen sedan länge död. Sedan tar det en hel timme att hitta honom, trots skolskjutarens kropp låg bara några meter bort från den plats där han besköt de första poliserna. Så skildrar polisens presentation det.
Den versionen köper inte Sundkvist. Men polisen är förtegen, hon får inte ut någon mer information från dem. De anhöriga däremot har pusselbitarna som polisen inte lämnar ut. Några av de skjutna låg kvar länge i skolan och förblödde. Skadade och överlevare gömde sig i skolsalar och skrubbar. De kommunicerar frenetiskt ut från skolan till sina anhöriga och larmcentraler via sina telefoner.
Sundkvist lyssnar på de anhöriga och samlar deras versioner från de desperata samtalen. De sista livstecknen från deras kära. Hon lägger pusslet och visar hur de första poliserna drog sig tillbaka från skolan och lämnade offer kvar att förblöda. Poliser som var rädda, backade när de blev beskjutna och inte ville gå in i de rökfyllda korridorerna. Bitarna som inte finns med i polisens film. Kunde studenten Salim och läraren Aziza varit vid liv idag om polisen reagerat annorlunda och inte dragit sig tillbaka för att invänta insatsstyrkan?
För de anhöriga är det en fråga om upprättelse. Varför hölls de i ovisshet, varför informerades de inte om sina käras sista stund i livet. Varför finns det ett så stort glapp mellan deras berättelse och polisens officiella skildring?
I författaren Nicolas Lunabbas Inte din statsminister (Ordfront, 2026) flimrar också mobilskärmarna i mörkret om överlevare och död. Hur ska man berätta för sina rasifierade döttrar om skolmassakern som sker i en annan del av Sverige, om hur bruna barn och vuxna dödas runt om i Sverige, i skjutningar och i rasistisk terror? De blomsterhögar barnen går förbi på vägen till förskolan. Om det folkmord som pågår livesänt i Gaza, som sipprar igenom fast man försöker stänga av skärmarna när barnen är nära. Mammans Amnas sömnlösa nätter där hon försöker följa släktingarnas flykt från Sudan till Egypten.
Det blir en kognitiv dissonans mellan den ständiga närvaron av våldet och den tystnad som råder i samhället om det. Den rasism som blir så tydlig i vilkas liv som räknas.
De vita mördarna blir personer. Deras liv måste förklaras, förstås och kännas med. Vilka omständigheter formade dem så de blev så här? De rasifierade offren och förövarna blir anonyma. Offren görs medskyldiga. Något måste ju han ha gjort för att bli skjuten.
Lunabba skriver personligt, men i sin personliga berättelse ger han en röst åt två miljoner i Sverige med invandrarbakgrund. Om den stress och hot det innebär i det vardagliga livet att höra Tidöpartiernas utspel där invandrare kollektivt ses som ett problem, som orsak till kriminaliteten (Ulf Kristersson), odjur (Carl-Oskar Bohlin) eller pack (Ebba Busch). Varje utspel förebådar ny död: särskiljanden, utvisningar och inspiration till våldsdåd. Vad gör det med en stor del av vår befolkning att dagligen få höra dessa utspel, dagligen möta rasism?
Kan man ge sina döttrar hopp och trygghet när man märker hur de påverkas, är rädda på vägen till skolan eller kissar på sig i sängen på nätterna av oro? Lunabba ger oss inga svar. Hans skrift är snarare än rop på hjälp från alla de som drunknar i en rasistisk flodvåg. Om tröttheten och rädslan som tystar stora delar av befolkningen. Men han höjer rösten.
Vi vet så mycket. Ändå vet vi ingenting.
