I en salong fylld av människor vars kläder kostar mer än en genomsnittlig småstadsvilla uppstår en särskild tystnad. Inför det faktum att mänskliga händer har lagt tusentals timmar på att tämja sidentyll och glaspärlor känner man andakt och ödmjukhet.
Men under Paris haute couture-modevecka bröts denna stämning av ett annat ljud: det metalliska klickandet från säkerhetsvakter som banade väg för en av världens rikaste män.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jeff Bezos har anlänt, tillsammans med frun Lauren Sánchez. Han i en slätstruken svart kostym, hon hårt inklämd i en röd dräkt där kavajknapparna kämpar för sitt liv för att inte skjutas ut av ren anspänning. Det är en imponerande prestation att bära något av det mest exklusiva och konstnärliga som modevärlden har att erbjuda, men ändå lyckas med konststycket att se ut som en programledare på Fox News som precis ska skrika: ’STOP THE STEAL!’
När de anrika modehusen rullar ut röda mattan för en man vars affärsmodell har krossat tusentals oberoende hantverkare, begår de intellektuell harakiri.
Att se paret på första raden inför Schiaparelli-visningen, flankerade av Vogueprästinnan Anna Wintour, är en studie i kulturell härdsmälta. Där sitter mannen som gav världen ”klicka och beställ” och försöker se road ut av plagg som kräver 800 timmars handarbete för att existera.
Haute couture är modets mest strikt reglerade institution, skyddad av fransk lag, där hantverkets suveränitet tillåts kosta. Rent ekonomiskt har modehusens couture-avdelningar ofta varit förlustaffärer – deras främsta syfte har inte varit profit. Den typiska ”couture-kunden” är förvisso snuskigt rik, men i regel också djupt investerad i kulturformen mode.
Bezos intåg på modeveckan markerar slutet på den särställningen. Hans engagemang – som sträcker sig från första raden-visningar till att nu finansiera Metgalans utställning ”Costume Art” 2026 – är inte ett uttryck för kärlek till konsten, utan en strategisk investering i det enda Amazon aldrig kan lagerföra: kulturellt kapital.
Bezos har vuxit ur rollen som världens rikaste logistikchef. Han befinner sig nu i sin legitimitetsfas, där han desperat behöver ett stoft av mänsklig kultur. Det är en form av konst-washing i sin mest vulgära form.
Lauren Sánchez, å sin sida, byter om från Schiaparelli till Dior på tre timmar – en logistisk bedrift som visserligen imponerar på en man som Jeff. Vid parets bröllop i Venedig – en händelse som enligt ryktena kostade mer än vissa länders BNP och krävde 30 privata taxibåtar för att transportera det globala prekariatets plågoandar – bar hon 27 olika dräkter. Men den synnerligen aggressiva konsumtionen hjälper föga: det ser ofta rätt… dåligt ut.
Det verkligt sorgliga är dock modeindustrins roll i detta skådespel. När de anrika modehusen rullar ut röda mattan för en man vars affärsmodell har krossat tusentals oberoende hantverkare, begår de intellektuell harakiri. De hävdar att de skyddar ”det unika”, samtidigt som de suger upp kapital från den globala standardiseringens envåldshärskare.
Det är en ohelig allians. Man kan inte hylla den mänskliga handen samtidigt som man låter sig finansieras av mannen som vill ersätta den med en robot eller gigslaveri. När couture blir en ”strategisk tillgång” i en techmiljardärs portfölj, bredvid rymdraketer och fastigheter i Aspen, slutar den att vara mode och blir bara ytterligare en trofé.
Couturen dör kanske inte av brist på pengar. Däremot riskerar den att kvävas av ett kapital som vet vad allt kostar, men inte vad något är värt.
