Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna.
Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Detta har levt vidare i fotbollen sedan dess. Till och med Allsvenskan har haft sin beskärda del av fromma spelare, ofta från Sydamerika.
I dagens Premier League är det regel snarare än undantag att spelare tackar Gud för sina framgångar.
Men som mycket annat som har med religion att göra, har detta exploderat de senaste åren. I dagens Premier League är det regel snarare än undantag att spelare tackar Gud för sina framgångar.
Arsenals högerback Jurriën Timber har smeknamnet ”pastor Timber”. Före matcherna delar han bibelverser i sociala medier och samlar lagkamrater i bön. Till dem ansluter Bukayo Saka och Eberechi Eze gärna. När den senare gjorde tre mål mot Tottenham sade han till reportrarna: ”Jag bad om just det i dag – ett hattrick – och Gud gav det till mig. That’s faith man.”
Det är usel teologi – men det är inte poängen här. Religionssociologen Stephen Bullivant konstaterar att man för några år sedan kunde se enstaka fall av detta, men då från länder som Brasilien och Colombia: ”Engelska fotbollsspelare brukade inte vara kända för sin religion.”
Eze och de andra är, skriver journalisten Kaya Burgess i The Times, ett tecken på att kristen tro har ”normaliserats” bland unga britter. Detta sker samtidigt som kyrkorna i landet rapporterar om en ökad tillströmning av ungdomar, särskilt unga män.
Kyrkorna har en osund – för att inte säga okristlig – tendens att yvas särskilt när kändisar söker sig till Jesus, men det finns ett par saker som jag tycker är välkommet med denna trend.
Det första är att det ger den vanlige mediekonsumenten chansen att möta enkel vardagskristendom. I nyheterna ser man oftast kristendom när Putin omfamnar skrudade präster, eller då Trump välsignas av excentriska predikanter. Därför är det inte underligt om många oroas när de hör rapporter om Guds återkomst och fyllda kyrkor.
Men religion är mycket mer än det tidningarna skriver om. Det finns en religiös vardag som lätt hamnar i skymundan av den nationalistiska högern, som använt kristendomen som raketbränsle för sina auktoritära politiska projekt. Även om fotbollsstjärnorna är kändisar, påminner deras ödmjuka iver att ge Gud äran mer om vanlig vardagskristendom.
Som traumatiserat Arsenal-fan när man också en annan förhoppning. Inte att Gud ska ge Arsenal segern – jag hoppas Gud har bättre saker för sig än att styra fotbollsmatcher. Men kanske kan tillökningen av fromma spelare ge laget ett lugn som gör att de klarar pressen och faktiskt ta hem titeln efter många års andraplatser?
I den moderna proffsfotbollens extremt konkurrensutsatta värld är det lätt att förstå behovet av att överlämna sitt öde i högre makters händer. Kanske säger det något om religionernas attraktionskraft i vår tid – som skydd och rötter i en stormig tid. Eller som Karl Marx formulerade det när han kallade religionerna för ”hjärtat i en hjärtlös värld”.
