På samma tillställning, modeveckan i Milano, syntes även den före detta supermodellen Kate Moss. För 30 år sedan lanserade hon kroppsidealet heroinchic, en trend som blev så utskälld att hon på egen hand kan ha utlöst tredje vågens feminism. Nu stod hon där med sina kisande ögon och kraterdjupa kindben och lajvade sitt nittonåriga jag som om inget hänt. 

I själva verket är jag precis lika osäker, arg, hungrig, revanschlysten och fåfäng som när jag var 17.

Bådas nya, krympta och tvådimensionella utseende visade att det inte längre handlar om mode, inte ens ungdom – utan om kropp och disciplin. En skugglös platthet som i Midjourney-grafik. Fram skymtar en lite ovanlig kult av kvinnor som har klimakteriet långt bakom sig, men som knappt har en kropp kvar. Detta skräckkabinett ramas in av mode- och skvallerpressen som en ”hyllning till den mogna kvinnan.”  

Häromdagen fikade jag med en tjejkompis. Hon hade varit på Expressens kulturfest. Jag var inte bjuden, fast det ett tag lät som jag skulle få komma, men när inbjudan inte kom var jag för stolt för att tigga. Desto mer öppen var jag för att höra om skvallret. Min kompis räknade upp vilka som varit där och inte. ”XX har blivit tjock”, fastslog hon om en kvinnlig vänsterkändis. Min reflex var skadeglädje och samtidigt märkte jag att jag drog in magen. Helt meningslöst förstås, jag är mycket tjockare än XX och dessutom minst tio år äldre. Och jag tror inte heller att jag är särskilt synlig längre. Det ger en viss frihet och borde inge en känsla av lugn. 

I stället känner jag mig skräckslagen.  

Det är ett surrealistiskt tillstånd att vara femtio plus (fyller 56 i sommar). En kronisk känsla förföljer mig av en förpliktelse att göra något åt saken. ”Skyll dig själv om du är gammal, det skulle du ha tänkt på innan”, hör jag en inre röst viska. Problemet är att det förmodligen är den känslan som kommer att vara livet ut. Förvåning och skräck i en (förhoppningsvis) lång sträcka fram till demensen. 

Tiden bakom är redan suddig som korniga bilder i ett gulnat album och tiden framför är – så kort! 

Jag lyssnar på Forum med Saga och Myrna, podden där två unga lit-girls pratar om sitt storstadsliv. Ibland utifrån ett litterärt verk. Senaste avsnittet handlar om Sagas förestående 30-årsdag. Om ett och ett halvt år. Själv kan jag knappt minnas hur det var att vara 30. Bara att jag var småbarnsmamma och levde i en ganska dålig relation. För poddtjejerna handlar övergången om att ta adjö av en 20-årsålder som de aldrig trodde skulle ta slut. Åren när effekterna av den första fyllan och förälskelsen var så starka att den förändrade hjärnan för alltid, och satte standarden för allt man längtar efter och jagar resten av livet. Sorry tjejer. Den känslan går aldrig ur. 

Själv är jag kvalificerad att söka seniorboende. Jag undrar vad mina yngre vänner och vuxna barn tänker om mig. Kanske tror de att jag är trygg i mig själv och min ålder. Nöjd över vad jag åstadkommit och sitter inne med visdom och tillförsikt. I själva verket är jag precis lika osäker, arg, hungrig, revanschlysten och fåfäng som när jag var 17. Jag önskar att ingen visste om det. 

Jag övertalar en jämnårig kompis att åtminstone omfamna vår ålder och gå till restaurang Uven, som har en nedre åldersgräns på 55 år. Det blir lyckat. Vi blir stoppade i dörren och måste visa leg. Härinne är perspektiven förskjutna och vi är yngst och snyggast. Skräcken släpper för en liten stund.