I pjäsen ”Göteborgskravallerna” reduceras en politisk konflikt till individuella trauman. Resultatet är lika snyggt som det är tomt, skriver Cecilia Verdinelli, som då var talesperson för Attac.
Jag sjönk allt längre ned i sammetsfåtöljen på Göteborgs stadsteater under premiären av Göteborgskravallerna (27 mars), bytte prilla som en tok och hade snusat upp en halv dosa när de stående ovationerna – som tycks ha blivit rutin vid varje teaterpremiär – bröt ut.
Om Göteborgshändelserna 2001 varit en turistort är pjäsen som en matig Tripadvisor-post. Den stannar till vid alla dramatiska höjdpunkter: containrarna runt Hvitfeldtska, gatstenarna på Avenyn, skotten på Vasaplatsen och slutligen stormningen av Schillerska. Den paraderar alla förväntade karaktärer: de mjuka demonstranterna, de hårda demonstranterna, företagaren på Avenyn som fick rutorna krossade och blev SD:are efteråt, den godhjärtade polisen som tvingas lyda svårbegripliga order.
Den röda tråden är traumat. Alla är mer eller mindre traumatiserade efteråt. En 13-åring är så märkt att hennes vuxna persona får sträcka sig över tidsrymderna för att krama om det skräckslagna barnet på Schillerskas skolgård och trösta henne med att hon med tiden blir ”människorättsadvokat”. En bibliotekarie blir så skärrad av polisvåldet att hon slutar läsa och ”inte kunde öppna en bok på 25 år efter Göteborg”. Det förblir oklart varför hon kopplar ihop böcker med polisvåld. Reaktionen förefaller inte trovärdig.
I det sammanhanget framstår repressionen i Göteborg 2001 som en tidig stormsvala.
Lyra Eriksson Lindbäck skrev i en strålande essä i denna tidning (27 mars 2025) att traumat har blivit den enda lätt igenkännbara formen av autenticitet. Göteborgskravallerna är tyvärr ett bra exempel på fenomenet.
Själv tillhörde jag de mjuka demonstranterna. Som aktiv i Attac levde jag med detta toppmöte i flera år. Inför mötet byggde vi nätverk och förhandlade med mannen som i Göteborg kallades Kung Göran – det legendariska socialdemokratiska kommunalrådet Göran Johansson – om att hyra skolor till hitresta aktivister.
Efteråt levde jag med följderna, inte minst rättegångarna. Det är värt att påminna om slutresultatet: 49 personer med en medelålder på 21 år dömdes till i snitt nio månaders fängelse – många till flera år. Av 170 anmälda poliser fälldes ingen.
Själv traumatiserades jag inte av händelserna. Men jag radikaliserades av följderna. Av insikten att alla dessa dialoger och hyresavtal som vi ägnat så mycket tid visade sig värdelösa i samma ögonblick som säkerhetsapparaten tog över.
Föreställningen uppfyller två tydliga behov. För det första att frambringa roller till en hel avgångsklass 25-åringar från Scenhögskolan. För det andra att låta både demonstranter och poliser gå hem med en varm känsla av att de hade hjärtan av guld och bara ville väl. Det är nästan som om det aldrig fanns en politisk konflikt, bara en serie olyckliga missförstånd orkestrerade av en anonym övermakt.
Efter två timmar av påkostade scenkravaller med effektfull scenografi och ett halvdussin skådespelare på scenen, ser sig regissören ändå nödgad att låta huvudpersonen leverera ett sammanfattande slutbudskap att ta med sig hem: det viktiga som hände i Göteborg var inte kravallerna, utan de spännande seminarierna på Fritt forum. Och så något om dialog, förståelse och att en annan värld måste, borde vara möjlig. Ridå.
Först tänker jag att det är ett skolexempel på ett konstnärligt misslyckande. Om du efter två timmars gestaltande ändå måste sammanfatta kärnbudskapet i en miniföreläsning har du rimligen misslyckats med ditt berättande. Sedan ändrar jag mig: kanske är föreläsningen i själva verket en oavsiktlig metakommentar? Den blixtbelyser den paradox som blivit legio i snart sagt alla återblickar av Göteborg 2001: gatstenarna och polisvåldet tar allt syre, blir dokumentärer, filmer, romaner och till och med ett SOU-betänkande – men allt avslutas med ett uppfodrande pekfinger och en hyllning av seminarierna på Fritt forum.
Jag har själv varit den som hållit upp pekfingret och rabblat den trosbekännelsen. Den har klingat allt ihåligare för varje gång.
25 år efter EU-toppmötet lever vi i en värld som liknar en otäck skrattspegel till det som seminarierna pläderade för. Visserligen har EU försvagats men inte på det sätt vi trodde. Frihandeln är utmanad men inte på det sätt vi hoppades. Demonstrations- och yttrandefriheten är under press i snart sagt varje land, inklusive vårt. I det sammanhanget framstår repressionen i Göteborg 2001 som en tidig stormsvala.
Att i det läget sudda bort den politiska konflikten till förmån för det personliga traumat, och samtidigt bortse från den aktör som beställde fram containrarna i Göteborg, är faktiskt ganska fattigt.
