En efter en poppar de upp – ledarsideslakejerna som vill att Vänsterpartiet ska vika sig för Magdalena Andersson. Men det märkliga är inte regeringskravet, utan att det framställs som Sveriges undergång.
”Det här är ett vallöfte.”
Det försäkrade Nooshi Dadgostar i söndagens Agenda.
Då hade hennes linje precis klubbats igenom på partikongressen, och som Jacob Lundberg skriver (20/4) var stödet så massivt att frågan inte ens gick till omröstning. ”Kamrater, låt oss surra fast Nooshi vid masten”, som Skånedistriktets ordförande Jesper Sahlén uttryckte det från scenen. Ett hot som verkade riktat åt fler än ett håll.
Därmed är det klart: Vänsterpartiet backar inte.
Det som är parlamentarisk vardag i hela Norden framställs i Sverige som en ankommande asteroid.
Och för den som undrar om hon har det i sig: hon har redan fällt regeringen Löfven. Som svarade att vänsterledaren ”gjorde gemensam sak med de högerkonservativa partierna”.
Nu är sossemaskineriet igång igen, med ångpannan fastbultad i sitt vanliga hörn på Aftonbladets ledarredaktion.
I deras podd ”Röda tråden” förklarar Anders Lindberg att Vänsterpartiets krav är ”stoppdumt”: ”Om det är viktigare att åka statsrådsbil och viktigare att flyga flygplan och åka till Harpsund, då är man Ulf Kristersson. Då är man inte vänsterpartist.”
”Chansen att få åka statsrådsbil minskar ju genom det här fokuset”, fyller Arenas chefsekonom Elinor Odeberg i. Katalys utredare Kalle Sundin förklarar det hela med att Vänsterpartiet blivit ”mer pragmatiska med att ge upp sin sakpolitik och sina ideologiska principer och mindre pragmatiska med att ge upp sin vilja till makt.”
På samma sida har Jonna Sima anklagat ”Noshida” för att ”dra med sig hela den rödgröna sida i fallet”, och även vänstersossen Daniel Suhonen sluter upp: ”Kravet på röda ministrar leder till bruna.”
Man undrar snart om det finns någon S-skribent som ännu inte kallats in för att avvärja hotet. (Stefan Löfvens tidigare talskrivare Daniel Swedin avviker dock från flocken.)
Det här visar hur det socialdemokratiska tänkandet ser ut, från den högra flanken till den vänstra: makten ska inte delas.
Men den röda linjen är egentligen inte Vänsterpartiets – det är Centerpartiets och Socialdemokraternas, som utesluter att regera med V även om de vinner valet.
Det här borde inte ens vara en fråga. I proportionella system är själva poängen att mindre partier är med och delar makten.
Så gör man i Danmark, där Socialistisk Folkeparti satt i regering under Helle Thorning-Schmidt, i Norge, där Sosialistisk Venstreparti ingick i en långvarig regeringskoalition under Jens Stoltenberg, och i Finland, där Vänsterförbundet satt i regering under Sanna Marin. Det som är parlamentarisk vardag i hela Norden framställs i Sverige som en ankommande asteroid.
Men här pågår en avancerad gaslighting.
För vi sticker inte ut med att ha ett särskilt radikalt vänsterparti. Tvärtom har vi ett av Europas mest reformerade. Man står bakom militärstöd till Ukraina och försvarsutgifter på fem procent av BNP, och har en partiledare som citerar Hjalmar Branting i sitt första maj-tal. Man låter till och med bli att utmana Socialdemokraterna om kriminalitet och migration, för att fokusera valrörelsen på plånboksfrågor.
Sverige sticker däremot ut på två andra sätt.
Dels har vi det mest extrema högerpopulistiska storpartiet i Europa, som samma år som Åkessons inträde kände sig tvungna att införa ett förbud mot uniformer på demonstrationer. Dels har vi en socialdemokrati som styrt landet nästan hela 1900-talet, och som trots att de legat runt 30 procent i de senaste valen ser sig som ett majoritetsparti.
Det är därför Sverige diskuterar regeringsfrågan när andra länder pratar sakpolitik.
Det här skulle Magdalena Andersson och hennes hejdukar kunna släcka ned i morgon. De behöver inte lova bort de Harpsundsresor som man dreglar över i podden. Det räcker med att säga det uppenbara: kravet är legitimt. För när Simona Mohamsson dansar tryckare med Jimmie Åkesson är alla röda linjer upplösta.
I stället gör Socialdemokraterna något annat: flirtar med Moderaterna och Kristdemokraterna, och använder Sverigedemokraternas radikalism som slagträ mot en vänsterkonkurrent. Det är inte vackert.
Samtidigt är det märkligt att Vänsterpartiet reagerar med sedvanlig stötthet, med Ida Gabrielsson grälsjukt inpoppande i varannan tråd i sociala medier. I stället för att kyla ned läget gör man frågan till ännu en röd linje, och därmed till ett samtalsämne ända till valdagen. Det är ett strategiskt val som man nu får äga.
Själv är jag utled på frågan. En bättre fokusfråga vore att arbetslösheten ligger på nio procents. Men den lär vi inte få diskutera så länge de rödgröna kivas om annat.
