Klimatkrisen fördjupas snabbt. Forskningen varnar för att vi snart riskerar att lämna ”livets korridor” – det stabila klimat som gjort vår civilisation möjlig. I en tid när politiken inte agerar i proportion till den akuta krisen behövs civil olydnad mer än någonsin.

Pressen på oss som protesterar ökar. Människor riskerar jobb, rättsprocesser och i vissa fall sin framtid i landet efter att ha talat klarspråk och deltagit i fredliga aktioner, men vi tänker fortsätta tala klarspråk och agera utifrån det.

Regeringen fattar medvetet beslut som eldar på klimatkrisen. Det strider mot Parisavtalet, vår egen klimatlag och mot grundlagens krav på att det allmänna ska främja en hållbar utveckling för nuvarande och kommande generationer.

Klimatkrisen väntar inte. Och demokratin överlever inte om vi börjar lyda i förväg och anpassa oss innan vi ens blivit tillsagda.

När klimatforskningen varnar för en existentiell kris men politiska beslut fortsätter att öka utsläppen är problemet inte brist på kunskap utan brist på politiskt ansvar.

I början av april hölls en av de största rättegångarna i Extinction Rebellions historia, där 17 aktivister åtalades efter en fredlig aktion vid en privatflygsterminal i Bromma. Den visar hur rättsväsendet och andra myndigheter i allt högre grad används för att skydda ett ohållbart system, snarare än att skydda människor från dess konsekvenser.

Under de senaste åren har klimatprotester mötts av allt hårdare åtgärder. En anställd vid Energimyndigheten förlorade sin tjänst efter sitt engagemang i Rebellmammorna. En kvinna har nekats svenskt medborgarskap efter att ha hållit i en banderoll vid en klimatprotest. En forskare i Lund riskerar utvisning efter civil olydnad.

Det handlar inte bara om enskilda fall. Det handlar om försök att tysta och avskräcka oss från att använda våra grundlagsskyddade rättigheter. Det handlar om att göra det dyrt, riskabelt och avskräckande att engagera sig.

När sådana metoder används för att skydda ett system som driver klimatkrisen är det inte bara aktivister som drabbas utan själva demokratin.

Så vad ska vanliga medborgare göra?

Ska vi nöja oss med att gå i ännu en tillståndsgiven demonstration, hålla upp en skylt på ett avspärrat torg och sedan gå hem igen medan klimatkatastrofen eskalerar?

Vi tänker inte låta oss tystas. För det handlar också om moral.

Det som är lagligt är inte alltid rätt. I dag är det tillåtet att bedriva verksamheter som förstör ekosystem, förvärrar klimatkrisen och i förlängningen hotar människors liv. Samtidigt kriminaliseras dem som försöker stoppa detta.

Historien visar att civil olydnad behövs. Kvinnor som krävde rösträtt bröt mot lagen. Medborgarrättsrörelsen i USA trotsade segregation. Arbetarrörelsen strejkade långt innan det blev lagligt.

Klimatkrisen drabbar redan de människor som har minst ansvar, globalt och kommande generationer. Våra barn kommer att leva med konsekvenserna av dagens beslut.

Vi som kan agera har också ett ansvar. Vi ser vad som händer. Vi vet vad som krävs. Och vi tänker fortsätta använda våra demokratiska rättigheter och göra civil olydnad.

Klimatkrisen väntar inte. Och demokratin överlever inte om vi börjar lyda i förväg och anpassa oss innan vi ens blivit tillsagda.

När våra barn ser tillbaka på den här tiden kommer de inte att döma oss för att protesterna var störande. De kommer att undra varför vi inte gjorde mer.