– Jag blev fascinerad först och främst över att du inte vet vad det är. För det tänker jag att alla vet. Och det säger ju något om bubblan jag är i, säger Emily Dahl.

Hon förklarar att galan från början var filantropi.

– Societeten i New York startade en gala för att finansiera ett kläd- och textilmuseum som tillhör The Metropolitan Museum. The Costume Institute arbetar framför allt med att bevara dräkt- och modehistoria, viktiga artefakter ur mode- och textilhistorien. Därav galan från början.

Men i dag är Metgalan också något annat: ett kostymerat kändisspektakel. I år blev det särskilt omdiskuterat eftersom Jeff Bezos och Lauren Sánchez Bezos gick in som huvudfinansiärer med 10 miljoner dollar.

– Det är inte första gången Amazon är finansiär. Men just nu finns det en stor slitning i världen där techmiljardärerna har trätt fram som oligarker. Så det har fått stor uppmärksamhet. Och det är alltid vanskligt att göra saker i välgörenhetens namn med pengar från storbolagen.

Protester följde. Organisationen Everybody Hates Elon satte upp affischer på Manhattan med budskap som ”Funded by ICE”, projicerade protestfilmer på Jeff Bezos hus och placerade petflaskor med urin runt museet.

– Det var en referens till att arbetarna på Amazon har så jobbiga arbetsförhållanden att de inte får ta rast för att kissa. Så de ville skaka hela Vogue, Condé Nast, Met och Bezos organisation.

Och borgmästaren Zohran Mamdani var inte ens där?

– Nej, han valde att spendera sin tid med dem han tycker ska lyftas fram i stället: arbetarna som skapar textil- och modebranschen.

Själva temat för årets gala beskriver Dahl som ovanligt grunt.

– Det är intressant att välja ett så frivolt ämne som ”fashion is art” när vi samtidigt ser det här förfallet av kulturen, där techmiljardärerna är de som har råd att äntra galan. En biljett kostar 100 000 dollar.

Det är inte bara ett högt pris, menar hon, utan en maktförskjutning.

– När bord köps av Tiktok, Snapchat, Google och Meta är det de som dikterar vilka som kommer. De köper borden och väljer vilka kändisar de vill bjuda in. På det sättet förflyttas makten.

I år drog galan in omkring 41 miljoner dollar, enligt Dahl. Kostnaden för att anordna den ligger runt 6 miljoner.

Det är så uppenbart att det finns en tanke om att stor kavaj, eller kavaj överhuvudtaget, skulle vara en kompetenshöjare rent visuellt.

– Det finns ett altruistiskt motiv, men det är också ett sätt för techbolagen att köpa sig kulturellt kapital.

Sedan glider samtalet över till frågan om hur en modevetare själv måste klä sig. Måste man alltid vara snygg?

– Nej, tvärtom. När jag som modevetare uttalar mig om partiledares kläder tittar jag på hur de använder koder för att kommunicera med sina väljare. Det är inte min personliga smak som avgör.

Hon vill själv gärna ha en personlig stil, men säger att det snabbt kan bli ett hinder.

– Jag skulle kunna vara mycket mer utsvävande, flamboyant och teatralisk. Jag gillar det väldigt mycket. Men det tenderar att stå i vägen för det jag vill prata om. Tittaren ser det först. Dels gör det att man blir avfärdad, dels sitter folk och tittar på vad man har på sig.

Samtidigt bryr hon sig inte om att gå på Ica i träningskläder.

– Nej, det är mer min personlighet. Jag bryr mig inte.

Hon konstaterar också att det i modebranschen nästan kan vara omvänt.

– Ju mer välklädd någon är, alltså väldigt påklädd, mycket smycken, fixat hår, som jag ser ut i dag, desto större chans att personen inte har så mycket jobb. De stylister och makeupartister som ser risigast ut jobbar mest. De har inte tid.

Vad försöker jag säga med mina kläder i dag då?

Dahl tittar på skjortan.

– Jag tror att du har tänkt lite fel. Du har småmönstrat på dig när vi spelar in rörligt. Rent visuellt bara. Men du är jättefin.

Hon fortsätter.

– Jag tänker att du försöker vara lite avslappnad. Du har inte helt strukit skjortan.

Jag har inte strukit en skjorta på 20 år.

– Nej, den verkar ha varit vikt.

Den har nog hängt så på tvättlinan.

– Det kommunicerar lite avslappnat: jag har bara slängt på mig den här. Uppknäppt i stället för knäppt hela vägen upp i hakan. Approachable. Men fortfarande ett medvetet val. Hel och ren.

Nu har domens timme kommit till partiledarna. Jag har valt ut fyra bilder på varje. Först ut är Ebba Busch, som Dahl beskriver som en av de mest genomtänkta.

– Hon är mycket taktisk i sina klädval. Väldigt amerikansk som politiker.

Buschs vita kostym sticker ut.

– Den vita kostymen har konnotationer av tech. Pantone utsåg färgen cloud dancer, alltså vit, till årets färg. Techvärlden har hakat på det väldigt mycket: en återgång till den klassiska vita färgen, gammalt tech, gamla Ipodsladdar. Där finns nästan ett finger i luften hos henne. Vitt när man ska prata tech. Det gör det mindre hotfullt, mer oskuldsfullt.

Det andas megachurch också?

– Ja. Men det som gör att det ändå blir väldigt svenskt är att hon inte har några smycken. Hon är ändå lite humble queen.

Nooshi Dadgostar får beröm för vissa val – men också en tydlig diagnos.

– Hon dras med att kläderna är fel storlek. Det är ett problem. Politik handlar så mycket om vad du kommunicerar innan du öppnar munnen. Hur mycket du än säger bra saker kommer folk döma dig innan du pratar, och medan du pratar tittar de på dig.

Den röda looken från Nobelfesten gillar Dahl.

– Den är jättefin. Supersuperfin. On trend. Men återkommande med Nooshi tycker jag att det är ett passformsproblem. Jag skulle verkligen bara vilja att hon fick gå till en skräddare och få fem perfekta outfits, anpassade efter hennes kropp. Det är det enda som krävs. Sedan är hon kittad. Då kommer folk bara att lyssna

Så om man vill prata om politiken ska man bry sig om kläderna?

– Ja. Man ska se till att paletten som möter tittaren är ren, så att politiken får ta plats i stället för andra saker.

Simona Mohamsson får ett liknande omdöme.

– Även här är problemet passform. Det tar för mycket plats och fokus. Men jag tycker att jeansjackan är kul. Den säger: kolla på mig, jag är approachable. Men jag har också blått under, för jag är liberal. Hon försöker säga att hon är nere med kidsen, men också kanske lite med föräldrarna. Det är lite mammajacka, på väg till förskolan.

En bild där Mohamsson är igenknäppt inför en kram med Jimmie Åkesson ger upphov till en teori.

Har hon stängt in sig för att kunna krama honom ändå?

– Någon slags frätskaderädsla? Det är en intressant tolkning. Men med tanke på att she really went in for the hug tror jag tyvärr inte att det stämmer.

Dahl tycker att både Mohamsson och Dadgostar verkar använda kavajen som kompetensmarkör.

– Det är så uppenbart att det finns en tanke om att stor kavaj, eller kavaj överhuvudtaget, skulle vara en kompetenshöjare rent visuellt. Att om jag har kavaj ser jag ut som att jag är in my business. Men kavajen behöver sitta bra också.

Det leder in på vänstern och kläderna. Dahl har tidigare skrivit i Flamman om Flashbacktråden: ”Varför klär sig vänsterpartister så jävla fult?”

– Det var Flashbacks narrativ, inte mitt. Men när jag började rota i det framkom att det finns en taktik: vi har inte tid att tänka på kläder. Det är frivolt. Vi tänker på politiken.

Det är borgerligt att bry sig.

– Ja precis.

Hon köper poängen, men bara till en viss gräns.

– Om du ska ha kostym, då kan den få vara välskräddad så att det inte blir ett blockage i det visuella intrycket.

Nu är det männens tur. Jag visar upp några bilder på Ulf Kristersson – två tajta kostymer med slips, en vindjacka under en flygbladsutdelning, och en joggingrunda. Han är, säger Dahl, bäst i klassen på passform.

– Han har bäst välpassande kostymer. Det tror jag har att göra med att han är så kort, för det innebär att han måste gå till en skräddare. Och när man väl har skräddade kostymer, särskilt om man är Ulf och tränar mycket, kan man ha dem jämt, för man växer aldrig ur dem.

Hon tycker att fler politiker borde tänka så.

– Skaffa fem kostymer eller klänningar eller vad du nu vill ha, och bara ha det. Då har vi tänkt bort det sedan.

Donald Trump blir exemplet.

– Han har alltid haft samma blå Brionikostymer och röd slips. Visst, det gör honom till en seriefigur man kan driva med. Men det gör honom också igenkännlig. När han ställer sig framför pressen är det ingen som säger: men gud, vad har han på sig? Man hör galenskapen direkt, för man vet hur han ser ut. Politiker borde kanske ta efter Trump mer för att få ut sitt budskap.

Kristerssons fritidsbilder däremot – löpning, glass, jackor – är hon mer skeptisk till.

– Jackan känns så mycket knacka dörr på Lidingö. Den ser man ingenstans utanför det. Och jag tror att Moderaterna kan släppa löparbilderna och glassbilderna. Det skadar dem mer än det hjälper.

Jimmie Åkesson då?

– Jag gjorde en gång en färganalys av Jimmie och kom fram till att han är en vår. Alltså borde han ha mycket mer pastell än vad han har. Det håller jag fast vid.

Den ljusblå skjortan klär honom bättre än mörkare toner, tycker Dahl. Men det finns också en tydlig politisk funktion i hans mer avslappnade klädsel.

Jag tror att det folkliga snart kommer bytas mot mer partiledardebatts-Jimmie.

– När han talar inför sina väljare är det ofta ljus skjorta, öppet, ingen slips. Det känns helt rätt för deras väljarbas. Mer företagsevent. Typ kickoff i Borås. Approachable, avslappnat, grundat.

Men om Sverigedemokraterna vill ta nästa steg, tror hon att även Åkesson måste förändras.

– Om de vill göra claim på någon slags statsministerskap framöver, då behöver han skärpa upp sig. Jag tror att det folkliga snart kommer bytas mot mer partiledardebatts-Jimmie. Mer kammad. Mer amerikaniserad.

Inte bakislooken?

– Nej. Kanske till och med lite mer stylat skägg. Men inte för mycket. För då tassar vi över i metrosexualitet, och där kan vi absolut inte vara.

Vilket parti klär sig bäst?

– Moderaterna. Absolut.

Och sämst?

Hon tvekar.

– Om Moderaterna är bäst, då tycker jag nog att Liberalerna är sämst. Det är så otydligt vad deras look är. Moderaterna är tydliga och avskalade. Liberalerna är oklara.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet beskriver hon snarare som partier i estetisk förflyttning.

– Vänsterpartiet har haft en väldigt tydlig estetik. Men om man ska göra en förflyttning behöver man också göra upp med ideal internt. Det luckrar upp estetiken.

Miljöpartiets gamla look är lättare att se framför sig.

– En urtvättad t-shirt med tryck från Rosa bussarna. Någon gammal resa till Kuba. Och den t-shirten har levt på.

En ekologisk olle som man har haft i alla år.

– Precis.

I dag har partiet lämnat mycket av det bakom sig.

– På ett sätt är Miljöpartiet det starkaste modepartiet, eftersom de är så involverade i textilfrågor. Om vi pratar kommunikativt är Moderaterna bäst. Om vi pratar modeintresse kanske Miljöpartiet är bäst.

Till sist: manosfären.

Emily Dahl har skrivit i Flamman om hur manosfärens klär sig, utifrån Louis Therouxs omtalade dokumentär, där deras ”biceps sväller som övergödda kycklingfiléer under ulltyget”. Hon tycker att stilen är avslöjande.

– Det är så tydligt att det är en nidbild av vad män tror att kvinnor vill se, men som egentligen är vad män vill se hos varandra. De klär sig för varandra hela tiden.

Det handlar om muskler, våldskapital och affärsmannasymbolik.

– Det finns väldigt tydliga förstärkningar av musklerna på kroppen. Det nästan sprängs ut genom t-shirtarna. Och samtidigt är det kavaj lika med affärsman. Framgångsrik. Symbolik 1A.

Om en manosfärsprofil säljer kurser ska han ha kavaj.

– Om du lägger upp en video på dig själv utanför en villa, med en fet bil och kavaj, och säger: kolla, jag har fått allt det här för att jag är framgångsrik på affärer, då kommer folk tänka: han har ju kavaj, han måste veta vad han pratar om.

Men alla i manosfären har inte samma uniform. Streamare som Sneako riktar sig i stället till unga killar som spelar tv-spel.

– Där finns en tydlig funktion i att klä sig som de gör. Han har tracksuit. Han kan inte sälja kurser med kavajviben, för han har en annan bas. Det är så tydliga symbolvärden hela tiden.

Och där, menar Dahl, finns kanske något politikerna borde lära sig.

– Politiker kanske borde tänka mer som manosfären. Om de vill få ut sina budskap. Vill man visa att man är stark, då har man för små tröjor på sig så att musklerna syns. Tydligare är nästan alltid bättre.