Lite längre bort ser vi kvällens huvudperson, Jan Emanuel, klädd i en kostym som ser ut att vara uppsydd av en omgjord brudklänning. Den lyser mot hans åretruntsolbränna. Lyser gör också hans tandkrämsfärgarde Rolls Royce som han parkerat utanför. Där står han nu och tar intervjuer. 

Jag gör också en. Går fram med mikrofonen och frågar honom hur det var att skriva, vad som inspirerat honom och om han har prestationsångest. Han svarar ödmjukt att han är nervös för att kultureliten – ”som du” – ska såga boken och att han arbetat hårt med romanen Knas som är inspirerad av Dostojevskij. Han är vänlig och jag ger honom min rosa kulspetspenna som jag stulit från Folkets Advokatbyrå så att han har något att signera med inne i restaurangen. 

Det är ingen dålig roman för att vara krim. Ett persongalleri från den undre världen med namn som Khadir, Mahmoud, Abdel Yussuf och Mehdi. En typisk mening går så här: 

”Mannen hade varit allt Mono hatade: anabolaplufsig, slemmigt Armani-snygg med korkade ögon och en till synes ny halstatuering.”

Den miljö och de brott han beskriver är porträtt av Sverige, inte helt olikt den välrenommerade kollegan i klassen: Jens Lapidus. Utifrån helt olika uppväxter, den ena i Gottsunda och den andra i en välbärgad medelklassfamilj i en bättre förort, har dragit ungefär samma slutsatser av det de sett. Och vad som av ett par decenniers nötande har gått från domedagsbeskrivning i marginalen till en allmänt accepterad uppfattning. 

Efter sin seger i realityshowen Expeditions Robinson 2001 rekryterades Jan Emanuel till Göran Perssons Socialdemokraterna. Kanske var det i förhoppningen om att tilltala yngre väljare, men i efterhand ser det mer ut som en adekvat efterträdare till vad partiet blivit. Pragmatiker som i stort sett övertagit Jan Emanuels åsikter om misslyckad integration, att vi ”varit naiva” och att kriminaliteten är kopplad till invandring. De vräkiga bilarna, försöket med populistiska Folklistan och Gretahånandet är knappast upprörande – längre. 

Men när en av politikens enfants terribles bjuder in till bokrelease är det mer triumfatorisk högeryra än en litterär tillställning. Inne i festlokalen får tjejen i dörren oss att lova att ”ha en riktigt rolig kväll”. Hon trycker en bunt drinkbiljetter i våra händer. Vi ber bartendern att fylla på med sprit i våra glas och hoppas på det bästa. Männen bär tajta kostymer, kvinnorna åtsmitande klänningar från Mango till Louboutin-kopior, men ingen noterar mig trots att jag plötsligt blir smärtsamt påmind om min Rodebjer-blus och blå Kånken. Nej då, du sticker inte ut, tröstar mitt sällskap. Hm. Stureplans-EDM pumpar ut i lokalen men ingen dansar.  

Jag känner igen nyligen avhoppade M-politikern och mästergnällaren Hanif Bali, pastakungen Paolo Roberto och nasse-ungen Nick Alinia och i ett hörn ser ekobrottslingen Alexander Ernstberger ut att ha ett viktigt samtal med Christian ”Förtalsombudsmannen” Petersson. Några profilerade SD-riksdagsmän hänger med ett gäng MC-knuttar. Alla har de väldigt smala byxor. Kommer Jimmie Åkesson också?

Men vi från Flamman är inte de enda från vänster som lockats hit av nyfikenhet. Aftonbladets Kristofer Andersson rapporterar och även Expo-förknippade Bilan Osman. Vi hade högerfolk på vår förstamajfest så varför inte? I Expressen uttrycker Jan Emanuel sin förtjusning över att Flamman varit där. 

För en sekund får jag en overklighetskänsla. För bara några år sedan hade det varit otänkbart för mig att bevista en tillställning med Sverigedemokraternas hela monsterentourage med nazister, kriminella, våldtäktsmän och återvandringsapostlar. De har inte blivit ett dugg mer ”rumsrena”. Bara fler. 

Är det jag eller de?

Jag bestämmer mig för att jag sett nog. På vägen ut ser jag Jan Emanuel vid signeringsbordet. Med en annan penna. Jag hälsar och pekar på min penna som fortfarande ligger där. Han ser beklagande mot mig: ”Den funkar tyvärr inte!”