– Hur gammal är han? frågar min vän med den där tonen som egentligen betyder: hur illa är det den här gången?
– 45, svarar jag.
Välbekanta, lite trötta skratt bryter ut i soffan.
”Men Alice”, säger någon till slut. ”Ska du inte testa någon som inte är… geriatrisk?”
Aldrig!
Jag måste erkänna en sak. Nästan alla jag dejtat det senaste året har varit minst 15 år äldre. Det är först när man skriver ut det som man inser att det låter lite fetischistiskt.
Vanligtvis är jag skeptisk mot folk med en väldigt specifik typ. Ni vet: de som uteslutande dejtar jurister, hårdrockare eller asiater.
Vanligtvis är jag skeptisk mot folk med en väldigt specifik typ. Ni vet: de som uteslutande dejtar jurister, hårdrockare eller asiater.
Det är inte bara begränsande, det är lite obehagligt.
Och ändå verkar jag själv ha hamnat där.
Fenomenet är förstås inte nytt. Forskningen visar att kvinnor ofta föredrar något äldre män. Ålder har länge setts som en genväg till attraktiva egenskaper status, stabilitet, erfarenhet och kompetens.
Litteraturhistorien är full av dessa dynamiker. I Middlemarch gifter sig Dorothea Brooke med den betydligt äldre Casaubon därför att hon misstar ålder för djup. I Jane Eyre fungerar Mr Rochester på ett liknande sätt: inte bara som kärleksobjekt, utan som en figur laddad med auktoritet, mörker och världsvana.
Samtidigt har kulturen moraliserat över den yngre kvinnan. Hon ses antingen som cynisk guldgrävare eller naivt våp. På senare tid har hon dessutom fått diagnosen daddy issues, en av samtidens lataste förklaringsmodeller.
Men något har förändrats.
Mina vänner har fel när de säger att jag inte gett yngre män en chans.
En lördag morgon går jag i obarmhärtigt ljus mot tunnelbanan. Med mig har jag en mycket vacker ung man: K.
Han bär platt keps, som om han klivit ur en inspelning av Peaky Blinders, och ett gigantiskt krucifix runt halsen.
Plötsligt stannar han upp, slår ut armarna och vrålar:
– GOOOOD MOOOORNING, LOOOONDOOOON!”
Ett gäng förbipasserande pensionärer hoppar till av skräck.
Jag träffade K kvällen innan på en ”cool” nattklubb. Man vet att den är cool eftersom adressen inte finns på Google maps, kön ringlar flera kvarter och mobilen stoppas i en tygpåse vid entrén. Under tre timmar fick jag veta att han är:
– en fantastisk dansare (toppen)
– rolig (jättetoppen)
– nykter heroinist (halvtoppen)
På vägen hem berättade han att han fick sparken från sin modellagentur efter att postat gränslösa saker på Instagram och bett alla att ”knulla sig själva”.
– Modebranschen är ändå för ytlig och själlös, sade han.
Numera försöker han ”hitta sig själv” genom relokalisering och amatörteater. Jag tyckte om honom, som människa. Men det gick inte.
Jag kände mig som Tanya i Mamma Mia:
– Kära nån, du är bara ett barn.
Fast i det här fallet var ”barnet” dessutom tre år äldre än jag.
Unga män är objektivt vackra, men deras skönhet är ofta stum. Den saknar gravitas.
Jag hade inget annat val än att gå tillbaka till zaddyn: den äldre mannen med låg puls. Det visar sig att jag inte är ensam.
I flödena ser jag tjejer i min ålder som delar törstfällebilder på Mads Mikkelsen, prata om ”age gap april” och utan minsta ironi beskriva äldre män som en rimlig smakpreferens.
Min generation tycks ha slutat se åldersskillnaden som ett symptom på att något är trasigt, och börjat se den som ett livsval.
Zaddyns popularitet märks också i modevärlden. Daniel Craig hos Loewe, Willem Dafoe hos Miu Miu. Vogue skrev redan 2019 om ”the year of the runway zaddy”, alltså hur män över 40 blivit ett allt självklarare inslag i modebilden.
Det som då anades som en nisch är i dag ett ideal.
Vi lever i en kultur där vuxenlivet blivit en utdragen ungdom. Alla ska vara lekfulla, unga i sin energi och ständigt under konstruktion.
Mot den fonden framstår den äldre mannen som en nästan chockerande figur.
Inte för att han är bättre. Utan för att han signalerar något ovanligt: en människa som verkar färdig med sitt eget varumärkesbygge. Unga män är objektivt vackra, men deras skönhet är ofta stum. Den saknar gravitas. De är dessutom mer upptagna än någonsin av att kuratera sig själva.
Visst finns det gott om krisande fyrtioplussare som postar för mycket på Instagram och åker på svampläger i Costa Rica. Men erotiken har aldrig varit demokratisk. Den dras inte till det rimliga, utan till det laddade. Och den äldre mannen har blivit just det.
Om priset för att slippa någon som pratar om sitt känsloliv som ”lore” är att mina vänner mobbar mig, då tar jag det. Om det är ett problem, är jag redan bortom räddning.
