Frälsningen kommer ofta i ett specifikt ögonblick.
För den brittiska tv-personligheten Russell Brand kom den när han stod åtalad för tre våldtäkter och flera ytterligare fall av sexuella övergrepp. Till rätten hade han med sig en bibel, ur vilken han läste högt om att gå vidare.
Och visst vore det utmärkt om han vände sig till Jesus för bättring. Frågan är bara hur djupt hans nyvunna tro egentligen sitter.
När journalisten Piers Morgan ber honom leta upp de aktuella passagerna – iförd ett kors djupare än t-shirtens urringning – bläddrar han i nästan två minuter under pinsamt mummel innan han till slut ger upp.
Det är ljuvt obekvämt. Orden han sökte efter var Jesaja 43:18–19:
Tänk att få audiens hos påven och se det som en chans att mästra honom.
”Tänk inte på det som har hänt, bry er inte om det som förr har varit. Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte?”
Jag minns dock inte att Herren använde det i rätten för att förneka sexförbrytelser.
Russell Brand är också aktuell med How to become a Christian in seven days, vilket låter som en utdragen process för just honom. Boken ges talande nog ut på medieprofilen Tucker Carlsons förlag, där kristendomen framstår mindre som tro och mer som ett kulturkrig i bokform.
Tucker Carlson, som av många ses som en möjlig framtida utmanare till Donald Trump inom Republikanerna, gjorde nyligen succé i New York Times-podden ”The Daily” med sin skoningslösa kritik av Gazakriget.
Visst är det njutningsfullt att se honom smula sönder den oförberedda intervjuaren. Samtidigt kommer den från ett kristet och etnonationalistiskt håll: han påpekar att Israel dödar kristna palestinier, och att USA i stället borde prioritera ”mitt folks hemland och jorden där mina förfäder ligger begravda”.
Som Joel Halldorf skriver i detta nummer är Carlson och Brand långt ifrån de enda högermän som återupptäckt kristendomen – eller åtminstone dess politiska användbarhet.
Viktor Orbáns projekt i Ungern var öppet kristet etnonationalistiskt. Han har kallat kristendomen Europas ”sista hopp” för att besegra islam och sade 2022 att ungrare ”vill inte bli en blandras”. Carlson blev så imponerad att han samma år förärade Orbán en dokumentär med titeln Ungern vs. Soros: Kampen om civilisationen.
Och i Italien ropade Giorgia Meloni i ett tal: ”Jag är Giorgia. Jag är kvinna. Jag är mamma. Jag är italienska. Jag är kristen. Det tar ni inte ifrån mig.”
Jag vet än i dag inte vem som försökte få henne att byta namn och nationalitet.
Det är dessutom en märklig tolkning av Jesus. Hans rörelse handlade inte om civilisationernas kamp, om att söka sig till de utstötta, leva bland samhällets lägsta och låta sig utplånas av förtryckaren – för att sedan visa att makten över döden inte tillhörde imperiet alls.
Fenomenet har även nått Sverige, där Jimmie Åkesson tagit sina första stapplande steg in i det kristna. Den 19 februari lade han ut en bild på en blågul jättesemla i ett inlägg om den ”kristna fastan”:
”Att skilja kristendomen från svenskheten vore som att försöka plocka äggen ur sockerkakan”, förklarade han, innan han i nästa andetag varnade för ”islamism och andra främmande värderingar”.
Det är synd att Emil Persson inte bad honom hitta relevanta bibelpassager i Fördomsshowen. Men ett elakt klipp där Åkesson direkt kände igen Pornhub-jingeln gav en indikation.
Han är inte ensam. För två veckor sedan fick Alice Teodorescu Måwe en ”gåshudsskapande” audiens hos påven. Men när hon delade med sig av mötet på X berättade hon inte vad han sagt för klokheter. I stället berättade hon om vad hon själv hunnit lära honom.
Hon skrev att hon överlämnat en ”Var en Mensch”-pin och passat på att ”be honom att påminna världen om hur antisemitismen förgör människor, länder, principer.” Tänk att få audiens hos påven och se det som en chans att mästra honom.
Ge mig gärna grundad tro som kostar någonting. Den sjudagarskristna högern slipper jag gärna.
