Den 17 maj bjuder Donald Trump in till gudstjänst i Washington DC. Där, i landets politiska hjärta, ska man återinviga USA som ”one nation under God”.
Det sker genom bibelläsning, bön, lovsång och tal från republikanska politiker och landets främsta högerkristna ledare: pastor Franklin Graham, Trumps personlige vägledare Paula White, författaren Eric Metaxas och den katolske biskopen Barron, med flera.
Få människor tror att detta speglar någon djupare personlig fromhet hos Trump. Han kan knappt citera Bibeln och de kristna dygderna är lätträknade hos honom. I stället skvallrar det om en trend i den nya högern – den breda rörelse som sträcker sig från Silicon Valley till Washington och den europeiska högerpopulismen.
Här har en rad personer som sällan sätter sin fot i kyrkan börjat hylla kristna värderingar och traditioner. Elon Musk kallar sig ”kulturellt kristen”. Den våldtäktsanklagade komikern Russell Brand, som kampanjat för Trump, kommer snart ut med en bok om hur man blir kristen på sju dagar. Den konservativa tänkaren Douglas Murray beskriver sig som ”kristen ateist”. I Sverige har Alice Teodorescu Måwe föreslagit att man ska göra ”judisk-kristna värderingar” till ett slags medborgartest. Poddaren Joe Rogan berättar att han har gått från att vara ”ganska ateistisk” till att känna sig ”mer andlig”.
Ett gemensamt drag i mångas berättelse om hur de funnit kristendomen är känslan av att den sekulära moderniteten, trots sina tekniska under, inte längre upplevs som en löftesrik väg. En som uttrycker sig så är Peter Thiel, den mäktiga techmogulen och grundaren av både betalsystemet Paypal och övervakningsbolaget Palantir. Numera gästar han poddar och håller bibelstudier där han varnar för att Greta Thunberg är Antikrist. I ett föredrag säger han:
– Något gick snett efter första världskriget. När vi utvecklade kärnvapen fick man en känsla av att vetenskap och teknik är en fälla som mänskligheten bygger åt sig själv.
Västvärlden har kört fast och behöver förnyas, den analysen delas av Silicon Valleys moguler och högernationalistiska politiker. Här har en ohelig allians uppstått: det är ingen slump att Thiel har sponsrat J.D. Vances politiska karriär. Denna nya höger har anammat teman tidigare förknippade med högerpopulismen: nationalism, etablissemangskritik, anti-woke-retorik och en bitvis hätsk kritik av islam.
Kristendomen spelar en viktig roll i detta politiska projekt. Den har fått den roll som upplysningen tidigare hade hos tänkare som Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Upplysningsprojektets vision var att den rationella, vetenskapliga kultur som vuxit fram i väst var det första uttrycket för vad som skulle bli en global ordning. Nu upplever man sig i stället trängd: utvecklingen stagnerar, systemen är ineffektiva och auktoritära ideologier hotar. Väst behöver markera sin särart och samtidigt hitta en kraft som kan gjuta nytt liv i sin trötta civilisation. Kristendomen ska, hoppas man, fylla dessa funktioner.
Den som utvecklat denna tanke tydligast är författaren Ayaan Hirsi Ali. Hon hörde tidigare till ateisterna och betraktade Richard Dawkins som sin mentor, men nu har hon bytt kurs.
Universums skapare reduceras till en kosmisk butler som ska passa upp på politiken.
Väst hotas i dag, skriver Hirsi Ali, från tre håll. De auktoritära staterna Ryssland och Kina, global islamism och ”woke-ideologins virala spridning”. Vi har, fortsätter hon, försökt besegra våra fiender med moderna, sekulära medel: militär, ekonomisk och teknologisk styrka. Men det går inte. Väst saknar det som krävs för att segra i denna civilisatoriska kamp: något som förenar oss och förser oss med ett högre mål för vår strävan. Det enda trovärdiga alternativet är, slutar Hirsi Ali, den judisk-kristna traditionen:
Vi kan inte stå emot dessa mäktiga krafter om vi inte kan besvara frågan: vad är det som förenar oss? Svaret ”Gud är död!” förefaller otillräckligt. Lika otillräckligt är försöket att finna tröst i ”den regelbaserade, liberala internationella ordningen”. Det enda trovärdiga svaret, menar jag, är vår ambition att värna arvet från den judisk-kristna traditionen. (Ayaan Hirsi Ali, ”Why I am now a Christian”, Unherd, 11 november 2023.)
Den högernationalistiska omfamningen av kristendomen speglar inte en nyvunnen fromhet hos politiker och tyckare, utan en insikt om att religion är en politisk valuta som de har nytta av. I en tid präglad av ideologiernas död, cynism och uppgivenhet erbjuder religionen något unikt: starka övertygelser, moralisk kraft och högstämda visioner.
Det är därför Trump bjuder till gudstjänst i Washington: hans högernationalistiska projekt behöver kristendomen som bränsle. Av samma anledning smyglanserar JD Vance sin presidentkandidatur med ännu en självbiografi – denna gång handlar den om hans väg till den katolska kyrkan.
Men han är inte den enda som dragit denna slutsats. Just nu utmanas trumpismen både från höger och vänster – från karismatiska politiker som båda använder Bibeln i den politiska debatten.
Från vänster kommer den progressiva demokraten och pastorskandidaten James Talarico. När han ställer Republikanernas politik mot Jesus ord ur bergspredikan är gensvaret enormt – och hans motståndare vet inte hur de ska bemöta honom.
”Dessa politiker”, säger Talarico om Trump och hans parti, ”vill ha en kristen nation så länge det inte handlar om sjukvård åt de fattiga, mat åt de hungriga eller att höja minimilönen för de fattiga. De vill basera våra lagar på Bibeln ända tills de läser Jesu ord om att ta emot främlingen, befria de förtryckta, stoppa svärdet i skidan, sälja allt du äger och ge pengarna till de fattiga.”
Men det stora politiska hotet mot Trump kommer just nu från höger. I främsta ledet står ultranationalisten Tucker Carlson, som använt sin gigantiska plattform till att sprida antisemitiska konspirationsteorier. I nästan ett år har medieprofilen också pyst ut sitt missnöje mot presidentens politik, men han har varit noga med att inte kritisera honom själv.
Det tog slut i påskas, efter att Trump publicerade hot och svordomar på kristenhetens heligaste dag: ”Open the Fuckin’ Strait, you crazy bastards, or you’ll be living in Hell.” Här fanns en lucka, och Carlson var inte sen att utnyttja den. Nu kunde han attackera presidenten moraliskt, med kristendomen som tillhygge: ”Vem tror du att du är? Du twittrar ut F-ordet på Påskdagsmorgonen.”
Det ger många kristna amerikaner intrycket av att Carlson inte motiveras av personlig makthunger eller politisk småaktighet, utan att han rättrådigt och moraliskt står upp för högre värden. Och på den vägen har det fortsatt. I över en månad har Carlson attackerat Trump med kristna termer och till och med spekulerat i om presidenten är antikrist.
Det råder just nu fullt krig inom den nya högern och Trump tycks på väg att förlora sin ohotade ställning som rörelsens ledare. Bråket med påve Leo har inte gjort saken lättare: nyligen kom en undersökning som visade att en majoritet av amerikanerna – och i synnerhet katolikerna – ogillar Trumps kritik av den katolska kyrkans överhuvud.
Men en sak som inte kommer förändras även om han försvinner är kristendomens betydelse för detta projekt. Tvärtom är den central för kampen. Trump använder kristendomen för att åter samla sin rörelse den 17 maj, medan hans motståndare använder den som vapen mot honom.
Att använda kristendomen på det här sättet, som politiskt vapen i en kamp, är uttryck för ett instrumentellt förhållande till religionen. Man gör tron till ett medel för ett mål vilket i praktiken innebär en avsakralisering av kristendomen. Universums skapare reduceras till en kosmisk butler som ska passa upp på politiken.
Den som klarare än någon annan insåg konsekvenserna av detta var filosofen Friedrich Nietzsche. ”Gud är död, och vi har dödat honom”, ropar galningen i en av hans böcker, och fortsätter: ”Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten?”
Svaret, enligt Nietzsche, är att Gud dog när vi gjorde honom till en stöttepelare för våra politiska projekt. Då förvandlas Gud från den som håller hela världen i sin hand, till ett redskap i människans hand.
Men då är det inte längre Gud man tillber, utan något annat. Nationen, den kristna civilisationen eller makten själv. Det är detta som står i centrum för den nya högern – och Gud, kyrkan och kristendomen tillmäts värde utifrån deras förmåga att bidra till sådana politiska projekt.
Detta är den nya högerns verkliga gudar – eller med teologisk terminologi: deras avgudar.
Texten är ett bearbetat kapitel från Makten och det heliga, utgiven på Fri tanke förlag våren 2026.
