I spöregnet passerar vi modeskaparen Rick Owens 82-åriga hustru som stapplar fram i skyhöga boots över det pissgula gruset. För någon som aldrig besökt Venedigbiennalen framstår den nog som en gigantisk psykosmottagning. Jesper Strömbäck Eklund har besökt konstfolkets Eurovision.
Vi anländer sent tisdag kväll. Under flygplanskroppen brusar den venetianska lagunen och skymningsljuset har sömlöst glidit från persika till natt, nu becksvart. Under den trånga båtfärjans tur in till staden ser vi Chris Levines illgröna laserstråle – ett rätt dött konstverk – försvinna upp bland molnen.
En oroande inledning på årets Venedigbiennal, krigens och protesternas år 2026?
För någon som aldrig besökt Venedigbiennalen ter sig sannolikt mängden samtidskonst och dess eklektiska elit som en gigantisk psykosmottagning i världens enda sjunkande stad. Men årets biennal In minor keys är den bästa på många år. De packade huvudpresentationerna i Arsenale och Giardini ser ut att överösa besökarna med sensorisk stimuli men när man glider runt bland konstverken i salarna uppstår en lågmäld synkronisering, rentav ett lugn.
I Arsenale – en stor gammal varvsbyggnad intill Giardiniparken – sätter Cauleen Smiths fyrkanalsvideo ”The Wanda Coleman songbook” tonen. Verket är en romantisk kontemplation över Los Angeles, där mjuka närbilder av blommor, böljande Hollywoodkullar och den stålblanka tunnelbanan exponeras mot klipp av den svarta amerikanska poeten Wanda Colemans böcker. Dofter är också en del av verket. Genom att skildra en hyperspecifik plats lyckas Smith visa på den komplexa förbindelse som finns mellan städer och den litteratur som skildrar dess invånare.
Som väntat öser regnet ned under den andra öppningsdagen. Det varnas för storm. Utanför de stora paviljongerna uppe på gräddhyllan passerar vi modeskaparen Rick Owens 82-åriga hustru Michele Lamy som stapplar fram i skyhöga boots över det pissgula gruset. Hon är, likt en del andra modeintellektuella som hetsar runt, klädd som en futuristisk häxa nyss uppstigen ur flammorna på sitt eget bål. Fingertopparna är doppade i bläck.
Konstens roll i det tjugoförsta århundradet har erhållit en ny sorts auktoritet.
Strömmen av människor leder fram till den tyska paviljongen vars neoklassicistiska fasad stängts in bakom en gråskimrande mosaik. Den tysk-vietnamesiska konstnären Sung Tieu har genom trompe-l’oeil, en hyperrealistisk illusionsteknik, återskapat ett slags ruin av resterna från det socialistiska lägenhetskomplex där hon själv växte upp. Skönhet som hot? Inuti paviljongen har Henrike Nauman på giftgröna väggar indexerat hundratals vardagsföremål från DDR i symmetriska rader. Bredvid hänger en modern muralmålning av arbetare gjord av skåpsluckor i teak och läderapplikationer.
Deras närmast fetischistiska hållning till den forna östblockestetiken känns som en kulmen på den dialektiska trend som dominerat flera stora utställningar det senaste decenniet. Den om samtidskonstens övertro på att rekonstruktioner och omtolkningar av historiska trauman ska generera svar på det nya millenniets ödesfrågor. Paviljongen är ett ajöss till detta, vilket också gör den till ett av årets viktigaste inslag i myllret av uppmärksamhetssökande verk.
I Japans paviljong är det inte lika dystopiskt. Där lurpassar över 200 hyperrealistiska bebisdockor som alla ges möjlighet att lyfta upp och vårda. Bebisarna i ”Grass Babies, Moon Babies” väger några kilo och det syns direkt när de överstimulerade besökarnas primala instinkter aktiveras. Ansikten spricker upp, tyngdpunkten i kropparna förskjuts. Ei Arakawa-Nash förvandlar omsorg till något lekfullt och prövande. Jag byter en blöja och sätter mig för att amma en stund.
Många kommer hit för det sociala spelet. Överallt under veckan pågår barocka cocktailmottagningar, exklusiva middagar och kletiga fester. Bryr sig någon om att vatten från kanalen skvalpar in över tröskeln på Venedigs naturhistoriska museum? Nej, bara i förbifarten på väg mot flyget hem.
Den bitchigt coola danskan Maja Malou Lyse, vars paviljong huserar ett överproducerat videoverk om fertilitet med ett gäng porrbrudar i centrum, har den goda smaken att anordna en hajpad fest. Typiskt danskt? Efter 45 minuters kamp i dörren lyckas vi pressa oss genom ett hav av feststressade millennials som inte vill gå miste om att spela in en cool reel. Klubblokalen är täckt med skira blomsterarrangemang. Alkoholen är gratis, körsbärsdrinken jättegod men svag. Runt oss springer överexalterade bögar med bihang, vi röker och babblar, dansar till lagom het musik.
Alla väntar på Cicciolina. För 50 lax har den 74-åriga tidigare porrskådespelerskan tillika libertarianska politikern hyrts in för att riva av ett gäng hits. När hon dyker upp i en fotsid paljettklänning strax efter klockan 23 är lokalen i extas. Hon öppnar starkt, helt playback utan att micken ens är på, med sin största hit ”Musculo rosso”. Den explicita texten hyllar förstås det majoriteten av lokalen trånar efter: en kuk i natten.
De falliska tendenserna återkommer i ett mer exklusivt format nästa kväll. Då har den isländska paviljongen bokat upp Björk som kör ett tight DJ-set iförd en Bottega Veneta-dräkt i återvunnet fiberglas. Ekochict, förstås. På huvudet bär hon en enorm, knallröd huvudbonad i ull av den berömda designern Mya Hasbany. Den påminner om ett dissekerat ollon.
En bit därifrån huserar den nordiska paviljongens cocktail i contessan Elisabetta Lucheschis Palazzo Nani Bernardo. Från balkongen skådas stadens gråtframkallande skymningsljus över kanalen. Trädgården är långsmal och bedårande. Värre är det med evenemanget som i år ter sig homogent på ett nästintill fascistiskt vis. Det enda vitare än bufféns osmakliga mozzarellatårtor och torra baguetteslantar är nämligen klientelet. ”Get out” viskar en vän.
Under fredagseftermiddagen kulminerar de protester som pågått runt om i staden under öppningsveckan i form av en marsch längs Via Garibaldi. Folk ser stolta och resoluta ut. Längst fram hänger banderollen ”NO ARTWASHING GENOCIDE” och syftar på Israels och Rysslands medverkan. I solidaritet strejkar flera av de nationella paviljongerna i Giardiniparken genom att hålla stängt. Men trots att allt ter sig närmast koreograferat på förhand – en loop av de senaste årens försök att inom konstsammanhang ge röst åt krigens offer, göra motstånd och visa solidaritet – så efterlämnar In minor keys en bestående känsla av hoppfullhet. Konstens roll i det tjugoförsta århundradet har erhållit en ny sorts auktoritet
Något är på väg att hända.
