En bister barnmorska och rubriken ”Kvinnor måste dela rum på BB Karolinska: Helt galet”. För tydlighets skull fastslår hon att det är ”helt ovärdigt” att nyförlösta kvinnor, vid överbeläggningstoppar, tvingas dela rum.
Och barnmorskan har givetvis rätt – att regionen inte klarar att hålla vårdstandarden ens i ett läge där barnafödandet är rekordlågt och alla politiker vill fjäska för ökat födande är ynkligt.
Men när denna negativt inramade nyhet cirkulerades i sociala medier hände något oväntat. Kommentarsfälten fylldes snabbt av kvinnor som fött barn på den tiden då fyrbäddssal var standard på BB, ända in på 00-talet på många ställen, och som tyckte att det hade gått bra.
Trots att snillrik teknologi driver in oss i allt mer bekväma privatbubblor finns en smygande medvetenhet om att friktionen har ett värde.
Vissa hade fått vänner för livet. De flesta hade bara fått prata av sig förlossningsupplevelsen. Förstföderskor hade fått handgriplig och verklighetsförankrad bebiskunskap. Och någon stackare hade systerligt försvarats av sina rumskamrater när vårdpersonal antytt att hon inte kämpade tillräckligt med amningen.
Givetvis uppstod en hetsig generationskonflikt i tråden. Yngre kvinnor betackade sig för åsikter från ”mossiga Britt-Maries” som inte begriper hur skör man är som nyförlöst och hur viktigt det är få ”landa i bebisbubblan tillsammans med sin partner”. De yngre hade många goda argument för sin sak, som att man tillbringade närmare en vecka på BB på den tiden, och att bebisarna ofta sov i en spädbarnssal om nätterna.
Britt-Mariorna svarade att man är hyfsat skör även efter ett cancerbesked eller stor stroke, tillstånd där det normala fortfarande är flerbäddsrum. Och så fortsatte det.
Det må vara hur det vill med sakfrågan, men den blotta mängden Britt-Marior med varma minnen av fyrbäddssalen på BB var häpnadsväckande.
Två dagar senare skrev Kristofer Ahlström en närmast episkt hållen hyllningstext till den gemensamma tvättstugan i Dagens Nyheter. Han besjunger den som den sista platsen där friktion med främlingar fortfarande uppstår, där privat och offentligt möts. Och redan 2002 argumenterade tydligen journalisten Per Svensson för tvättstugan som det yttersta medborgarskapstestet.
Ett tredje fält som brukar lyftas fram som en svunnen arena för påtvingad men givande samvaro med främlingar, fast då inte av Britt-Marior utan av Lars-Åkar, är värnplikten. Att samvaron skedde över klassgränserna betonas med nostalgiskt vibrato, inte bara på s-märkta kursgårdar.
För så är inte längre fallet. Enligt en pinfärsk studie från FOI finns ett starkt samband med socioekonomisk status och att rycka in: hela 70 procent av rekryterna har högutbildade föräldrar, jämfört med 40 procent i hela åldersgruppen. Det motsvarar i stort sett snedrekryteringen till läkarutbildningen. Denna bristande folkförankring i försvaret har framkallat fantomsmärtor långt in i den politiska högern.
Det förefaller finnas en längtan efter kollektivet, efter friktionen med människor utanför den egna sociala bubblan.
Eller längtan är fel ord. Ingen vill höra en främling snarka eller överväga ordvalet i en lagom arg tvättstugelapp. Men trots att minsta motståndets lag och snillrik teknologi driver in oss i allt mer tättslutande och bekväma privatbubblor – där man i dag till och med kan beställa hårklippning och matleverans utan prat eller onödig mänsklig kontakt – finns en smygande medvetenhet om att friktionen har ett värde.
Naomi Klein försöker i sin bok Doppelgänger från 2023 att förstå trumpismens framväxt, närmare bestämt hur vetenskapsförakt och högerradikalism kunde få så blixtsnabbt uppsving. Hennes förklaring handlar delvis om isolering; när covidrestriktionerna förpassade stora delar av världsbefolkningen till att tolka omvärlden medelst digitala medier snarare än genom direkt samröre med andra var det plötsligt lätt att övertyga dem om att migranter är farliga och att risken att bli våldtagen av en främling utomhus är ständigt överhängande.
Tvättstugan kanske inte är, som Kristoffer Ahlström halvt på allvar skriver i sin hyllning, civilisationens grundsten. Men den är i alla fall en ständig påminnelse om att störiga människor med alltför rigid eller alltför slapp hållning till regler nästan alltid bara är just störiga. Utan att för den skull vara tjuvar, terrorister eller våldtäktsmän.
