Författaren Gunnar Kieri har 97 år gammal gått ur tiden. Hans strejkskildringar från 30-talets Tornedalen är som att stå framför en basförstärkare på maxvolym, skriver Viktor Krutrök i minnesordet.
Klockan slår tolv och jag inser att matlådan ligger kvar hemma på diskbänken. Jag har ett möte i andra änden av stan efter lunch och bestämmer mig för att ta bilen. Det är tisdag och soligt i Umeå, jag rattar min nyköpta röda 740:a från 1992 med ledramp på taket ut från parkeringen och in i centrum. Det känns som att styra en folkhemmets murbräcka genom gentrifieringen med blanka fasader bakom vilka en lunch kostar 150 spänn.
När jag svänger in i området Öst på stan ändras stadsbilden. Inte för att någon normal människa har råd att bo här heller, men ändå. Det finns vattenhål kvar och folk som gör motstånd bara genom att fortsätta vara sig själva. Jag åker till en av de platserna, Bokcafé Pilgatan, för sopplunch och en välbehövlig rast bland vanligt folk.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Nu är Gunnar Kieri borta, men orden består.
Efter maten går jag in på Antikvariatet Mingus som ligger vägg i vägg. Janne står och sorterar nyinkomna böcker, vi slår oss i slang om arbetarförfattaren Gunnar Kieri. Jag undrar om han har Är han inte svensk?, den avslutande delen om tornedalspojken Lars. Det är en fristående serie om fyra böcker där Kieri skildrar människorna från Tornedalen som förtrycktes av staten och kyrkan, tvingades söderut för arbete när deras byar slutade vara lönsamma och den värkande känslan av att ha slitits upp med rötterna. I Kieris böcker har jag förflyttats till mina mor- och farföräldrars tid och fått läsa om hur det hårda arbetet i skogen utfördes för hand. Här förde människorna en kamp för sitt eget värde mot de utsugande storbolag som bara såg dem som krångliga pigor och drängar som bräkte något de inte kunde avgöra om det var svenska eller finska.
Tyvärr, svarar Janne. Ska jag lägga undan om den dyker upp?
Nä, det är lugnt.
Janne berättar om när han gick i skolan i Piteå på 70-talet. Kieri var vaktmästare och tekniker, tillsammans med läraren Ivar Sundström kom han kort därpå ut med den dokumentära romanen Första arbetarkompaniet Storsien. Den första berättelsen om lägren där organiserade kommunister internerades under andra världskriget. Romanen skildrar även attentatet mot Norrskensflamman och hur fruarna till de internerade tog hand om hem, barn och försörjning.
Jag berättar att Kieris Vi lovar att inte svika är mall för ett projekt jag arbetar på. Boken ligger i väskan och handlar om hur ett skogsarbetar- och flottarlag organiserar en strejk i Tornedalen under början av 30-talet. Berättelsen börjar i en mycket svår och snötyngd vinter.
”Tolv man i en koja avsedd för sju. Där står alla och lagar mat kring den öppna spisen om kvällarna. Steker fläsk och kokar sin frusna potatis[…] Om ingen vaknar på natten och lägger mera ved på elden så är det iskallt i kojan på morgonen. De som ligger närmast väggen har rimfrost i hår och skägg.”
När jag läste boken första gången fick den mina byxben att fladdra. Det var som att stå framför en basförstärkare på maxvolym. Språket var utan krusiduller och lyckades på enbart 126 sidor att skildra arbetet, förtrycket, organiseringen och det svåra i att ena kollektivet.
Vi avrundar samtalet, jag går tillbaka in på Bokcaféet och hämtar påtår, telefonen plingar. Min vän David skriver ”Nu har Kieri lämnat in”. Kalla kårar. Jag går tillbaka till Janne, även han blir märkbart tagen.
Det är egentligen inte förvånande, Gunnar Kieri blev 97 år. Men att ha pratat så livfullt om honom för bara en minut sedan känns märkligt.
Vid varje facklig utbildning jag håller, tipsar jag om serier, musik, filmer och böcker som jag anser dagens knegare kan spegla sig i. Vi lovar att inte svika finns alltid med på listan.
Ett sätt att göra motstånd mot maktens inflytande över våra hjärnor via utsugande strömningstjänster, reklam och annat piss är att möjliggöra för arbetare att kunna uppleva sin verklighet i kulturen oavsett vilken form den har. Den verkligheten kan bara den som kommer ur den skildra med träffsäkerheten som får byxben att fladdra.
Nu är Gunnar Kieri borta, men orden består. När en vän mötte Gunnar på Matarengi marknad för några år sedan frågade han vad han tyckte om Meänflaku, den flagga man bestämt skulle vaja den 15 juli för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Gunnar svarade ”Nä, jag hissar inte den. Jag tycker det är för mycket olika flaggor hit och dit. För mig har den röda fanan alltid varit bra nog.”
Leppää rauhassa. Vila i frid.
