”Vårt land behöver en förnuftets linje”, skriver Magdalena Andersson i Expressen (23/5) – en stram migrationspolitik men utan ”splittring och rasism”.

Detta försök att förklara logiken i partiets migrationspolitik var av allt att döma ett misstag. Som att publicera detaljerade ritningar på sitt eget fuskbygge, eller att direktsända sitt landsmöte på Zoom. Strategin blev för tydlig. Även om linjen inte skiljer sig från partiets faktiska politik under denna mandatperiod, har man tidigare värjt sig mot kritiken att man blivit ett SD-light. 

Nu har Magdalena Andersson definitivt slagit fast det som kritiker anklagat partiet för: att ställa sig bakom Sverigedemokraternas högerpopulistiska samhällsbeskrivning, problemformulering och politik.

Till skillnad från SD är det inte rasismen som lett dem dit. Det är ’förnuftet’.

De socialdemokratiska valarbetare som förberett sig för att gå till val på att byta ut den tveklöst mest invandringsfientliga politiken i modern tid, signerad Sveriges första högerpopulistiska regering, måste svara på varför deras eget parti tycker likadant. Fast med en viktig skillnad: till skillnad från SD är det inte rasismen som lett dem dit. Det är ”förnuftet”.

Lycka till med det i valrörelsen.

Det är en extremt skör valstrategi. Ideologiskt förkastlig, ett svek mot den egna rörelsen, för att inte tala om de skyddssökande de tidigare värnade om och nästan alltid varit förödande för de partier som försökt samma sak.

För de flesta är det uppenbart att detta handlar om valtaktik snarare än en genuin politisk idé om att stängda gränser gynnar jämlikhet och utveckling. Alternativet är nämligen svårare att svälja: att artikeln beskriver socialdemokratins genuina samhällsanalys och verklighetsbild.

Att ett socialdemokratiskt parti skulle gå till val på en så svag och populistisk analys är nästan mer skrämmande än att de, som vanligt, bara har anlitat tondöva PR-konsulter på 68:an.

Det enda ’tvära kastet’ vi sett i migrationspolitiken är när socialdemokraterna hösten 2015 bytte ut ’mitt Europa bygger inga murar’ mot ’murarna ska byggas av inhemsk arbetskraft’.

Verklighetsbeskrivningen i artikelns inledning är i bästa fall ett försök att skriva om nutidshistorien för att motivera omsvängningen. Som vi säkerligen kommer få höra fler gånger under valrörelsen menar Andersson att migrationspolitiken länge varit en ”stridsfråga” i svensk politik, trots att ”de allra flesta av oss” egentligen är överens. Debatten har präglats av ett ”högt tonläge och tvära kast” och vad Sverige behöver nu är en ”förnuftets linje” i migrationspolitiken.

Det låter som Medborgerlig samling på Twitter 2017. Skillnaden är att det är ännu mer osant i dag. 

Migrationen har inte varit en politisk stridsfråga på många år, eftersom parti efter parti helt enkelt accepterat SD:s problembeskrivning. Annars hade väl det största oppositionspartiet på vänstersidan protesterat när regeringen med stöd av extremhögern gör landet till en högerpopulistisk mönsterstat. 

Det enda ”tvära kastet” vi sett i migrationspolitiken är när socialdemokraterna hösten 2015 bytte ut ”mitt Europa bygger inga murar” mot ”murarna ska byggas av inhemsk arbetskraft”. Och det ”höga tonläget” hörs inte alls i de beslutande församlingarna, utan på gator och torg, i kommuner och regioner, där det stora motståndet mot den pågående avhumaniseringen fortfarande är starkt.  

Vilket leder fram artikelns största lögn: påståendet att ”de flesta av oss” är överens om ”utgångspunkten för politiken”.

Vi är inte alls överens om stödet till den pågående utvisningspolitiken. Socialdemokratins medlemmar är inte alls överens med Jimmie Åkesson eller Johan Forssell om invandring, utvisning, permanenta uppehållstillstånd, tonårsutvisningar, indragen tolkhjälp eller minskad flyktingkvot.

Vi var däremot överens om utgångspunkterna. Innan det socialdemokratiska lappkastet 2016 var samtliga partier, som samlade nio av tio väljare, enade i motståndet mot extremhögerns beskrivning av invandring som ett samhällsproblem. Ni var alla väldigt tydliga med att segregation, brottslighet, ojämlikhet och fattigdom inte kan skyllas på invandringen eller invandrare. Det hade vetenskapligt stöd då. Det har vetenskapligt stöd i dag. 

Vilka är flyktingarna som inte gjort allt rätt? Vilka anstränger sig för lite? Vilka är rimligt att utvisa?

Resten av artikeln är ett akrobatiskt nummer för att landa en lika repressiv migrationspolitik men samtidigt med precision undvika de senast uppmärksammade och mest kritiserade utvisningarna. Skiljelinjen mellan S och SD dras av Andersson vid ”de som gjort allt rätt”. De som jobbar, de som anstränger sig, de som har grannar eller klasskamrater. 

Men utgångspunkten saknar både rättsligt och moraliskt stöd. Rätten till asyl avgörs inte av den asylsökandes produktivitet eller vad hen kan tillföra det nya landet. Den avgörs av behovet av skydd.

Hur partiet tänker sig att ett regelverk för dem som gjort rätt för sig ska se ut är ännu oklart. Men framför allt måste frågan ställas: vilka är flyktingarna som inte gjort allt rätt? Vilka anstränger sig för lite? Vilka är rimligt att utvisa?

En annan fråga som hänger kvar i luften efter socialdemokraternas utspel är hur något av detta, kraven på att göra rätt för sig, bli en del av vårt land hänger ihop med det uttalade målet att ta emot så få invandrare som möjligt.

Socialdemokraterna har alltid stått bakom rätten att söka asyl. Och antalet människor på flykt påverkas inte av våra ersättningsnivåer eller återvandringsbidrag. Så hur ska innehållet i den strama migrationspolitiken minska antalet asylsökande utan att bryta mot asylrätten? 

Om ”skiljelinjen i svensk politik” går mellan en socialdemokratisk migrationspolitik som av förnuftiga skäl inte vill ta emot människor på flykt, och en SD-ledd regering som av rasistiska skäl inte vill ta emot flyktingar – och dessutom inte vill undanta de skötsamma, unga eller riktigt gamla invandrarna – då är det fan inte mycket till skiljelinje.